Egentligen skulle jag åka till Frankrike och göra ett nummer om Front Nationals framfart. Men jag har många vänner som är engagerade i flyktingfrågan och när till och med utländska medier kom till Göteborg för att skriva om det svenska flyktingmottagandet kändes det konstigt att inte själv ta tag i det. Droppen blev när en afghansk kille knackade på min dörr och ville berätta om sin situation. Då avbokade jag min resa till Frankrike.
Varför tycker du det är en intressant fråga?
– Flyktingmottagandet är en politiskt laddad fråga som berör väldigt många människor. Jag tycker det är viktigt att skildra flyktingar i bild eftersom de ofta blir avhumaniserade. Bilderna i tidningarna visar bara deras ryggtavlor, men det är farligt att avhumanisera människor på det sättet. Man vill gärna se dem som siffror snarare än enskilda människor när man måste ta jobbiga politiska beslut.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Märker av ett stort fotointresse
Magnus Sundberg är uppvuxen i Jönköping och började intressera sig för fotografi redan när han som liten fick en kamera av sin bror. Han lärde sig grunderna och fick så småningom ta över en kompis fotofirma. I slutet av 80-talet började han jobba på Göteborgs-Posten och sedan några år tillbaka frilansar han.
Jag startade magasinet för att jag upplevde att den dokumentära bilden var förflyttad från dagstidningarna till gallerierna. Det är konstigt, för särskilt bland unga finns ett enormt intresse för foto idag. Magasinet gör jag inte för att tjäna pengar utan för att det ger mig någonting. Jag har alltid brunnit för den journalistiska bilden. Mina bilder är aldrig arrangerade och jag säger aldrig till någon att stå på ett visst sätt. Det ska vara ögonblicksskildringar.
Berätta om de ungdomar du träffat.
Många av dem som kommer hit är killar, men jag ville verkligen hitta en tjej också, för i en konfliktsituation är det alltid kvinnor som drar det tyngsta lasset. Till slut träffade jag Ayda som flydde hit med sin mamma och två systrar, men det var bara hon som tog sig hela vägen hit för de andra fastnade på vägen. Hennes historia är tung men också hoppfull, för på ett boende i Sverige träffade hon en afghansk kille och nu är de förlovade.
Finns det någon gemensam nämnare för ungdomarna du följt?
De som jag träffat är otroligt fokuserade och studiemotiverade. Jag upplevde också att de var väldigt varma och välkomnade mig in i sina liv trots att det är väldigt utlämnande att vara med på bild. En annan sak jag fascinerades över var att de är så starka och sårbara på samma gång.
Har du någon särskild minnesbild som fastnat under de månader som du arbetat med magasinet?
Ett starkt ögonblick var när jag skjutsade en av killarna till spårvagnen. Han hade precis fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och tittade på mig och frågade ”Magnus, vad ska jag göra?” Jag ville bara säga till honom att allting skulle bli bra, men jag kunde bara inte ljuga. Det har nog varit det svåraste med det här jobbet. Vissa som jag träffat har mått så otroligt dåligt. De har fått avslag på avslag och snart börjar polisen jaga dem. Och min roll är inte att vara en hjälparbetare utan bara att skildra deras liv.
”Önskar att fler ska förstå”
Det nya temanumret om de asylsökande ungdomarna släpps idag och ikväll ska Magnus Sundberg berätta om det på Litteraturhuset. Med sina foton hoppas han kunna bidra till att man ska se personerna som tvingas fly till Sverige som människor i stället för flyktingar.
– Jag önskar att fler ska förstå hur de tänker när de kommer hit. Innan jag började jobba med det här numret hade jag många fördomar men de flesta har jag tagit död på under vägen. Vi lever i en omvälvande tid där det händer otroligt mycket och de ekonomiska klyftorna blir större. Då är det viktigt att sluta leta efter olikheter och fokusera på hur lika vi är.
