Plötsligt får han ett yrselanfall och skarp smärta i bröstet. Hjärtat skenar. En stund senare ligger han på en brits på akuten med tecken på hjärtinfarkt. Han är 34 år.
”Jag vet vad det är för fel på mig och det har ingenting med hjärtat att göra” skriver Adam Svanell om panikångestattacken i den nyutkomna boken ”Anonyma prestationister – en historia om stress”. Sjukhusbesöket leder mycket riktigt till en helt annan diagnos än hjärtinfarkt. Adam Svanell är utbränd, dränerad av stress. Sjukskrivningen ska bli mycket längre än han först trott.
– I början sa jag till min chef flera gånger att jag nog skulle komma tillbaka om två–tre veckor. Steg för steg tvingades jag inse att det inte skulle bli så, säger Adam Svanell som var heltidssjukskriven i drygt tre månader innan han långsamt kunde börja arbetsträna igen.
Allergisk mot arbete
”För varje minut jag ägnar mig åt sådant, om det så bara är att tänka på en artikelidé, reagerar kroppen som om jag hade injicerat ett gift.” skriver Adam Svanell i sin bok om sjukskrivningens första tid. Efter allt för många år av duktighetskomplex, sömnproblem och högt arbetstempo reagerar hans kropp nu rent fysiskt som om den vore allergisk mot arbete. Tinnitus tjuter i öronen, Adam Svanell blir ömtålig, hudlös, trött, får tryck över bröstet. En enkel sak som att lyssna på radio känns för ansträngande.
– Perioden innan kraschen trodde jag att det skulle räcka med några dagars sömn. Jag kunde inte föreställa mig att det var så illa. Som ganska många andra hade jag nog något slags oreflekterat grundantagande bak i huvudet att nej, det händer nog inte mig, säger han.
Individen skuldbeläggs
I sin bok tecknar Adam Svanell sin egen personliga berättelse om prestationshets, utbrändhet och vägen tillbaka via gruppterapi och övningar i mindfulness och fyrkantsandning. Här ryms också stressens historia och dess politiska dimensioner. Hur massnedskärningar i offentlig sektor skapade en första svensk utmattningsepidemi mellan 1998 och 2003, och hur bland annat New Public Management, resultatstyrning inom den offentliga sektorn, bidragit till en andra våg som vi befinner oss mitt i. En tid där strävan efter ständig tillväxt blir en piska som drabbar individen.
Vad gör dig mest arg, när du tänker på strukturerna som gör oss utmattade?
– Skuldbeläggandet av individen när det kommer till utmattningssyndrom, det gör mig arg. Ser man på vad som görs på samhällsnivå så handlar det väldigt mycket om att ta hand om de stupade och att försöka få tillbaka oss så att vi ska kunna rätta oss i ledet och arbeta igen. Man pratar om stresshantering, mer sällan om hur vi faktiskt kan minska stressen.
Du skriver om hur förändringar inom företag ofta får aktiekursen att stiga, samtidigt som just omorganisationer är en välkänd faktor som leder till stress för de anställda.
– Den aktieägarkapitalism som varit utbredd det senaste halvseklet främjar väldigt kortsiktiga mål, och det känns oförenligt med ett sunt arbetsliv. Men det finns ett problem när man försöker pratar om utbrändhet på strukturell nivå, för ingen känner sig riktigt träffad. På så sätt är det ett okontroversiellt ämne. Alla kan nicka och hålla med om problemet, men ingen känner riktigt att det är deras ansvar.
I boken leker du ändå med tankar om ett skifte på systemnivå. Hur skulle vi kunna göra?
– Jag är ingen expert, och vet inte hur det skulle gå till. Däremot tycker jag att det är intressant med parallellerna mellan klimathotet och utbrändhet. Båda problemen bygger på hur svårt vi har att acceptera att det inte finns oändligt mycket energi, i det ena fallet planetens, i andra fallet individens. Det är slående att de saker som är bra för att minska individers stress också hade varit bra för klimatet.
