Jag övergav min reklamkarriär för kommunismen

Till en början tycker jag att utbildningen är rolig. Att tänka fram olika koncept och kampanjer passar mig, och när jag står i klassrummet och presenterar idéer känner jag mig lite som en av karaktärerna i ”Mad men”. 

Efter ett år av detta går jag ut på praktik. Jag hamnar på Göteborgskontoret för en av världens största digitalbyråer, alltså ett företag som hjälper andra företag med allt som har med ”internet” att göra. Någonstans här börjar dock mina känslor att svalna. 

Delvis har det att göra med att mina arbetsuppgifter helt enkelt är mördande tråkiga. Jag vet inte hur Don Drapers tidiga år som reklamare såg ut, men jag är ganska säker på att han aldrig behövde dunka ut 7 000 tecken content dagligen om olika inkontinensprodukter. Men det är också något annat som börjar förändras. 

En annan man jag jobbar med, en pappa som knappt gör något annat än att prata om sina barn, tillbringar större delen av sina arbetsdagar med tobaksjätten Philip Morris

På Gustaf Adolfs torg, ett stenkast från vårt kontor, har tusentals människor – främst barn och unga men också många vuxna allierade – börjat samlas varje fredag som en del av den rörelse Greta Thunberg startat några månader tidigare. En av mina kollegor går dit varje gång, brinner verkligen för klimatfrågan och tjatar på oss andra att hänga på. Samtidigt är hans största arbetsuppgift vid denna tid att ta fram digitala tjänster för den norska oljeindustrin. Han är själv medveten om det motsägelsefulla i detta, men vad ska han göra; det är ju hans arbete. 

En annan man jag jobbar med, en pappa som knappt gör något annat än att prata om sina barn, tillbringar större delen av sina arbetsdagar med tobaksjätten Philip Morris – inte heller han verkar älska sitt jobb.

När jag tittar ut från kontorsfönstret och ser alla människor på väg mot demonstrationen; när jag ser mig själv och mina kollegor utföra arbetsuppgifter som i bästa fall är meningslösa, i värsta fall rent onda, påminns jag om en sketch med den brittiska humorduon Mitchell & Webb. De två komikerna spelar Waffen SS-soldater på ett av andra världskrigets slagfält. Plötsligt börjar en av dem fundera över det dödskallemärke som pryder deras kepsar. Det ser ju inte direkt ut som någonting den goda sidan i ett krig sätter på sina kläder. 

”Hans…”, säger han till sin vän. ”Are we the baddies?”

Men, men. Nu har jag ju utbildat mig till baddie, då är det väl det jag får göra, tänker jag när jag avslutar mina studier i januari 2020. Någon chans att riktigt börja får jag dock aldrig riktigt. Pandemin gör det omöjligt att få ett fast jobb, i alla fall för någon som har börjat tvivla på om han verkligen vill ha ett. 

Helt körd är jag däremot inte. Vid den här tiden finns det gott om välbetalda frilansjobb för en slitvarg till copywriter. Översätt 30 sidor information om ett företag du inte riktigt förstår vad de gör här; skriv presentationstexter för styrelsemedlemmarna i ett byggföretag där. 800 kronor i timmen på faktura, ibland till och med 1 000, allt för jobb en överbegåvad chimpans kunnat utföra. 

Pandemin gör att min tidigare cynism rörande samhällets förmåga att förändras börjar blekna. Om regeringar världen över kan få sina medborgare att stanna hemma; om de kan dela ut miljarders miljarder både till privatpersoner och företag; om de kan ställa in alla flygavgångar, festivaler och sportevenemang; då borde inte klimatet, klyftorna och krigen vara någon egentlig match. Att en bättre värld är möjlig är ingen dum klyscha, det är något vi nyss bevisat. 

Samtidigt börjar jag plöja massvis med böcker som jag tidigare aldrig skulle få för mig att läsa. Särskilt fastnar jag för ”Fully automated luxury communism”. I den visar den brittiske författaren Aaron Bastani mig hur ett radikalt annorlunda samhälle skulle kunna se ut.

Att den behandlar ett ämne som allt mer har börjat påverka mig skadar inte heller. Framfarten för olika AI-tjänster gör att de enklare skrivuppdrag jag tidigare kunnat tjäna pengar på börjar sina. En robot är helt enkelt lika bra som mig på att skriva säljtexter för nybyggda bostadsområden. Jag är inte ensam om detta, berättar Bastani. Snart kommer översättare, programmerare och egentligen alla som i någon mån arbetar med informationsbehandling vara överflödiga. 

Trots att detta låter segt för mig – och i stort sett alla jag känner – är bilden författaren målar upp hoppfull. För ett samhälle där allt arbete automatiseras behöver inte innebära ett där alla är fattiga – det kan också vara ett där ingen behöver slita för att få mat på bordet, där varje person är fri att följa sina drömmar, ett där ingen hindras av de begränsningar ekonomi sätter på oss som människor. 

Att Chat GPT kan skriva reklamtext kommer förstås inte att räcka, men räkna in saker som nästintill obegränsad energi från solen, robotar som kan utföra manuellt arbete och gruvdrift på asteroider, så ter det sig inte lika osannolikt. 

”Men ingen av dessa saker är ju möjlig utan kapitalismen!” kanske någon förnumstig folkpartist skulle invända. Då har den personen fel, eftersom såväl artificiell intelligens som alternativa energikällor och rymdfärd är saker som till stor del har tänkts ut på (ofta statliga) universitet och finansierats av statliga kontrakt och bidrag.

För ett sant kommunistiskt samhälle behövs ett knapphetens avskaffande, och det är detta världen, i och med den pågående teknologiska revolutionen, nu står inför.

Världen Bastani ser framför sig kallar han kommunistisk. För vissa kan denna benämning kanske te sig avskräckande, andra skulle tveklöst kalla den för motbjudande. Anledningen till detta är förstås de diktaturer som under 1900-talet kallar ideologin för sin (och den handfull länder som fortfarande gör det). Men dessa, påminner oss författaren, är aldrig några kommunistiska samhällen i den mening Marx såg framför sig. Sovjetunionen och dess lydstater verkar i en värld med begränsade resurser och kan därför aldrig bli något mer än socialistiska experiment dömda att misslyckas. För ett sant kommunistiskt samhälle behövs ett knapphetens avskaffande, och det är detta världen, i och med den pågående teknologiska revolutionen, nu står inför.

När den breda vänstern i början av 1990-talet bestämmer sig för att sluta kalla sig kommunistisk är det i en kontext av att historien är på väg att ta slut. Muren har fallit, Sovjetimperiet är på väg att implodera och den brittiske sossen John Prescott ska snart fälla sina bevingade ord om att vi alla numera är medelklass. 

Vänsterpartiet kommunisterna väljer under sin kongress 1990 att ta bort K:et ur sitt namn. Historikern Petter Bergner berättar om förloppet i sin avhandling ”Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet” från 2013.

Omröstningen är jämn, får vi veta, sidan som är för ett namnbyte vinner med bara tre rösters marginal. Partiledaren Lars Werner, som tidigare varit tveksam, är nu för att ta bort K:et. I sitt öppningsanförande motiverar han detta med följande ord: 

”Alla mer eller mindre ideologiska föreställningar vi har haft genom vår historia när det gäller reform och revolution är i dag ganska överspelade.”  

Det går inte längre att ”ersätta en realistisk värdering av rådande samhällsförhållanden och en realistisk bedömning av styrkeförhållandena mellan klasser och politiska krafter, med en utopi”, menar han senare i talet. 

Hans tänkande är typiskt för hur det ser ut på 90-talet, och det må vara hänt att namnbytet med den samhällsstämning som råder under perioden faktiskt är rätt beslut. Men tänker man mer långsiktigt har Werner fel. För det enda sättet vi kan möta såväl rådande samhällsförhållanden som framtida utmaningar är genom att sträva efter utopin.

I land efter land slutar människor att rösta på de partier som traditionellt varit statsbärande. På vissa ställen går det fortare än på andra, men att socialdemokratiska och allmänborgerliga partier tappar stora delar av sina väljarbaser till nya uppstickare har de senaste 20 åren hört till regel snarare än undantag. 

Varifrån kommer dessa nya politiska krafter, som lockar så många människor? De kommer ifrån ytterkanterna, från den radikala högern och den radikala vänstern. Att det ser ut på det här viset är inget konstigt. Dels har de etablerade politikerna med sina nyliberala reformer svikit folket – dels har de inga bra svar på hur framtidens monumentala utmaningar ska tacklas. 

Det sistnämnda är mest intressant för det vi diskuterar här. Ta en fråga som migrationen. När den globala uppvärmningen fortsätter att bli värre kommer människor att söka sig norrut i en skala som aldrig tidigare har skådats. Detta kommer tveklöst att skaka världens rika länder i grunden.

Västvärlden kommer att ha två alternativ. Antingen släpper vi in alla, vilket (om det inte ska sluta i kaos) kommer att kräva en radikal omformning av samhället. Eller så bygger vi jättelika murar och låter det globala syds barn ruttna i solens brännande strålar. 

Samma sak med alla jobb som kommer att försvinna i och med AI:s frammarsch. Antingen väljer vi att robotarna ska arbeta för alla. Eller att de ska jobba för ett fåtal miljardärer samtidigt som resten av oss går arbetslösa. Massorna kommer – av förklarliga skäl – försöka resa sig; de privata intressena kommer med hjälp av staten – i sin iver att skydda ”äganderätten” – slå tillbaka. 

Kommunism må vara ett begrepp som svärtas ner under 1900-talet. Men det är också en tanke som inspirerar människor världen över att lämna sin träldom och ändra rådande samhällsförhållanden

2000-talets stora politiska strid kommer att stå mellan kommunismen och fascismen. Den tidigare mitten-högern har redan börjat inse detta – i alla fall vilken roll de själva kommer att spela. En politiker som Hanif Bali (M) – i början av sin karriär en arketyp för Reinfeldts nya moderater – pratar numera öppet om ”rasskillnader”. I hela Europa ser vi hur politiker som för 15 år sedan mest snackar lägre skatt för mellanchefer idag är besatta av militärer i förorten och livstidsstraff för barn. 

Kommunism må vara ett begrepp som svärtats ner under 1900-talet. Men det är också en tanke som inspirerar människor världen över att lämna sin träldom och ändra rådande samhällsförhållanden. Det är en idé som störtar det ryska tsardömet och driver det amerikanska imperiet ut ur Vietnam; som är en av de ledande krafterna i andra världskrigets kamp mot nazismen. 

Den kan göra det igen. Om en idiot till copywriter kan inse det kan du också göra det.