Men när hon började göra researcharbete inför pjäsen hittade hon plötsligt en video med titeln ”Den svenska sjuksköterskan från Tel al-Zaatar” i det nationella pressarkivet.

– Det handlade om den unga sjuksköterskan Eva Ståhl som hade rest från Sverige till Beirut för att hjälpa palestinska flyktingar i lägret Tel al-Zaatar. Hon överlevde den ohyggliga massaker som flyktinglägret utsattes för 1976, men förlorade en arm, sin man och sitt ofödda barn. Jag kände så starkt att jag ville ha med hennes livsöde i pjäsen, berättar Chrystéle Khodr.

Hon reste till Sverige tillsammans med sin samarbetspartner Nadim Deaibes i augusti förra året för att träffa Eva Ståhl och den svenska pressfotografen Anders Hasselbohm, som även han fanns på plats i det palestinska flyktinglägret Tel al-Zaatar när massakern utfördes 1976 av av kristna högermiliser. 

Deras vittnesmål inkluderades i manuset, men när Chrystéle Khodr var några veckor in i repetitionsarbetet inträffade Hamas-attacken den 7 oktober och Israel inledde sitt krig mot Gazas befolkning.

Återigen fick pjäsen skrivas om.

– Jag kände inte att jag bara kunde fokusera på min släkts historia när Gaza bombades sönder och hela familjer förintades på en dag. Vanligtvis när jag jobbar använder jag historien för att ifrågasätta nutiden, men nu är historien och nutiden nästan densamma! 

Det har gått 48 år sedan den fruktansvärda massakern i Tel al-Zaatar och nu ser vi återigen hur det palestinska folket massakreras, säger Chrystéle Khodr.

Hon säger att hon, likt många andra som upplevt krig, kan känna igen sig i bilderna från Gaza. Att kriget har format henne på ett sätt som är svårt att förklara.

– När jag träffar människor från Palestina, Syrien, Bosnien eller Rwanda så vet jag att vi har något gemensamt som vi inte ens behöver nämna. Kriget sätter sig i våra kroppar, även när det är slut lever det kvar inom oss. Det såg jag även hos Eva Ståhl, som trots att det gått så många år fortfarande bär krigets sår på sin kropp. 

Chrystéle Khodr föddes 1983 i Beirut, mitt under Libanons brinnande inbördeskrig, och har en stor del av sin släkt i Sverige.

– Hela min familjehistoria är präglad av krig. På grund av alla väpnade konflikter i vår region finns det inte en enda person som har fötts och dött i samma land; min farfar föddes i Turkiet och dog i Libanon, min pappa föddes i Syria och dog i Sverige, och så där fortsätter det. Kriget splittrar familjer, skapar sår som är svåra att läka.

Det har bitvis varit smärtsamt att jobba med pjäsen, erkänner hon.

– Jag tänker på Gaza hela tiden, och vid ett tillfälle sa jag till min kollega ”jag står inte ut med att se ett enda döende barn till på sociala medier”. Sverige är långt från Palestina och här verkar folk fortsätta att leva sina vanliga liv. Men jag bor i Beirut som bara ligger 30 mil från Gaza, det är omöjligt för mig att leva som vanligt.

– Dessutom gör det mig galen att Netanyahus högerextrema regering använder sig av det judiska folkets historia för att försvara och rättfärdiga sina fruktansvärda krigsbrott. I Europa säger folk ”aldrig mer” och syftar på andra världskriget och Förintelsen. Men det visade sig att man inte menade ”aldrig mer” på riktigt. Folkmordet som nu begås mot palestinier är ett bevis på det.

Mitt ansvar som scenkonstnär är att minnas, synliggöra och påminna om historiens brutala upprepning

Chrystéle Khodr vill att de som ser hennes publik ska reflektera över krigets mekanismer, historiens upprepning, och hur vissa människor som sjuksköterskan Eva Ståhl viger sitt liv åt att hjälpa andra. Men allra mest vill hon uppmärksamma situationen i Palestina.

– Det mest akuta för befolkningen i Gaza nu är att få dricka rent vatten och äta sig mätta, och jag förstår såklart att min pjäs varken kommer ge de dem mat eller dryck. Men om om jag kan få människor att ifrågasätta kriget och vapenindustrin, om jag kan inspirera dem att anordna demonstrationer eller försöka påverka sina regeringar att sluta stötta Israels krig, så har jag ändå gjort något, säger hon och lägger till:

 – Mitt ansvar som scenkonstnär är att minnas, synliggöra och påminna om historiens brutala upprepning. Om jag inte gör det kommer historieskrivningen kidnappas av andra, och det var precis som hände i Libanon efter inbördeskriget. Makthavarna, som själva var delaktiga i kriget, upprätthåller en offentlig, tillrättalagd historia men vi, folket, fick aldrig skriva vår.