– De låg i en flyttkartong som min pappa hade bett mig gå igenom. Jag hittade först mina egna dagböcker och bläddrade genom dem, läste och tyckte att det var lite gulligt. I samma låda hittade jag sedan min pappas anteckningsböcker, och började korsläsa dem och kunde se hur vi hade skrivit om ungefär samma saker vid samma tider, berättar han.

Pappan tappade modet

Arash Sanari slogs under läsningen av hur snabbt han själv blev svensk, medan hur hans pappa tycktes gå i rakt motsatt riktning.

– Pappa är först väldigt positivt inställd till det nya. Men i samma takt som jag verkar bli gladare och snabbt blir svensk, så tappar pappa modet och känner mer och mer av utanförskapet, säger han.

I ”Sverigevänner” finnas Jamshid Sheikholeslamis anteckningar med, där de tidiga som gjordes på persiska har översatts. Sin egen berättelse har Arash Sanari skrivit utifrån sina egna dagböcker och vad han i övrigt minns.

När familjen kom som flyktingar till Sverige 1986 var Jamshid, en välutbildad man med doktorsexamen i kemi, fast besluten om att de skulle bli en del av det svenska samhället. Men där familjen först bodde placerades Arash Sanari i skolans rosa grupp, som var till för barn som inte har svenska som modersmål. Hans föräldrar gjorde allt vad de kunde för att få sonen flyttad till en vanlig svensk skolklass, men motståndet var kompakt.

– Det fanns från skolans sida en bild av att jag som invandrare var näst intill analfabet och inte skulle klara det. Inte ens när mina föräldrar tvingade fram ett språktest som visade att jag låg över snittet bland de svenska barnen i språkutveckling, så gick det, säger Arash Sanari.

Familjen flyttade då till Tjörn, där det inte fanns andra invandrare, och pappan drog igång det egna integrationsprojektet. När han förstod att svenskar gärna bakar hemma, så tog Jamshid Sheikholeslami på sig förklädet och bakade. Han satte sina barn i sådana olika aktiviteter som svenska barn hade. Familjens semestrar ägnades åt tältning, skidåkning och andra för dem exotiska aktiviteter. Allt för att anamma svenska seder.

Arash Sanari och hans syster blev också två mycket svenska barn. även mamman lyckades bra. Det var bara Jamshid Sheikholeslami själv som aldrig helt tog sig in i den nya världen.

– Han möttes av motgångar, som han aldrig helt lyckades ta sig ur, säger Arash Sanari.

Du lyfter det humoristiska i skildringen av kulturkrockar och rasism. Var det också så du uppfattade det då, som något man kunde skratta åt?

– Det var det. Jag är uppfostrad med en pragmatisk människosyn. Min pappa var tydlig med att man i Iran var mycket värre mot invandrare än vad svenskarna var mot oss. även om allt inte var perfekt här, så var Sverige i fråga om rasism det bästa landet han hade bott i. Trots problem med ensamhet, arbetslöshet och utanförskap så blev han aldrig bitter – och det var en inställning som fördes över till oss barn.

Under humorn finns samtidigt en svärta. Det finns bland annat en skildring av hur du och dina vänner som tonåringar inte släpps in på ett disco, utan utsätts för en förnedring som måste ha gjort ont?

– Det gjorde det, men så är det än i dag. Jag och mina vänner blir fortfarande inte insläppta på krogar, inte om vi inte har med oss några svenskar. Och då talar vi om människor som är jurister, entreprenörer och läkare som jag. Det är alltså inte fråga om någon klassfråga, utan handlar bara om färgen på hud och hår.

Hur har det påverkat det dig?

– Om du hade frågat mig som 15-åring om jag kände mig som svensk, så hade svaret blivit ja. Hade du ställt samma fråga till mig när jag var 18, så hade svaret blivit nej. Det som hänt där emellan är att jag hade kommit ut i den verklighet där man så tydligt gjorde skillnad. Det hemska är att det är det filter som alla som växer upp som invandrare här tvingas passera genom.