”Jag vill göra vad jag kan för skattebetalande metalfans”

Febril aktivitet råder i utställningslokalerna. Om en timme ska den öppnas upp för en liten skara journalister, senare i kväll är det vernissage. Och trycket är rejält – de 1 400 biljetter som släpptes till öppningen tog slut på bara några dygn. Ika Johannesson, som i dag försovit sig, säger att hon är mycket nervös. 

Ika Johannesson har föresatt sig att i sin utställning skildra drygt fem decennier av svensk heavy metal-historia med tonvikt på death metal – den subgenre inom vilken svenska metalmusiker varit som allra mest tongivande (scenen föddes de facto här och i USA) – och nu i sista sekunden har den adrenalinstinna felfinnarblicken kopplats på.  

– Det är så många saker som inte blir som man tänkt sig, och jag hoppas bara att ingen annan ska det. Men jag har försökt göra allt vad jag kan för de skattebetalande metalfansen. 

Gillar inte posörer

Framför allt känner Ika Johannesson, till vardags kulturjournalist, att hon hade kunnat inlemma fler föremål i utställningslokalerna. Varför finns det fortfarande så mycket öppna ytor i rummet? Varför inte utnyttja exakt varje skrymsle när den här chansen nu getts henne? 

Å andra sidan, medger hon, har hon fått höra att ingen utställning i Kulturhuset Stadsteaterns historia har innehållit lika många separata föremål. Scenmunderingar, hemmasmidda vapen och attiraljer, fanzines, ett vikingaskepp i plast, brev skickade från metalfans i länder som Uruguay och Filipinerna till de skolkande tonårskillarna som kom att bana vägen för den svenska death metal-vågen med band som At the gates, Entombed och In Flames – brev i vilka killarna ombeds skicka demos eller fanzines eller helt enkelt bara utveckla sin syn på satanismen och posers. 

I ett av dem kan man läsa: ”Do you like poser? They disgust me. I laugh at them!”   

Det mest utmattande med den här utställningen har varit att få medelålders metalmän att gå upp på vinden och leta efter gamla flyers och tröjor. Tro mig.

Medelålders metalmän på vinden

Vissa föremål har varit lätta att få loss. Som exempelvis den Warhammer-inspirerade stridsvagnen som tronar bredvid den flygande Ghost-prelaten, tillhörande bandet Sabaton. 

– Jag är bekant med basisten i bandet, för jag har intervjuat honom en massa gånger. Så jag skrev till honom, ”hej, jag gör en utställning, har ni något?” Med vändande mejl kom sedan: ”Vill du ha en stridsvagn?” Tänk om alla var så enkla att ha att göra med. Så då kom de helt enkelt hit och monterade upp den. Deras team är en så väloljad maskin, stridsvagnen sattes upp på en halvtimme. 

Annat har varit besvärligare att lägga vantarna på. 

– Det mest utmattande med den här utställningen har varit att få medelålders metalmän att gå upp på vinden och leta efter gamla flyers och tröjor. Tro mig. Det har varit bland det jobbigaste jag gjort i hela min karriär. Jag älskar dem alla, de är väldigt vänligt inställda. Men när det gäller att gå ner i källaren, du kan tänka dig hur mycket skit man har efter ett helt liv?

Pyssliga tonårskillar

Ika Johannesson växte själv upp utanför Göteborg och var en del av den svenska death metal-scenen som tonåring. Sedan den tiden känner hon medlemmarna i genrens stora band, och säger att hon med utställningen velat visa hur scenen växte upp som ett slags hemlighet bland en liten skara ungdomar – och det avtryck som dessa pojkrumshemligheter därefter gjort på musikvärlden.  

Det här är en av våra största kulturexporter, vi är kända över hela världen för att vi har världens mest populära metalscen

– Den här scenen präglas av en enorm do it yourself-känsla. Det var väldigt pyssligt, man skapade fanzines, demokassetter, höll på jättemycket med flyers och affischer. Det här var ungdomar som knappt var i skolan men som i stället var superhandlingskraftiga och tidigt kommunicerade med personer från hela världen. Och även om jag var i den scenen ganska kort, sett till hur långt livet är, har det präglat mig oerhört mycket i mitt förhållningssätt till hela världen. 

Vad säger det om genren som sådan att den nu är föremål för en sådan här utställning?

– Det tycker jag är hög tid, och det har egentligen varit det ganska länge. För det här är en av våra största kulturexporter, vi är kända över hela världen för att vi har världens mest populära metalscen. Om man ser till andra nordiska länder, som till exempel Finland och Norge, där marknadsför man länderna med att man har de här banden. De gör en jättestor grej av det. Och det trots Norges blodiga historia med black metal. Så där kan ändå Satyricon kurera en utställning på Munchmuseet. Det görs en black metal-utställning på Nationalbiblioteket. Men i Sverige händer det ingenting. 

Vad tror du att det beror på?

– Okunskap tror jag. Ironiskt nog är den enda politikern som gillar hårdrock Jimmie Åkesson. Annars har våra politiker inte varit intresserade, och jag tror på riktigt att folk kanske inte vet hur stort det här är. Jag tror att många band skulle vilja ha mer erkännande. Jag menar, vi är vuxna nu, vi är sådär 50. 

Skulle det vara bra för genren om ett band som In Flames typ fick en medalj av kungen?

– Jag har inga problem med det. Just In Flames är inte heller ett band som varit så brutalt eller så tydligt i motstånd. Det skulle vara en annan sak och en annan spänning om ett black metal-band fick en medalj av kungen. Det är ju band som verkligen förespråkar misantropi, kaos, oordning. Det vore en helt annan motsättning. Men In Flames blev kommersiellt stora framåt slutet av 90-talet. Så jag tycker att det är fullständigt rimligt om de får pris av kungen.