BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men America Vera Zavala gjorde tvärtom. Hon var en gång en uppmärksammad vice ordförande för Ung vänster och en grundare av Attac-rörelsen som skrev politiska böcker om samtidens ekonomiska och politiska frågor – något av en svensk motsvarighet till Naomi Klein, den förgrundsgestalt för globaliseringsrörelsen som medierna hela tiden vände sig till. En politisk karriär såg inte bara möjlig, utan närmast självklar ut för henne. Men America Vera Zavala lämnade politiken 2007 och gick i stället in i teaterns värld.

– Det fanns tusen anledningar, men en var att jag förlorade alldeles för många oskulder alldeles för tidigt. Jag var 19 år och hade gått ut gymnasiet när jag fick jobb som politisk assistent för Vänsterpartiet i Bryssel. Innan dess hade jag jobbat en sommar på Stena Line i Göteborg och så kom jag direkt in på den nivån, partistyrelse, EU-parlamentet. Sedan blev jag ansiktet för en stor rörelse när Attac startade upp… jag tror att det förklarar varför jag blev lite bränd. Men att jag ville börja jobba med teater handlade inte om ett strategiskt beslut för att nå ut till människor; jag ville snarare skaffa mig ett yrke, inte bli politiker och sedan inte ha någon annan utväg än PR.

Kan även den konstnärliga formen fungera som ett redskap för politiskt motstånd?

– Jag gör inte teater för att jag vill påverka människor i en politisk riktning, hade jag velat det hade jag stannat kvar i politiken. Jag gör teater för att ge människor en stark teaterupplevelse. Men det jag är intresserad av är politiska frågor och därför gör jag teater som rör sig i samtidsfrågor och jag tar upp andra än professionella skådespelare på scenen. Kultur är ett starkt uttryckssätt och du kan hitta utlopp för något slags motståndstänkande ifrån scenen. Mitt politiska tänkande och min kunskap i att vara aktivist kan vara väldigt bra att ha i den typen av teater som jag gör.

Finns det en demokratisk lockelse i teatern, att inte jobba för att övertyga/övertala utan verka genom en mer frihetlig kontaktyta, öppen för möjliga tolkningar?

– Ja absolut. I politik pratar min hjärna med din hjärna. När jag gör teater tror jag att jag vill att min mage ska prata med till din mage – om jag ska förenkla. Teatern ska vara en upplevelse, inte en debattartikel. Jag är inte ute efter att plantera en tes i någons hjärna. Men å andra sidan kan jag tycka att påståenden om att teatern bara ska ställa frågor och inte får ge några svar, är hur löjligt som helst. Teatern får ställa frågor och ge svar. Där känner jag mig väldigt fri att göra precis hur jag vill, och sedan om man vill kalla det för plakat-teater och att jag ställer för få frågor och ger för många svar – det struntar jag helt och hållet i!

Kritiken mot din senaste uppsättning, ”Muslim ban”, var bitvis hård. I Expressen kallade Karin Olsson pjäsen för en kvasiintellektuell härdsmälta som saknar både dramaturgi och gestaltning. Hur tog du det?

– Det är klart att det finns en politisk linje i den typen av recensioner som handlar väldigt lite om estetik. Karin Olsson avslutade sin text med att be Dramaten-chefen att slänga ut mig därifrån. Och det är klart, hade alla teaterrecensioner sett likadana ut hade kanske chefen gjort det. Men nu såg ju inte alla recensionerna ut så.

– Jag har inte någon teaterutbildning, ingen kurs i teatervetenskap i bagaget. Jag tror att det positiva med det är att jag inte skolats i hur man ”ska” göra teater. Jag är inte så himla rädd för att någon ska säga till mig att det konstnärligt inte når upp till en viss nivå. Jag tror att det alltid kommer att finnas vissa människor som tycker att community-teater är så mycket starkare än vanlig teater och andra som alltid tycker att professionella skådespelare ger en helt annan konstnärlig kvalité.

– Den muslim som du oftast ser i en tv-serie är en terrorist. Och den muslimska kvinnan är oftast någon som är på flykt från den mörka mannen som hon ska räddas ifrån. De sterotyperna återkommer. Det är få konstnärer som gjort det jag har gjort; vinkeln att stå på deras sida och att ge deras version.

Du når ut bredare än många andra dramatiker. När ”Svenska hijabis” gick upp på Dramaten dominerades publiken av kvinnor som själva bar hijab. Vad betyder det?

– När teaterchefer säger att det är svårt att hitta ny publik och nya berättelser så håller jag inte med. De finns där det är bara att ge dem utrymme. Att det inte görs är en spegel av hur segregerat Sverige är.

– Det finns inget som gör mig så glad som när människor som aldrig gått på teater gör det. Jag tänker att man dör utan teater, att det är en fattigdom för själen. Jag gråter själv gärna på teater. Jag tycker att det är härligt, man kan vara olycklig över sitt eget liv eller situationen i världen och så får en kulturupplevelse dig att känna något och det förvandlas kanske till ett starkare svar.

Snart går ”Svenska hijabis” upp som tv-pjäs i Svt. Hur känns det?

– Det görs ju väldigt lite tv-pjäser och det är första gången som någon av mina pjäser blir tv så det ska bli intressant att se hur den tas emot. Men jag är helt säker på att den upplevelse du får i en salong den kan man aldrig få framför en tv-apparat. Däremot får du en annan spridning. Det jag tror att kommer att hända är att de flesta unga i orten kommer att se min pjäs som korta klipp i sina mobiler. Det ska bli intressant att se vilka kommentarer som kommer ur det. Jag är ingen snobb, jag ser fram emot den erfarenheten!