BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den här tisdagsmorgonen är gatan ganska tom, men på Café Pom och Flora är det fullt av folk. Det ekar, skramlar och myllrar och Caroline Ringskog Ferrada-Noli föreslår snabbt ett byte av ställe. Det måste få plats en barnvagn, för med sig har hon sin sovande lilla bebis. Hon har precis lämnat barn på dagis och ska senare gå hem och spela in En varg söker sin pod med Liv Strömquist.
– Vi kan gå till ett ställe som ligger här borta, Bellini, det är typ Lars Noréns favoritställe. Det brukar aldrig vara någon där.
Det blir det, Bellini espressobar på Tulegatan. Att miljöerna i ”Rich boy”, från Stockholm till Österlen, är sådana som Caroline Ringskog Ferrada-Noli känner till är tydligt, vi sitter inte långt från Döbelnsgatan där Marianne bor. Men det betyder inte att romanen är självbiografisk.
– Jag kan inte hitta på, det är inte science fiction. Allt jag skriver om Österlen vet jag, allt jag skriver om Stockholm vet jag. Malmö vet jag, och Fårö och Bergman vet jag. Men det som är inne i, det är fiktion.
– Jag arbetade ganska hårt för att inte vara självbiografisk den här gången. Gjorde det till andra och tredje person singular. Och jag har sex bröder eller sju, jag är inget ensambarn, jag har aldrig legat inne.
– Men jag är en person som undrar över livets meningslöshet och grymhet. Och det gör karaktärerna i boken också.
Rakt ner i mörkret
I debutromanen ”Naturen” från 2009 skriver Caroline Ringskog Ferrada-Noli om sin brors död. Och att läsa ”Rich boy”, om tre generationers kvinnor, är bitvis som att gå rakt ner i mörkret, det är omöjligt att inte gråta och känna.
– Det är lite som att de här ämnena som smärtar i mig, om jag skriver om dem så kanske jag bemästrar dem. Men det gör jag inte, har jag kommit på nu efteråt.
– För mig handlar det om ganska svåra saker, som livets meningslöshet och livets grymhet. Om kärlek finns överhuvudtaget och om man kan komma undan sitt sociala arv. Eller genetiska arv, för den delen. Och jag tänker att jag vill att det ska vara så, jag vill att det ska vara hoppfullt.
Och hoppfullheten är på ett sätt det som stannar kvar hos läsaren efter sista sidan. Ett hopp om att det kanske slutar med Annika.
– Jag tycker att det finns ett hopp. Först vill hon att någon ska hjälpa henne, men så hjälper ingen henne och det kanske är räddningen, att hon klarar sig själv, att hon klarar av att leva, fast själv. Då kan allting hända igen. Att prova sin egen styrka på något sätt, fast allting är så hemskt som det är.
Att få barn gav kunskap
Förutom att kvinnorna i ”Rich boy” på olika sätt definierar sig genom män, blir de också mammor. Och det beskrivs otroligt sorgligt, mörkt. Och under de många år det tagit för Caroline Ringskog Ferrada-Noli att skriva boken har hon själv blivit mamma två gånger.
– Att få barn har varit som en kunskap, fast det är så extremt vanligt. Även om alla som finns på Tellus har varit barn och alla barn har mammor liksom, så känns det som en sådan odokumenterad, hemlig vetskap. Hur alla de här ljusa känslorna avtecknar sig mot ett mörker. Jag tror inte att de här enorma kärlekskänslorna hade funnits om de inte hade fått studsa mot det här mörkret så mycket som de gör. Och det mörkret visste inte jag om.
Men den här moderskärleken, den finns ju inte riktigt där hos de här kvinnorna?
– Och det är liksom som en skräck. Jag tror att jag har skrivit om det för att jag är rädd, för att det är det värsta som skulle kunna hända. Det kommer väldigt mycket katastroftankar när man får ett barn och det ser man i den här boken, kan man säga. Jag försöker liksom förstå alltihop via att få barn. Det är också rätt så mycket barnets perspektiv i boken, jag vet inte om det märks, men det ska vara barnets perspektiv genom hela boken.
Att skriva ”Rich boy” som är nära 500 sidor lång, har tagit flera år.
– Jag har jobbat med annat hela tiden. Man får inga pengar av att skriva och jag hatar att leva på existensminimum. Jag har producerat kommersiell tv, och SVT-tv. Sedan har jag skrivit massor också. Men jag tog ett beslut att sluta skriva journalistiskt eftersom det är det sämsta för en bok. Det är som att man hela tiden skriver, men man skriver ändå inte.
På samma sätt lever Annika i ”Rich boy”, hon har ett kulturellt kapital men lever långt under existensminimum. Hon har ambitionen att skriva en bok, men säljer i stället journalistiska texter till tidningar som Nöjesguiden och Bon, som hon knappt får betalt för.
– Det är ingen som har tagit upp det där, men det är typ det enda självbiografiska i hela boken. Det kan du skriva. Jag fick typ 200 kronor för en filmrecension i Nöjesguiden och Bon betalade mig 5 000 kronor på faktura för tre månaders jobb. Det är så dåligt!
Blir det fler romaner?
– Jag tror det tyvärr. Jag har redan börjat tänka på nästa roman.
Är det så? Jag läste någonstans att du aldrig mer ska skriva en bok, att det här är det värsta du har gjort.
– Ja, men det är det. Men samtidigt så börjar jag tänka på saker som är romaner. Eller, jag vet inte i vilken annan genre som de tankarna hör hemma.
– Jag börjar tänka på berättelser, liksom. Jag har inte planerat det. Det är mer som, Åh nej!, nu började jag tänka på det här, vilken form av berättelse är det. Ja men det är nog en bok.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli om…
…valet.
”Jag kommer att rösta på vänstern, det kan du skriva. Jag skäms inte för det.”
…att podda.
”Jag tycker om det. Jag tycker att det är ett sätt att hela tiden försöka få förklara sig, lite som en andra chans, på något sätt. För mig handlar det också om att få vara rolig, det är som mitt underhållningsbehov.”
…om mottagande och recensioner.
”Det är sjukt. Jag har fått jättebra recensioner. Men alla landsortstidningar hatar ”Rich boy”, kanske för att det är lite av en öppen eld mot landet, tror jag. Och Ingrid Elams recension störde jag mig på, hon tyckte att jag skrev för många liksom. Precis som att språket skulle vara en slump. Som att jag inte är en stor konstnär utan som att jag är ”en liten slarvig tjej” som råkar gå förbi en dator och knappra lite så blev det en bok. Jag tycker det var förminskande.
