Som att han hamnade mitt i en osande kulturfejd när han kritiserade en kritiker som sågade samtliga av hans uppsättningar. Eller att antalet repertoarer och pjäser decimerats av ombyggnationer av teaterhuset och en skenande pandemi. 

Och det är faktiskt ett år, en repertoar och en pjäs kvar att regissera själv innan han drar ­vidare. Men klassikerslaktaren från Karlskronas historia får börja just i den gamla örlogsstaden i Blekinge. 

– Karlskrona var en total militärstad när jag växte upp. Min pappa var militär, min farfar var militär och de finaste öarna i skärgården var militärområden som man inte fick besöka. Så det var en väldigt grå stad och samtidigt väldigt händelselös. Jag minns att jag mest gick runt och önskade att något, vad som helst nästan, skulle hända, berättar Pontus Stenshäll från fåtöljen han slagit sig ner i på sitt kontor. 

Från gitarr till skådespel

I jakten på något att syssla med blev det gitarrspel, klassiskt, men hos en gitarrlärare som även råkade ha en fäbless för The Beatles. 

– Så då satt jag där och tittade på deras LP-omslag och drömde mig bort. Inte bara i deras musik och omslag, utan deras resa. De var också från en ganska liten stad, men via sin konst tog de sig ut i stora världen. 

Musiken ledde honom till teatergruppen UDG (Unga dramatiska gruppen) som sökte musiker och kompositörer. Men musiken byttes mer och mer ut mot skådespeleri efter hand. 

– Jag insåg att det var mycket roligare att repa ihop med andra än att sitta på mitt rum och spela klassisk gitarr. Så teatern blev till slut roligare än musiken, och jag sökte och kom in på teaterhögskolan i Malmö.

Frilansare på 90-talet 

Scenskolan gick han mellan 1988 och 1991, och därefter ledde det ena till det andra, tills Pontus Stenshäll befann sig i Stockholm som frilansande skådespelare i 90-talets slutskede.

– Jag lärde känna massvis av duktiga konstnärer, musiker, kompositörer, filmare med mera under den tiden, och vi tänkte att vi behövde en egen lokal att skapa vår egen konst i. Då fick vi nys om den här lokalen i Gubbängen. 

Lokalen var gamla biografen City, och konstnärskollektivet som skapades fick namnet Moment.

– Men teatern blev som en liten gökunge som trängde ut de andra konstformerna efter hand.  

Pontus Stenshälls plats blev regissörsstolen, och han fastnade allt som oftast för de gamla klassikerna, som han dekonstruerade och tittade på från nya vinklar. Tidigt fick han epitetet ”klassikerslaktare” och Moment fick en egen estetik som snabbt rönte både uppmärksamhet och hyllningar. 

– Vi var bland de första postdramatiska grupperna i Sverige som bröt ner klassikerna och försökte hitta nya saker i dem. Men det där epitetet håller jag inte med om, för jag tror att upphovsmännen hade tyckt om det – att inte låta pjäserna ligga och bli dammiga. 

Den där stilen, angreppsvinkeln, har sedan blivit Pontus Stenshälls signum. Han pratar mycket och varmt om det lekfulla, att plocka bort redovisande filter och återupptäcka. En teater som ska kännas ”här och nu”.

– En del skulle kalla det fulteater, men jag tycker att det fula är det som kan vara vackert, och mest som livet faktiskt är. 

Gästregissör på samtliga stadsteatrar

Från 2007 började Pontus Stenshäll gästregissera på andra teatrar, bland annat på samtliga av landets stadsteatrar. 2015 gjorde han ”Spår (av Antigone)” på Göteborgs stadsteater, som samtidigt var i tagen att söka ny konstnärlig ledare, då Anna Takanen hade gjort sina två fyraårskontrakt. Uppdraget gick till Pontus Stenshäll. Det kan tyckas som ett vigt språng från en liten friteater i Gubbängen som gör vad den vill, till en av landets institutioner. 

– Men det var väl kanske det jag längtade efter. Paradoxalt nog blir det mer ensamt i en fri grupp. När de andra gick hem satt jag själv kvar och gjorde scenografi eller satte ljus. Här är det hur många duktiga människor som helst som strävar åt samma håll. Men visst, allt kostar något, och priset var väl på något sätt frihet, även om det i grunden är ­samma jobb. 

Inget bokslut ännu

När teaterns sommaruppehåll, som precis nu inleds, är över så ska en ny konstnärlig ledare vara funnen, och helst på plats för att se och lära. Men Pontus Stenshäll har inte riktigt gjort sitt bokslut än. 

– Jag har ju ett år kvar och har inte riktigt börjat summera. Men det har ju varit en otroligt turbulent tid med metoo, organisations­översyn av teatern, ombyggnation av huset och naturligtvis hela pandemin. Så det har varit otroligt många saker att förhålla sig till. 

Samtidigt menar han att teatern varit inne i en intressant brytningstid.

– Vi har fått väldigt fina kontakter med ­europeiska konstnärer och försöker göra en mer varierad repertoar. Så det är en väldigt välmående teater just nu. 

Vad som väntar bakom nästa hörn har han ingen aning om, men trivs med det. 

– Jag tar mig friheten att inte blicka framåt. Innan jag började här var jag ju frilans, och då vet man nästan aldrig vad man ska göra nästa år. Det är en blandning av frihetskänsla och skräckblandad förtjusning. 

Från hyllad till kritiserad

Hyllningarna som Pontus Stenshäll mottog på Moment byttes mot kritik när han kom till Stadsteatern. I alla fall i stadens morgontidning Göteborgs-Posten. Samtidigt som hans uppsättningar har fått blandad, och ofta positiva, recensioner i övrig media i landet har en och samma recensent konsekvent sågat honom lokalt. Det hela gick så långt att Pontus Stenshäll till slut valde att besvara kritiken i debattinlägg i samma tidning. Svaret var lika osande som recensionerna och Göteborg fick ett kulturkrig som uppmärksammades långt utanför stadens gränser. GP menade å sin sida att stadsteatern försökte tysta en kritiker. 

– Det blev rätt bisarrt och den här recensenten hade som en agenda från början och ville väl positionera sig på något vis. Så jag ville göra en markering där. Jag ville att göteborgarna skulle förstå den situationen, och det funkade faktiskt. Jag har fått oerhört många som kommit fram, skickat brev och annat om att de inte bryr sig när det är just den här kritikern som skrivit.

”Finns en bild av att humor är mer oseriöst”

Pontus Stenshäll skruvar lite på sig i kontors­fåtöljen efter frågan om hur den syrliga ­kritiken känts rent personligt. 

– Det är klart att det inte är roligt ... Men jag är ganska luttrad. Jag har aldrig tänkt tanken att skriva till någon recensent varken före eller efter. Jag har gjort väldigt hyllade föreställningar också, men tänker väl egentligen inte så värst mycket på recensioner. Bortsett från GP så har det varit ganska blandat. 

Kritiken Pontus Stenshäll får handlar ofta om hans sätt att blanda allvar och komik. Han flamsar bort originalen, menar många. 

– Jag har förföljts av det där sedan Moment men det är ju otroligt dumt. Då pratar man ju bara från sin egen vinkel. Teater måste i ­mångas ögon vara väldigt allvarlig. Och är den inte allvarligt så är det inte på allvar. Men jag tror att det är mänskligt att även skratta. Men det finns en bild av att humor är mer oseriöst. 

Pontus Stenshälls uppsättningar under sin tid som konstnärlig ledare:

Mephisto (2016)

– Det blev en väldigt lyckad uppsättning som rönte stor uppmärksamhet. Det kom ­väldigt bra i tiden, men hade nog kunnat spelas nu med. 

Utvandrarna (2017)

– Det var väl en sådan där föreställning som hälften älskade och många blev upprörda över. Det var väl kanske framför allt för att jag inte hade castat blondiner i huvudrollerna. Men det var ju naturligtvis en tanke med det. 

Kung Lear (2018)

– Ofta riktar man som regissör in sig på någon viss del i pjäs och vad man vill berätta. Men i Kung Lear så valde jag att låta pjäsen berätta sig själv. Det är en ganska märklig pjäs, och lite ologisk ibland med parallell­historier. Men tillsammans, i helhet, så blev det en tydlig och hemsk bild av vår värld. 

Herr Puntila och hans dräng Matti (2019)

– Där gjorde Lisa Lindgren en fenomenal rolltolkning. Men det var också en vattendelare. En del älskade det, och andra blev alldeles förskräckta – till viss del kanske för att en kvinna var en sådan ”rumlare”. Andra reagerade på dramaturgin, att jag lät fyra av de kvinnor som blivit utsatta för Puntila sjunga varsin sång. Det var tydligen för långt. 

Kejsaren av Portugallien (2021)

– Det var återinvigningen här efter ombyggnation och pandemi. Det är en otroligt stark historia och jag ville få fram den varma, innerliga känslan.och så kommande:

Processen (2023)

– Det blir ju en samman­ställning av mina år på stadsteatern. Det administrativa, intraservice, Göteborgs stad. Många känner igen sig i det kafkaliknande, surrealistiska administrationsträsket. Så det hoppas jag få med. Så jag förflyttar handlingen från bank till teater. 

Tre korta frågor till Pontus Stenhäll

Vad kommer du sakna mest med Göteborgs stadsteater?

– Jag kommer sakna de konstnärliga diskussionerna och människorna. 

Vad är du mest stolt över under din tid här? 

– Repertoararbetet. Jag tycker vi har haft väldigt bra repertoarer här som blivit än bättre med åren.

Vad väger mest, kritikerröster eller publikens omdöme?

– Självklart publiken. Det är ju för dem vi finns.