Efter att vi gjort denna intervju publiceras en krönika i Göteborgs–Posten där Lars Henriksson ifrågasätter journalister som ”wallraffar” i arbetarklassen och nämner Anders Teglund som exempel. I en replik påpekar Teglund att han, vilket framkommer tydligt i boken ”Cykelbudet”, varken är journalist eller wallraffar, utan en kulturarbetare som behövde ett jobb.
När vi ses på ett café i Stockholm, där göteborgaren Anders Teglund är på besök för release av boken, berättar han att han tänkt mycket på sin position och att han försökt vara så transparent som möjligt. Han ville inte bara skildra hur det är att vara Foodorabud, utan också hur prekär tillvaron kan vara för en kulturarbetare.
– Men jag vet ju att skillnaderna finns, och de vill jag belysa. Jag märker väldigt tydligt vad jag har och vad jag inte har och vad de inte har. Kortfattat så har jag en röst i samhället. Man måste ändå vara ärlig med hur man hanterar andra och vad de får för roll i boken.
En budkollega och sedermera vän som figurerar extra mycket i Anders Teglunds bok är mannen som han kallar Mubarak, en man från Pakistan som sliter för att få ihop timmar på cykeln samtidigt som han kämpar för ett uppehållstillstånd som aldrig kommer. Om Teglund har en röst i samhället gäller det motsatta för Mubarak. Han, och många andra av Foodoras bud, har varken tid, möjlighet eller plattform till att berätta sina historier. Förutom att berätta Mubaraks historia lånade Anders Teglund ut en inspelningsstudio där han kunde prata in sina tankar om olika saker.
– Jag kan ju inte göra det åt honom men jag kan visa på möjligheten.
Kan vittnesmålen från gigekonomin bli en ny gren av arbetarlitteraturen? Vilka röster kommer då att höras?
– Jag tror att det verkligen finns ett behov. Det är idag många jobb som utförs i en undanskymd tillvaro, där man inte vet vilka som gör jobben. Men för att vara krass så finns det stora språkliga barriärer. Det var därför som jag fick höra så tidigt: ”du som är svensk, du har en röst. Kan du göra något så är det bra.” Jag tror att jag kan vara en förmedlare. Men det handlar också om att jag har ett kulturellt kapital som är giltigt i Sverige
Något som slog mig när jag läste ”Cykelbudet” var hur ärligt Teglund beskriver en kulturarbetares skam i att bli sedd av bekanta i de rosa Foodorakläderna. Han berättar att även det var ett övervägt val.
– Det var jättejobbigt att göra, men jag skriver ner känslor som uppstår i kroppen. Första gången vi går på en onboarding (introduktion) känner jag en aversion i rummet. ”Jag vill inte vara här. Det är för smutsigt, det är för trångt.” Den känslan säger något. Det säger något om min klassposition. Jag tänker att jag är en produkt av ett klassamhälle och produkten är de här känslorna när jag skäms.
Men ganska snart börjar Anders Teglund, som gillar att cykla, stundtals uppskatta vissa delar av jobbet.
Tvekade du inför att skriva om ljusglimtarna?
Han berättar att han på samma sätt som när det gällde skammen ville berätta hur det kändes i kroppen.
– Du känner ”det här är ganska kul” plötsligt. Appens system är väldigt kontrollerande men den är ju gjord med en massa triggerbelöningar. Jag ville få med många delar av budens verklighet och det är ju många som också gillar det. Och jag gillar det. Det finns fördelar. Men det behöver ju inte betyda att nackdelarna är borta. Även om man kan tycka att det är en fördel att röra sig i stan vill man inte göra det till vilket pris som helst.
Anders Teglund menar att han ville överlåta åt läsaren att själv dra slutsatser kring hur jobbet är för den som har det som sin enda inkomst. Det framgår tydligt att deras tillvaro går ut på att jaga pass, sakna anställningstrygghet, få stå för flera kostnader själv och ständigt få sina prestationer mätta och övervakade.
I ”Cykelbudet” beskrivs det hårda arbetet med att få till ett kollektivavtal med Foodora. Men trots att ett sådant nu är på plats är Anders Teglund inte särskilt optimistisk inför framtiden. Han anser att det finns en naivitet och en övertro på ”den svenska modellen” i förhållande till företag som Foodora. Han pekar också på att facken har varit oförmögna eller ovilliga att hjälpa de arbetare vars situation görs ännu mer prekär av att de inte är svenska medborgare.
Hur kan vi då bäst solidarisera oss med Foodoras arbetare? Genom att bojkotta företagets tjänster?
– Ett problem är att de inte betraktas som människor av arbetsgivaren, kunderna eller restaurangen. Om man skulle lära sig att se dem som människor och hälsa på dem på ett annat sätt då skulle de växa själva. De är osynliga fast de är väldigt synliga. Från politiskt håll behöver man också se bortom hur långt facket når. Kan vi diskutera en minimilön?
Frågan om bojkott tycker Anders Teglund är svår.
– Från början tänkte jag att man självklart ska bojkotta, men sen började jag förstå hur många av de här buden som vill ha mycket beställningar. Det skulle kunna vara rätt väg i samband med typ en strejk.
Han säger att han efter sin tid på Foodora har fått ett mikroperspektiv som gör att han har svårt att tänka bort alla bud han känner till som har ett skriande behov av att få fler timmar på cykeln, och inte färre.
– Någon annan får gärna komma med förslag!, avslutar han. Jag har försökt beskriva det. Jag har försökt beskriva hur svårt det är.
”Cykelbudet” slutar med att Teglund trots allt förlänger sitt kontrakt ytterligare en gång, men när vi ses berättar han att han har fått sparken. Han har inte fått något tydligt svar på varför, men har fått ett mejl om att han byter bort för många pass. Han har dock en känsla av att det inte skulle vara något problem om han inte skrivit boken och engagerat sig fackligt.
– Hur mycket respekterar de föreningsrätten? Hur mycket respekterar de yttrandefriheten? undrar Anders Teglund.
– Hade de velat signalera att ”vi har råd med det här”, då hade de behållit mig. För jag var redo att fortsätta. Jag kommer att sakna det på ett sätt.
