Hon glömmer då en kasse i en Ubertaxi. I kassen ligger julklappar till hennes dotter – däribland en i julsekretesshänseende ospecificerad ”jättefin grej”. Misstaget blir hon varse först när bilen susat därifrån, det är sent på kvällen, och när hon försöker kontakta föraren hittar hon bara ett tresiffrigt nummer som det inte går att ringa på. I supportchatten: noll respons. 

Där och då upplever Malou von Sivers att hon håller på att ”bli galen”.  

– Jag ringer då en ny Uber och tänker att killen jag åkte med tidigare, som har kassen, kanske tar min beställning, för jag kan se på kartan att han är i närheten. Men då kommer en annan. Och till slut så känner jag, jag kommer fan inte att ge mig.

Hela den här dagen har hon ägnat åt att jaga rätt på den undflyende taxichauffören. 

– Jag åker ut till Ubers huvudkontor i Solna, det är ett ganska tjusigt ställe, de tjänar ju miljarder. Det är bara en massa chaufförer som hänger där och till slut hittar jag en som är ledig, hon heter Linda, men hon kunde inte lämna ut den där killens nummer. Och när jag frågade om hon kunde höra av sig till honom och be honom kontakta mig, ja då gick inte det heller. Men till slut, några timmar senare, ringde hon upp mig och frågade om han kontaktat mig. Till slut hade hon ändå frågat om hon fick ta hans telefonnummer. 

Malou von Sivers säger att det känns som att hon segrat. Hon dricker ur triumfens bägare. Om några timmar ska Uberchauffören komma förbi och lämna över dotterns presenter – dottern, vars ägodelar ligger så tätpackade i trappan som leder upp till det första av lägenhetens våningsplan att Malou fick hänvisa mig till hissen för att jag skulle komma upp till dess andra våning (den delen av lägenheten kan man bara nå via hissen om man trycker på en knapp inne i Malou von Sivers lägenhet). 

Innan vi ses är Malou von Sivers tydlig: det här ska inte blir ett hemma hos-reportage. Helt okej. Därför kan vi nöja oss med blott ett adjektiv för att beskriva bostaden i fråga: voluminös. 

När vi slår oss ner vid köksön i Malou von Sivers voluminösa hem slår hon fast att det för inte så länge sedan hade varit en omöjlighet för henne att ägna så mycket tid åt att jaga rätt på en taxichaufför. Sedan två år tillbaka är hon inte längre tillsvidareanställd på TV4, kanalen som hon i början av 90-talet var med att starta och som gjorde henne till ”Malou” med större delen av landets befolkning. Först genom ”Nyhetsmorgon” – det första dagliga morgonprogrammet i svensk tv, vilket grundades och leddes av henne och programledarkollegan Bengt Magnusson. Sedan genom ”Malou möter” och talkshowen ”Malou efter tio”, som sändes varje vardag från 2006 till 2022. 

Numera är frilansar hon för TV4 och viger större delen av sina dagar åt den nya karriären som romanförfattare. Slutmanus på den femte romanen har hon i dagarna lämnat till förlaget. Men om vissa hade njutit av att trappa ner på tanken efter ett långt liv i journalistikens tjänst så gäller inte det för Malou von Sivers. Hon är frustrerad.

– Jag tycker inte om att ha så mycket tid till mitt förfogande. Just nu skriver jag på en självbiografi. Det är väldigt svårt. Men Norstedts och min förläggare vill så gärna att jag ska göra det. Så jag har lovat att försöka. Men det är ensamt att vara författare. Det måste det vara för man ska leva i den där världen man skriver om för att det ska bli bra. Sedan får man se till att man har rutiner och sådär. Men jag har varit van vid att ha ett sådant tempo och att vara mitt i händelsernas centrum hela tiden. 

I och för sig är det inte bara så att Malou von Sivers frilansar för TV4 och skriver böcker; hon leder sedan en tid tillbaka podden ”Dömda kvinnor”, hon ligger i samtal med den gamla hemkanalen om ett nytt hemligt projekt, hon sjunger i kör och har en hund som måste rastas. Dessutom funderar hon på att inleda en Youtube-satsning, tilltalad som hon är av att det som publiceras där inte nödvändigtvis behöver vara dagsaktuellt, utan kan ligga och puttra på plattformen och bida sin tid. Hennes dotter har upplyst henne om att hennes intervju från 2009 med helikopterrånaren Alexander Eriksson, för övrigt en gammal kollega till henne från TV4, i svallvågorna av Netflixsuccén om rånet har kommit upp i fler än en miljon visningar på just Youtube. 

Men Malou von Sivers har likväl ”myror i byxorna”.

– Det händer ju mycket i världen och jag träffar så otroligt mycket spännande människor hela tiden. Så det är kluvet. Å ena sidan känns det skönt att jag inte bara behöver rusa iväg till jobbet, utan kan sätta mig och läsa tidningen på morgonen. Men jag har alltid haft mycket energi. Och det är någonting med att… Det finns en fördel i att gå till ett jobb och mötas av arbetskamrater, ta en fika. Samtidigt som det kan det bli lite fängelsekänsla. Det är väldigt dubbelt.

Det kan vara svårt att hitta en balans? Det känns som en livskamp man alltid förlorar. 

– Jag märker ju på personer som bara glider över i pensionen och tycker att det är underbart. Men jag tycker att det känns som att jag inte gör nytta på något konstigt sätt.

Men du har ju gjort väldigt mycket nytta? Räcker inte det?

– Jag vet, men jag måste piska mig.

Den här överskottsenergin som du har, hur kanaliserar du den? Blir du nitisk i hemmet i stället?

– Jag försöker tvinga mig att använda den till att skriva. För böcker blir inte skrivna om man inte skriver dem. 

Så du skriver dig utmattad?

–Precis, tills kroppen säger ifrån och börjar värka.

Jag håller på och väljer ett citat från ”Kung Oidipus” som jag ska ha här i början

Självbiografin slukar mest av Malou von Sivers tid men på samma gång lägger hon sista handen vid romanen ”En ska bort” som ges ut framåt vårkanten. En thriller om en mamma som har en lite för närgången relation till sin son. Ett vanligt problem, tillstår författaren. 

– Mamman bygger sitt liv runt sonen och hans kompisar, tycker att hennes jämnåriga är ganska tråkiga. Men så träffar han en tjej. Och då blir det ett svartsjukedrama. Och sonen klarar inte av att sätta ner foten. Back off, måste man säga till sin mamma och stå upp för den man träffar. Så det är en modern Oidipus-saga.

Har du grottat ner dig i Sofokles den senaste tiden?

– Jag håller på och väljer ett citat från ”Kung Oidipus” som jag ska ha här i början. Det är så jättekul med de här grekiska dramerna som tar tag precis i det här som vi alla går runt och bär på. Även om vi kanske inte agerar inte på det. Och när jag berättar för folk om vad min bok handlar känner de antingen igen sig i att ha en jävligt jobbig svärmor. Eller så känner de igen sig i att vara sonen som tycker att det är jobbigt att befinna sig mellan de här kvinnorna. Eller så är det svärmodern som känner att man inte får någon plats i relationen.

Hon var en fantastisk farmor och hade en nära relation till sin son. Men jag tror att hon kände en väldig konkurrens med mig

Har du haft en besvärlig svärmor?

– Hon var spännande men hon finns inte längre. Jag har hämtat inspiration, men man kommer inte att känna igen någonting.

Pågick det en kamp mellan dig och henne?

– Jo, fast den var lite osynlig. Hon var en fantastisk farmor och hade en nära relation till sin son. Men jag tror att hon kände en väldig konkurrens med mig. Egentligen var jag kanske mer lik henne än min egen mamma men det blev jobbigt, för hon var med oss så himla mycket. Och jag kunde inte prata med någon om det faktiskt. För våra barn älskade henne och jag kunde inte förstöra något för dem. Och när det gällde min man så började vi i så fall att bråka, och det var det inte värt.

Malou von Sivers inskärper att hennes man, Steen Haage, efter sin mors död har uppmuntrat henne att skriva en roman om besvärliga svärmödrar. Och han har uppmanat henne att ”ta ut svängarna rejält”.  

”En ska bort” är den femte romanen som Malou von Sivers ger ut och i likhet med hennes övriga produktion kretsar de övriga runt familjer med problem. 

Sin egen släkthistoria berättade hon om i ett Sommar i P1-inslag från 2016. I det skildrade hon om det våld hon utsattes för av sin far under sin uppväxt, och som även drabbade hennes två syskon, och den ambivalens hon alltsedan dess känt inför honom: å ena sidan saknad och identifikation, å andra sidan insikten om att han var pappan de facto var farlig för familjen. Flera år tidigare hade hon påbörjat första delen i romantrilogin ”Såret”, utgångspunkten för hennes författarkarriär, där hon tecknar en version av sina föräldrars första möte och relation och sedermera spelet mellan hennes familjs mönstergilla fasad och det våld som försiggick mellan hemmets väggar.

Malou von Sivers säger att ett avgörande ögonblick var hennes intervju med Felicia Feldt – dotter till samhällsdebattören Anna Wahlgren som under sin karriär profilerat sig inom barnrättsfrågor – som i boken ”Felicia försvann” gick fram med sågen visavi sin mammas uppfostringsmetoder.  

– Hon sade att man inte behöver försonas med en förälder. Man kan gå vidare ändå. Och då bara stirrade jag på henne. För då hade jag ägnat så mycket tid åt att försöka göra det. Att försonas gör man ofta inom sig själv. Det är en annan sak med förlåtelse. Då säger jag förlåt till dig och då kan du sedan välja att förlåta mig eller inte. Och om du inte gör det kommer det tillbaka till mig. Försoning behöver man inte kräva av någon. Men det där satte sig i mig och jag gick och grubblade på det. Jag har kanske ägnat alldeles för mycket tid åt försoning. Men det var bra för mig, det har jag tänkt. Och det tror jag. 

Det är ju väldigt fint om man kan nå fram till en punkt där man lyckas.

– Vad som hände när jag skrev min trilogi var att – utan att jag förstod det själv – så började jag känna att jag gick vidare. Nu behöver jag inte prata om det här mer. 

Du har ju träffat många begåvade personer genom åren. Nelson Mandela, Ingmar Bergman, Madonna, och så vidare. Har du haft andra sådana ögonblick då då träffat någon och känt att nu fattar jag något som jag inte begripit förut?

– Absolut, det är många som verkligen lämnat spår i mig. Nelson Mandela till exempel. Hur kan en man sitta fängslad i tjugosju år och komma ut utan att vara bitter och älta? Det jag har lärt mig är att om man bestämmer sig, då kan man släppa det dåliga och gå vidare. Då får man ett bättre liv. Sedan får jag oavbrutet försöka lära mig det på nytt. Vilket kan vara svårt när man känner sig förbannad eller kränkt. Och det andra jag lärt mig är väl att se det positiva i människor i stället för det negativa. 

Är du lättirriterad?

– Det får nog andra svara på. Jag vaknar ju ofta väldigt positiv, det har jag från min mamma. Hon var alltid glad när hon vaknade. Men sedan är jag som alla andra, man har sina ups and downs. Och jag har ju mina sårbarheter som jag vet om och inte får agera på hur mycket som helst. Fear of missing out.

Har du fomo?

– Ja, det har jag.

Där hon just nu befinner sig skrivandet av sina memoarer befinner hon sig i allra högsta grad precis där allting händer. 

Hon har i tidiga tjugoårsåldern just anlänt till Grekland, militärjuntan har fallit några månader tidigare, och vid sidan av sitt jobb som reseledare blir hon vän med den berömda kompositören Mikis Theodorakis, och börjar framföra hans låtar på en nattklubb i Aten. 

De mest spännande och radikala personerna då var advokater och journalister

– Det var en helt otroligt. Jag var en romantiker och uppfylld av revolutionär anda och kände att allt det här bara tog tag i mig. Hela Grekland exploderade i musik, politik och poesi. Jag var helt okritisk och bara sög i mig allt. Jag satt ju hemma i Andreas Papandreous kök och han var sedan med och bildade PASOK som ju var socialistpartiet. Och Andreas var kompis med Olof Palme och hade bott i Stockholm länge med sin familj. Och sonen Georgios blev ju sedan premiärminister. 

Och du bara snubblade in där?

– Ja, och så blev jag förstås kär. Det var häftiga år som har präglat mig mycket. De mest spännande och radikala personerna då var advokater och journalister. Så ser det ju inte ut i Sverige. Men det var de som hade varit modiga under militärdiktaturen. Det var i Grekland jag träffade en journalist och tänkte, det här är vad jag ska bli. Och sedan när jag kom hem och började på Expressen som vikarie blev jag grymt besviken över att de var så ointresserade av politik. 

Det känns som att de flesta som tänker på Malou inte associerar dig med den bakgrunden. Men känner du att du har burit med dig den här glöden?

– Det har jag absolut. Jag tycker det är journalisters uppgift att stå på den lilla människans sida. Och att slå uppåt mot makten. Det gjorde journalisterna jag beundrade som ung och ville vara som. Men TV4, det blev ju något annat. Det fanns inte riktigt där. 

Enligt Malou von Sivers försökte hon på sitt sätt smyga in det radikala arvet i TV4:s tablå. När hon slutade göra prime time-tv hamnade hon, enligt henne, i ”källaren”. Eftersom ingen brydde sig om vad hon höll på med kunde hon därmed göra precis vad hon ville med ”Malou efter tio”. 

– Då kunde jag hitta människor som personifierar orättvisor och problematiska aspekter av samhället. Det fanns fördelar med att inte längre stå i centrum eftersom jag kunde göra ett program jag verkligen stod för. Till exempel var jag under lång tid en av få som tog in rappare i mitt program. Jag tyckte deras texter speglade en värld i förorten som inte fanns någon annanstans. Det här var före allt skjutande och sådär. Det blev väldigt roliga samtal och de tyckte att de blev tagna på allvar. Och jag kände att jag gjorde skillnad.

Stina Oscarsson är en sådan person som är väldigt modig och viktig. Sådana som liksom vågar ta tag i ämnen som är laddade

Behövs det fler radikala journalister i Sverige? Om man ska tolka det brett.

– Ja, absolut. Jag tycker att det finns en ängslighet som jag är orolig för. Dessutom har det blivit allt vanligare att ministrar och makthavare kallar till presskonferenser och skickar ut pressmeddelanden istället för att ställa upp i intervjuer och det är en skrämmande utveckling.

Vad då för ängslighet?

– Bland annat en ängslighet kring att jag bjöd in rappare. Folk började tycka att det var farligt. Det är några områden man måste vara försiktig med i Sverige. För det är mycket cancelkultur, oavsett om det är gayvärlden eller…

Gayvärlden?

– Om man läser QX-tidningen kan de själva skriva väldigt spännande saker om problematik och det som finns. Men jag tror att andra aktar sig för att gå in på det området. Samma sak med feminismen, där är det ganska strängt hur och vad man skriver. Det offentliga samtalet präglas mycket av ängslighet.

Tycker att journalister aktivt undviker vissa ämnen?

– Ja, det tror jag. Det finns en självcensur. 

Hur ska man råda bot på det, tycker du?

– Det handlar mycket om det pris som vissa fått betala för att gå mot strömmen och vara visselblåsare. Stina Oscarsson är en sådan person som är väldigt modig och viktig. Sådana som liksom vågar ta tag i ämnen som är laddade och vända och vrida på dem så att det blir nyanserat. 

Malou von Sivers säger att den journalistiska oro hon upplever till viss del kan härledas till hur mediearbetsplatser ser ut numera: färre personer ska utföra mer arbete Och eftersom allt ska gå snabbare hinner det inte längre föras några djuplodande diskussioner på redaktionerna om hur ett ämne ska bevakas eller vad man verkligen kan säga eller göra som journalist. 

– Vissa tyckte att det var jobbigt att jag alltid ifrågasatte saker. Men jag tycker att det är så viktigt. Det är viktigt med röster som går mot strömmen och vågar titta på de laddade ämnena från ett annat håll. Som Israel/Gaza är ett jättebra exempel. Det är ett laddat ämne som ofta blandas ihop med antisemitism. Vi måste försöka ha två tankar i huvudet samtidigt. Och jag har försökt gå emot min ängslighet. För alla vill nog bli omtyckta. Under metoo var ju Fredrik Virtanen persona non grata och han hade aldrig pratat då någonstans. Då tyckte jag att det var viktigt att höra hans röst. Och det ledde till så mycket hat mot mig. Trots att det var en ifrågasättande och kritisk intervju. Det fanns gäster som inte vill komma till mitt program efter den intervjun. 

Malou von Sivers säger att hon för egen del inte har några problem med att vara obekväm. Hon har ingenting att förlora, det är svårare för unga journalister att sticka ut hakan. Vilket är ett av skälen till att hon saknar den plattform hon så länge haft tillgång till; hon känner att hon skulle kunna vara till nytta. Om inte annat skulle samhället må bra av fler forum för djuplodande diskussioner om litteratur och filosofi, vilket hon anser att det bara blivit mindre av sedan den bokklubb och den filosofiska salong som var en del av ”Malou efter tio”-paketet lades ner. 

Men i väntan på en comeback för de där inslagen – kanske på Youtube – har Malou von Sivers mer närliggande problem som måste lösas. Uberchauffören har fortfarande inte anlänt när vi avslutar vårt samtal och hennes dotter kommer intraskande med en påse sushi. Och så måste ljudboksinspelningen av ”En ska bort” göras klar. Om den fronten har Malou von Sivers ett varningens ord att säga till aspirerande ljudboksinläsaren 

– Jag gjorde ju misstaget att köra för länge när jag började med inläsningen. Ofta är det tretimmarspass och jag undrade då varför det var så många kuddar som låg utanför studion. Det insåg jag senare. När jag kom ut från studion var jag tvungen att göra om inläsningen för att magen hade kurrat. Så fick jag gå in på nytt med en kudde på magen. Det är värt att ha i åtanke.