– Om du går till en bokhandel i till exempel USA så kan du hitta mig under både pornografi och postkoloniala studier.
Filosofen Jacques Derrida gav henne etiketten geni, och skrev en bok om vad bland annat geni är, med henne som huvudobjekt.
Så jag väljer att kalla hennes Hélène Cixous, utan titlar. Från hennes balkong på tionde våningen i södra Paris syns ett oändligt antal hustak och små skorstenar. Jag har kommit dit för att prata om skrivandet. Jag undrar varifrån hennes skrivande kommer, och vad skrivande är.
Hon ber mig att slå mig ned vid köksbordet och serverar kaffe. Bredvid koppen står en vas med pioner som ännu inte slagit ut. Vi har behövt boka om intervjun flera gånger – även om Hélène Cixous är knappt 80 år så arbetar hon intensivt och är en upptagen person. Men nu får något annat vänta, det görs tid för samtal, och hon uttrycker sig lugnt, precist och välformulerat.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hélène Cixous författarskap förknippas starkt med begreppet écriture feminine (”kvinnlig skrift”) som hon själv myntade i essän Medusas skratt (1975). För Hélène Cixous behöver écriture feminine inte skrivas av någon med det biologiska könet kvinna. Det handlar om att skriva med kroppen, bortom fallocentriska teorier och det patriarkala förtryck som för framför allt kvinnor bort från våra kroppar.
Hur kom du till skrivandet?
– Genom förlust och smärta och rädsla. Jag spenderade min barndom i ett land som var rov för olika sorters våld – exploatering av människor, hat, rasism. Mina första erfarenheter av mänskligheten var mycket mörka.
Hélène Cixous föddes år 1937 och växte upp i Algeriet. Hennes mamma, som var judinna, hade flytt från naziregimen i Tyskland. Och nära inpå barndomshemmets knutar fanns det koloniala våldet i Algeriet.
– Men som barn brukade jag tänka att det måste finnas andra världar, världar av blommor och frihet, fortsätter hon och nickar mot pionerna.
Hélène Cixous hittade de fria, vackra världar i böckerna och blev tidigt en läsare. Inte långt efter världskrigets slut dog Hélène Cixous egen far. Romanen Inuti, från år 1969, handlar om en dotter och en familj efter faderns dödsfall. Även om Inuti är skriven långt efter faderns död så var det den händelsen som fick Hélène Cixous att börja skriva.
– När min far försvann hittade jag en anteckningsbok och började skriva små saker. Det var som om jag uppfann en pappersbåt att ta mig över kaoset med. Jag såg det som en flykt, litteratur var en flykt. Och en plats där principer överlever, det bästa och det värsta.
Jag tycker att det är intressant att du säger att det var en flykt – för jag ser dina verk som motsatsen. Som ett sätt att kliva närmare in, inte fly.
– Närmare in i vad?
Jag vet inte ... livet?
– Ja, men det är samma sak? Ofta så vet vi inte, eller har glömt, att det finns dörrar till livet, det rika. Vi ser inte på blommor, vi odlar inte, vi ersätter livet med robotar. Vi är en mycket destruktiv art. Men ofta är trädgården väldigt nära. Om en kan ge upp frestelsen i den ruttna, teknologiska, politiska världen.
Hélène Cixous pratar lika mycket om samhällskroppen som om den egna kroppen, och om att skriva med kroppen. Hon berättar om det självklara för henne i att hon inte kan skriva när hon är fysiskt sjuk, och att hon måste skriva för hand (”Men för mig är det måleri. När jag skriver måste jag ha 70 olika pennor och penslar”). Hon beskriver skrivandeprocessen som ett mycket särskilt och kroppsligt tillstånd.
– Skrivandet behöver långsamhet, alltså, jag måste meditera, vara förmögen att få tiden att stanna. Men också kunna galoppera! Mitt tänkande är nämligen snabbare än jag, så jag skriver bakom det, på ett telegrafiskt sätt. När racet är klart, när vi kommit till horisonten, får jag skriva igenom det igen.
Att skapa ur kroppen – att föda text – är centralt inom écriture feminine, och i Medusas skratt står det ”att föda är varken att förlora eller att öka något hos sig själv. Det är att lägga till någon till livet självt”.
Hélène Cixous berättar om sin mor, som var barnmorska, och hur hon fick följa med och studera förlossningar redan som ung tonåring. Sedan, när hon var 18 år, flyttade hon till Frankrike. Det var där hon blev feminist. I Algeriet hade rasismen överskuggat det patriarkala förtrycket.
I dag räknas Hélène Cixous som en feministisk föregångare och har utöver sin litterära gärning grundat världens första lärosäte i genusvetenskap. Jag frågar vad hon tänker om hur begreppet feminism. Förutom att beteckna en högst nödvändig kamp har det också kommit att bli en trendig etikett. Hon svarar ganska kort att hon tror att vi är i en period som lägger stor vikt vid definitioner, och att det är skadligt.
– Jag började skriva utan att kalla mig feminist, för jag visste inte ens att det fanns.
Hon är med i den feministiska kampen för att det är ett akutläge.
– Vi måste springa dit det brinner. Men att gå in i en kamp på det viset innebär att ta en sida. Och jag vill inte ta en sida. Jag vill ta alla sidor, inte en.
Kan en skriva på det sättet som du pratar om skrivande, om en tar en sida i en kamp?
– Nej, självklart inte. När jag skriver är jag bortom sidor. Någon annanstans.
Vad är det där annanstans? Har alla tillgång till det?
– Många kan det. Inte majoriteten, en minoritet, men en kraftfull minoritet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Finns geniet?
– Jag tror att det finns men jag vet inte vad det är, säger Hélène Cixous och skrattar.
Men du använder geni i ditt skrivande. Du är i dialog med andra så kallade genier. Till exempel talar du mycket till och med Sigmund Freud.
– Jag tror att dialog är ett sätt för oss att släcka vår törst. Vi pratar, vi utbyter hela tiden. Det finns källor som ger oss mer att dricka. Det är alltid ett mysterium. Det är alltid profetiskt.
Hélène Cixous säger att hon lockas av det profetiska, att det profetiska är ett sätt att vara öppen för framtiden på, vilket i sin tur innebär att inte vara rädd.
Vad är du rädd för?
– Jag är inte rädd.
Inte ens för rädslan?
– Nej ... Det är en bra definition av mod: att inte vara rädd för att vara rädd.
