– Vi väntade barn och jag har dessutom ett barn sedan tidigare som bor i Stockholm, säger Alexander Mørk Eidem. Det var dessutom kul med utmaningen och att få arbeta med nya människor. Men det handlar inte om ökad frihet eller att jag hade begränsningar på Stadsteatern.
Han fortsätter:
– Jag har alltid sett mig själv som den yngsta där jag jobbat – nu var det inte längre så. Jag behövde jobba i nya sammanhang, jag vill inte utsätta mig för risken att bli en grinig gammal gubbe.
Dramaten har en särskild roll i Sverige, som den ”fina” teatern, vilket gör den spännande för vilken regissör som helst, och Alexander Mørk Eidem har dessutom vana från att arbeta med nationalteatrarna både i Norge och Danmark.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Succéföreställningar
Alexander Mørk Eidem är annars mest känd för sina uppsättningar av klassikerna Djungelboken och De tre musketörerna, två pjäser som blev några av de mest populära föreställningarna någonsin på Stadsteatern i Stockholm.
– De var mycket roliga att göra, De tre musketörerna hade jag som barn läst intensivt; hela serien, alla böckerna, flera gånger. Nu fick jag chansen att sätta upp den som pjäs.
– Dessutom kunde jag lägga in min musik i pjäsen. För det var verkligen min musik – den musik jag verkligen lyssnade på. Jag växte upp i en förort till Oslo och hade inga creddiga vänner som talade om vad jag skulle tycka om. Så det var topplistan som gällde. Resultatet blev barnteater för vuxna.
Men Alexander Mørk Eidem gör mycket mer än att vidareutveckla kända pjäser.
– Jag vill inte bara göra gamla pjäser på nytt sätt, även om det är tacksamt för min fåfänga. Tar jag upp en känd pjäs på ett annat sätt kan jag vara säker på uppmärksamhet. Men jag arbetar gärna också med nyskrivet material.
”Tänker ofta politiskt”
Enligt Alexander Mørk Eidem är den stora utmaningen för teatern att vara angelägen. Teatern, menar han, fungerar bäst när den är emotionell, kommer nära den eviga frågan om meningen med livet och skapar delaktighet.
– Jag tänker ofta politiskt när jag sätter upp en pjäs, men inte för att jag vill propagera eller missionera för någonting eller ens ha en tydlig åsikt om hur världen ska vara. Jag vill ställa frågor, problematisera snarare än att förklara.
Han växte upp med politik. Hans pappa var politiker för Arbetarpartiet och blev så småningom fiskeriminister, en mycket viktig och prestigefylld ministerpost i Norge.
– Jag har väldig respekt för politiker, naturligtvis inte alla, men i sig. Att stå där och slåss för en sak, argumentera och försöka driva igenom någonting. Jag har en säkrare variant, jag syns inte ens. Jag utsätter mig inte för någon fara eller påhopp, det är skådespelarna som säger något.
Men första pjäsen på Dramaten blev inte något politiskt, det blev en komedi, Rampfeber.
– Jag ville bara ha lite roligt, jag ville göra en överdrivet rolig grej utan något vidare innehåll. Ville testa om det går, om jag kunde. Det är mycket lättare att vara rolig i en tragedi, publiken behöver en andningspaus, de vill kunna skratta. Mycket svårare är att få folk att skratta på beställning, jag ville försöka med det.
– Men det var också tekniska orsaker. Detta var den enda öppningen under våren på Stora scenen och det är inte läge att köra de tyngsta grejerna då. Men detta var något av det svåraste jag gjort. Det blev en hybridvariant av fars, komedi och slapstick. Men i höst blir det Tjechov.
Han skulle gärna gått längre, både när det gäller Rampfeber och i övrigt.
– Det är inte alltid dammigt på Dramaten, det är fördom, men att göra något riktigt dumt, vulgärt och smaklöst här skulle vara att slå upp dörrarna och vädra lite.
– Historiskt var farsen grövre förr, det visades bara bröst, snippor och manliga könsorgan. Numera antyder man bara. I dag finns en kombination av prydhet och sexualisering. Det skulle nog gå att vara mindre hämmade på Dramaten, men ett problem är att kvinnokroppen är så sexualiserad. Dessutom är skratt svårt att kontrollera, det är omöjligt att se till att publiken skrattar på rätt sätt och av rätt skäl
Ville bli skådespelare
Tidigare var Alexander Mørk Eidem gift med skådespelerskan Helena af Sandeberg, de har en son tillsammans, men numera är han gift med Louise Peterhoff, också skådespelerska. Att bägge är skådespelerskor är naturligtvis ingen tillfällighet.
– Jag träffar ju nästan bara skådespelare så det är ju inte så konstigt, men det betyder också att jag i mitt liv får en påverkan och ett skådespelarperspektiv, vilket är nyttigt i mitt arbete. Jag ville dessutom egentligen bli skådespelare, men kom fram till att jag aldrig skulle bli tillräckligt bra för att kunna välja mina roller.
– Och vi regissörer behöver förstå skådespelarna. Det är lätt att få ett skådespelaförakt; vi undrar varför gör de inte som jag säger, varför gör de inte saker bättre.
”Kvinnor på teatern ska behaga”
En stark kritik mot teatervärlden är hur kvinnor behandlas. Det finns få roller, speciellt för mogna kvinnor, rollerna är ofta ytliga och inte alls uppbyggda på samma sätt som männens. Många av dem används för att föra in emotion i dramatiken, vilket förutom att de skapar en stereotyp dessutom betyder att kvinnor måste agera på ett visst sätt.
– Jag försöker göra något åt det. Rollerna för män är betydligt mer mångfacetterade. Kvinnor på teatern ska behaga, man ska inte tycka illa om dem utan snarare synd om. I de flesta verk används de för att föra in känslor i handlingen vilket gör att det bara är männen som får spela undertryckta, osympatiska roller.
– Kulturlivet lever i sin egen lilla värd och är kanske lite mer jämställd än övriga samhället. Men vi är inte framme än och det här gäller inte bara för kvinnor. Vi har mycket få utlandsfödda på scen och vårt samhälle är inte multikulturellt på allvar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Han berättar om en gammal rysk pjäs som han såg i London. Det var självklart att skådepelarna var av olika ursprung och ingen kommenterade till exempel att den som spelade en av stadens viktigaste politiker inte var vit. Det föll sig helt naturligt.
– I Sverige måste vi speeda upp den här processen, säger Alexander Mørk Eidem.
Alexander Mørk Eidems kontrakt sträcker sig tre år fram i tiden. Vad som händer sedan vet ingen.
