– Låtarna är från början skrivna för min egen skull, ett sätt att bygga om minnen för att inte bara deppa kring dem. Jag försöker bygga in någonting positivt och göra ett fint minne av dem. Att se tillbaka men ändå vara stark i nuet, det var nog min tanke med skivan. Jag skapar min egen sanning, säger Iiris Viljanen.
Född i hjärtat av svensk-Finland men i en finskspråkig familj lärde hon sig tidigt att nya influenser är ett sätt att ta sig vidare, ett sätt att överleva. Den första tiden i skolan förstod hon inte det svenska språket men lärde sig snabbt, en erfarenhet som följt henne länge.
– Jag försöker alltid att skaffa mig så mycket verktyg som möjligt, och lära mig många olika saker. Men sen när jag skriver låtar så är det inte som att jag sitter och tänker en enda sekund på de verktygen. Då är jag i en annan värld och måste få ur mig texterna av helt andra orsaker.
Det var bakom flygeln i föräldrarnas hus i den lilla byn Tölby som hon tog sina första stapplande steg som musiker. Det klassiska pianospelet är fortfarande en viktig del av hennes sound.
– Allting kommer från en grund som jag har sen lång tid tillbaka. Men jag inspireras av att få utmaningar och att lära mig nya saker. Det får igång min hjärna när jag får jobba på det sättet, det öppnar nya vägar.
Det märks, när man botaniserar i Iiris musik, att hon inte räds dessa nya vägar. Hon experimenterar med rap, spelar klassiska pianostycken, jazzlåtar, och sjunger på tre språk. Bara de senaste åren har Iiris Viljanen varit involverad i fyra skivsläpp, varav två under eget namn. Under hösten har hon både turnerat med Emil Jensen och spelat i Uje Brandelius hyllade show.
Vi har satt oss på ett konditori i Årsta i södra Stockholm. Iiris Viljanen bor ett stenkast från torget här. Hennes första singel under eget namn heter Årstavikens strand. I texten tar hon oss med genom en historia om uppbrott och olycklig kärlek, men med en hoppfull strimma.
– En känsla kan ibland räcka till flera låtar. De kan uppstå ur samma situation, eller samma period i livet. Jag skriver ofta om självupplevda saker, men jag försöker vrida lite på och kanske ändra lite i historien för att det ska passa dynamiken i låten.
Det var för att hitta en gränsöverskridande musikutbildning som Iiris Viljanen flyttade till Stockholm från österbottniska Vasa efter gymnasiet. Huvudinstrumentet är piano, men hon har också spelat trummor och flera andra instrument. Att välja har aldrig varit hennes grej.
– Jag har alltid haft svårt att nischa mig och hitta en stil, jag hade också svårt att hitta en utbildning inom musik i Finland, säger hon.
”Inte så nostalgisk”
Med bandet Fylgia Calling jobbade hon i flera år på en skiva, tillsammans med dåvarande pojkvännen, basisten Robin Molin. Men när skivan väl kom ut 2015 hade de redan beslutat att lägga ner bandet. Iiris gick vidare.
En annan duo, Vasas flora och fauna, hade samtidigt tagit form tillsammans med sångaren och låtskrivaren Mattias Björkas. ”Stillsamt vardagsrealistisk pianopop full av melodisk värme, underskruvad humor och bultande vemod.” skrev Nils Hansson när han hyllade deras skiva i DN. Men hyllningen kom efter att Iiris Viljanen hastigt hoppat av även det projekt. Ingen av dem har velat berätta om orsaken till uppbrottet i media.
– Jag gillar ju att hitta nya projekt, och jag försöker att bara göra saker som känns bra. Jag är inte så nostalgisk som person. Jag gillar att flytta, gillar att se nånting nytt, jag är lite rastlös av mig, säger Iiris Viljanen.
Sedan uppbrottet från Vasas flora och fauna har Iiris Viljanen hunnit med ännu ett projekt innan första albumet med egna sånglåtar. Det blev en skiva med instrumentala pianostycken.
– Jag tänker egentligen inte i skivor, det är obekant för mig. Jag har svårt för att tänka att ”nu är jag artist” och göra tio skivor i samma stil. Det är inte mitt mål med musiken, att göra artistkarriär. Jag gör en skiva ifall det kommer låtar, jag gör det som känns kul och det blir det det blir.
Efter en krokig väg var det med albumet ”Mercedes” som genombrottet kom. En enad kritikerkår har hyllat de poetiska texterna, vemodiga körerna och svala synthslingorna. Iiris Viljanens beslut att inte göra några intervjuer fick hon snabbt omvärdera.
Kan man se din nya skiva Mercedes som en sammanfattning av allt du gjort hittills?
– Det är nog mer som ett eget projekt. Det har utvecklats en stil av många saker jag har gjort, jag har ju tagit lite grann från varje projekt. Men låtarna är helt nya. Jag har alltid gillat väldigt olika saker, olika sorters musik, då vill jag göra alla olika saker, men det hinner jag förstås inte med.
Nästa år är ett oskrivet blad för Iiris Viljanen. Förutom en liten turné och ytterligare några spelningar med Emil Jensen och Uje Brandelius kan vad som helst dyka upp i Iiris väg. Om hennes nästa projekt blir låtar med bara trummor eller spoken word vet hon inte själv ännu. Kanske ligger det nåt i textraden ”Vill int blicka tillbaks nå alls”. För Iiris Viljanen finns bara en riktning – framåt.