”Jag var rädd att göra fel”

Johanna Hedenberg är precis hemkommen från en arbetsresa till Italien. Just nu jobbar hon med översättningen av en bok som ska heta ”Ferrante om Ferrante”, som består av brev och intervjuer, tillsammans med Barbro Andersson. I vår kommer en av Elena Ferrantes tidigare kortromaner ”Skuggan av en dotter”, som hon också översatt.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Hur har det varit att arbeta med en så otroligt hypad författare?

– Det har varit väldigt speciellt, men det har egentligen inte handlat om själva översättningsarbetet. De här böckerna har inte varit svårare eller väldigt mycket bättre än annat jag har översatt, det finns andra böcker jag tyckt lika mycket om. Men de yttre omständigheterna har varit annorlunda. Det var inte tänkt från början att de skulle komma ut så snabbt, tidsplanen blev ändrad. Sedan kände jag en press, inte från förlaget, utan från mig själv. Serien hade väckt så mycket uppmärksamhet redan innan den kom ut och jag visste att den skulle läsas av många. Jag hade en sorts oro för att göra fel.

Varför fastnar så många för Ferrante?

– Jag tror att det kan bero dels på att det finns ett sug efter de långa berättelserna, som sträcker sig över lång tid, när så mycket i vår tid är snuttifierat och kort. Jag tror att många längtar efter att förlora sig i något, som man är inne i länge.

– Och dels tror jag att det kan bero på att det finns så många olika teman i böckerna. Man lyfter ofta fram kvinnlig vänskap, men jag tycker att klassresan är ännu viktigare. Det handlar också mycket om våld och en sorts hederskultur. Den italienska samtidshistorien blir allt mer framträdande ju längre i serien man kommer. I del tre och fyra är det mycket mer politik och feminism.

Vad utmärker hennes språk och stilistik?

– Folk säger ofta att det är väldigt lättläst. Själv tycker jag inte att det är ett avancerat eller experimentellt språk, men inte heller att det är simpelt. Det finns ett sorts sug i språket.

Du har även översatt ett annat italienskt stjärnskott, Silvia Avallone, ser du något släktskap mellan de båda?

– Jag ska precis börja på Avallones tredje roman, som kommer nästa höst. En del drar de parallellerna och det är klart att det finns vissa likheter. Båda författarna skriver en sorts arbetarlitteratur. Neapelkvartetten handlar ju mycket om en klassresa och båda skildrar en arbetarklass, eller rättare sagt en underklass.

– Jag tycker att det finns större likheter där än i kvinnoskildringarna.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.