Jag lyckas bara träffa män som vill ha sex med mig. Som ser mig som något tillfälligt, någon man kan strunta lite i på ett känslomässigt plan. Jag menar det verkligen. Det sårar mig, och jag har verkligen ursvårt att ”se” när någon bara vill ha just det av mig. Hittills har det varit det enda män kunnat erbjuda mig. Och det är helt sant. På något sätt känner de att jag endast är till för detta. Det blir som ett stigma. Samtidigt lockas jag av en stunds närhet jag med. Jag har liksom gett upp. Orkar inte med någon relation. Har upplevt för många besvikelser. Hatar män och deras sjuka förhållningssätt till sex. Tror inte jag kan ge något eller att någon gillar mig. Och då återstår endast tillfälligt sex. Relationer där sex är motorn, men där jag aldrig räknas i någons liv. Så ensamt är det.

Så – sex är det närmaste jag kan komma närhet, men känns sårigt och jag känner mig övergiven och ännu mer ensam om jag ger efter för min längtan. Hur ska jag lyckas bryta mitt helvete? Jag har alltid levt såhär.

Svar: Du har verkligen har haft det tufft och jag hör att du fortfarande kämpar. Du både längtar efter närhet och vågar samtidigt inte tro att det kan fungera. I en nära relation utsätter man sig för risken att bli sårad och det kan kännas som ett oöverstigligt hinder. Efter många tråkiga erfarenheter och besvikelser är det lätt att bli rädd och det kan behövas hjälp att reda i alla känslor. Jag tror att det finns goda möjligheter att du kan få hjälp genom att prata med en kurator, terapeut eller psykolog. Du kan vända dig till din vårdcentral eller söka privat om du har de möjligheterna. I KBT jobbar man med tankar och känslor kring dig själv och andra samt hur dessa påverkar ditt beteende. I IPT jobbar man med hur relationer till andra och psykologisk stress samverkar. Denna frågeställning är allmängiltig och du behöver vända dig till just en sexolog.