Behovet av att skilja ut sig har alltid funnits där, och ansträngningarna att inte vara till lags har varit många; att fulsjunga för att folk ska fokusera på texterna, göra uppror mot ”språkfascister” genom att felstava och uttrycka sig dialektalt. Blir det inte älskat är det bara ett bevis på att hon gör musik för sin egen skull i första hand, är inställningen.

Nu blir det visserligen älskat. 2008 vann Annika Norlin grammisar för sina texter och sedan har grammisnomineringarna följt nära nog varje släppt skiva. 

Ibland har det skett med texter på engelska under artistnamnet Hello Saferide, ibland på svenska med signaturen Säkert!

Inledningsvis handlade hennes alias om att garantera anonymitet – Annika Norlin ville inte att det skulle framgå vem som hade spelat in låten som hon fick med på en samlingsplatta och som inledde karriären – den var för dålig tyckte hon. Men även senare har hon alltid värnat sitt privatliv, och på senare år ”kommit ut” som introvert.

– Jag gillar inte att vara känd, på så vis är det jobbigt att vara introvert och göra musik.  När jag började läsa om hur en introvert personlighetstyp fungerar var det rätt så befriande. Att det inte handlar så mycket om att vara asocial utan om att man får energi av att vara själv, att man laddar batterierna då. 

– Visst kan det vara en nackdel i mitt yrke att hellre vilja sitta hemma än att stå på scen. Men sedan jag har accepterat det här draget hos mig själv och förklarat för folk har det blivit enklare. Jag kan gå och lägga mig mitt i en middag. Umgås jag med någon av mina mer sociala vänner kan jag plötsligt säga: ”ursäkta, men nu får du vara tyst ett tag för jag behöver bearbeta det du har sagt”. Och det brukar gå bra. 

För skapandet är det introverta draget däremot mest en fördel. Annika Norlin förklarar att hon går omkring och funderar så mycket för sig själv att det sedan bara är som att vrida på en kran när en text väl ska skrivas. 

Studerar till psykolog

När hon släppte sin senaste skiva 2014 hade det varit tyst kring henne och skapandet i fyra år. Mellan 2005 och 2010 duggade plattorna tätt. Sedan gjorde hon ett abrupt avbrott, flyttade till Umeå och började studera till psykolog. Utbrändhet, skrev medierna. Annika Norlin förklarar det mer som ett slags leda.

– Jag har alltid velat släppa skivor för att jag tycker att jag har något att säga, inte för att bara släppa en platta. Det var som om jag hade gjort allting enligt ett visst koncept – komplicerade historier till lätta popmelodier – väldigt länge. Som om jag hade utforskat allt inom en viss ram. Jag kände att jag var färdig med det och nästan ville hitta antitesen istället. 

– Nu känner jag mig däremot mer i högform än jag gjorde för tio år sedan.

Du har ju både varit journalist, gjort musik och studerat till psykolog. Måste man inte välja? Kommer du att bli terapeuten som ger dig ut och turnerar på somrarna?

– Jag vet inte. Jag är inte färdig psykolog, och jag vet inte om jag någonsin kommer att bli det eller om jag bara studerar för att jag tycker att det är så himla intressant. Men det är nog mer så att jag inte bara kan göra musik, utan måste ha något annat i tillvaron också.

På den senaste skivan The Fox, the Hunter and Hello Saferide finns flera politiska texter, till exempel en låt som handlar om hur gestalter som Jesus och Ghandi återvänder till jorden i skepnad av en kvinna, och om hur mycket sämre det går för dem att sprida sin filosofi då. Annika Norlin tycker att musik och politik hör ihop, även om de politiskt laddade låttexterna alltid också drar åt det personliga. 

– Visst hör det ihop. Jag tänker mycket på vilken politisk musik som väcker känslor. Just nu är jag irriterad på hur individualismen höjs upp mycket över lag i samhället och att musiken fyller en negativ roll där. Enskilda personer lyfts fram och budskapet är hela tiden att artisterna ensamma är starka. Det signaleras i videor och spelningar och hör ihop med kommersialiseringen i musikbranschen.

Själv försöker hon tänka till när en skiva ska produceras. Ur en ofta mycket stor textproduktion vaskar hon fram några guldkorn. Och hon har märkt att det är viktigt vilket budskap de förmedlar.  Är det ett budskap hon inte helt kan stå för känns det besvärligt. 

Som exempel tar hon låten ”Allt som var ditt” från en tidigare platta med Säkert! och som handlar om hur textjaget reagerar när en närstående blir våldtagen. Hon har fått stå till svars för textrader som ”Dom jävlarna ska skjutas”.

– Jag tror ju inte på ”öga för öga tand för tand”. Men när jag satt och skrev det där föreställde jag mig inte att det skulle spelas i radio eller att folk skulle tolka det bokstavligt. Jag ville beskriva en känsla av frustration. Så jag har fått förklara mycket i efterhand. 

Andra låtar hon har skrivit har handlat om känslan av att vilja dränka en crawlare som förstör för bröstsimsmotionärerna i på ett kommunalt badhus, eller om ett textjag som förlorar oskulden och bara försöker tänka på något annat under tiden. Men en stor andel av Annika Norlins hits handlar inte alls om samhället eller politiken, utan om kärlek.  

– Min känsla är att om det är en låt som handlar om kärlek är den alltid är bättre än alla andra. De låtarna berör allra mest. Jag är en stor romantiker så jag kommer alltid återvända till det. Förra skivan var det inte så många låtar om kärlek, så nu har jag byggt upp ett behov att skriva om det igen. 

Breddat sitt lyssnande

Annars är inspirationskällan alla möjliga sorters musik. Till skillnad från tidigare, då Annika Norlin mest lyssnade på indiepop och country, så har smaken breddats. Allt från folkmusik till instrumentalmusik och hiphop går ner. Och inför hösten har hon fått vidga vyerna ytterligare, när hon ska ingå i ett samarbete med en symfoniorkester i Malmö. 

– Det är väldigt spännande. Att komma från ett sammanhang, popmusiken, där man gör på ett visst sätt, och in i en helt annan sorts produktion. 

Samarbetet är en del av ett större projekt, tre dagar på konserthuset Malmö Live, där Annika Norlin helt själv ska få kurera tre dagar med konserter, workshops, föreläsningar och liknande. En redan utlovad workshop är Skambyrån, där folk ska få läsa ur gamla dagböcker för varandra.

Kan du berätta mer om det, det verkar ju jätteobehagligt?

– Ja, det finns en klubb i Malmö som håller på med det och som heter Skambyrån. De jobbar med inspiration från USA. Själv tror jag inte att jag kommer att läsa upp något. Jag kan inte distansera mig från det jag skrev, fast det är tjugo år sedan.

Så inget från din dagbok?

– Nej, om jag inte får feeling när jag är där. Men jag tycker att det är så pinsamt, och det värsta är att jag till och med ljög för mig själv i mina dagböcker. 

Du definierar dig själv som feminist och säger att du fick ett uppvaknande när du läste antologin Fittstim som kom i slutet av 90-talet. Kan du berätta lite om det mötet?

– Jag tror att det var många saker samtidigt då. Det var tidningen Darling, Fittstim, Nina Björk gav ut Under det rosa täcket. Samtidigt började kompisar till mig närma sig de här idéerna. Jag tror att allt det här var viktigt för att det inte fanns med i min värld. 

– Jag kommer inte från en politisk bakgrund och det var helt främmande för mig. En antologi som Fittstim tog ner det på en nivå där kunde förstå tydligare. Jag tänker mycket på det. Det är viktigt att man inte bara delar upp världen i att folk antingen har goda värderingar eller så har de dåliga värderingar och då är de idioter. 

Vi har haft en debatt i Sverige om kulturmän den senaste tiden, främst inom litteraturen. Alltså att män får suga upp utrymmet och ses som stjärnor. Hur tycker du att det är inom musiken?

– Det har blivit bättre på senare år. Jag ser mycket mer kvinnor med olika uttryck. Tidigare var det en väldigt smal dörr man kom in igenom till musikbranschen. När jag började kunde jag få höra att ”du kan tyvärr inte spela på den här festivalen för vi har redan bokat in en tjej”. Så är det inte nu. Men skrapar man under ytan är det killar som skriver och producerar, snubbar får ofta mycket av pengarna i slutändan. 

Du har föreläst på popkollo, ett kollo för tjejer som vill göra musik. Vilket huvudbudskap brukar du förmedla?

Mitt viktigaste budskap är att jag tror att man ska försöka hitta vad man själv tycker är bra och utgå ifrån det. För mig är det mest feministiska man kan göra att vara sig själv. Som ung går du ofta igenom en utvecklingskurva där du först försöker låta som andra, sedan hittar du ditt eget uttryck. Egentligen önskar man ju att de skulle kunna skippa det där första partiet och uttrycka sig som de vill från början.

Jag har läst förordet till en bok som du har gett ut med dina låttexter. Där skriver du om kultursociologen Pierre Bourdieu, som du verkar rätt irriterad på och som verkar ha vänt lite upp och ner på tillvaron för dig och ditt skapande. Varför då?

– Ja, det där har ju faktiskt varit rätt jobbigt. Jag hade varit inne på samma idéer, men han befäster dem så tydligt. Jag började dela upp saker inte bara i låtar utan i musikvärlden över huvud taget i vad som var ”fult” och ”fint”. 

– Jag tyckte nämligen att jag hade hittat formeln för bli framgångsrik men så kände jag att följer jag den så följer jag bara i ledbandet. Då gör jag musik som ska fungera för medelklassen och utgör ett kulturellt kapital, och det vill jag inte. 

Ledde det till något bra då?

– Nej, faktiskt inte. Jag önskar att jag aldrig hade läst det där.  Och jag kan inte gå tillbaka och få det ogjort.

Uppfattar du dig själv som en klassresenär?

– Jag har funderat mycket på det. Jag kommer ifrån vad jag skulle kalla renodlad medelklass. Men inga släktingar på någon sida har haft akademisk utbildning, utom en av mina fastrar. Så jag bär nog på en del värderingar som har funnits i gamla norrländska bondesamhällen. Till exempel tycker jag inte att det jag gör är ett riktigt jobb. 

Vad hade varit ett riktigt jobb då?

– Ja, sjuksköterska kanske. Ett jobb som bidrar, och som egentligen är mycket viktigare än att skriva och sjunga om sina känslor. Jag tycker inte att det är någon självklarhet att jag ska få jobba med kultur, som en del andra artister. Det är roligt, men det är en ynnest. 

När det gäller ditt sommarprat nu på lördag så sa du tidigare att du höll på att välja mellan något ”extremt personligt” eller också något rätt så lättsamt och roligt. Vilket blev det till slut?

– Jag tänker inte avslöja några detaljer, det vill jag hemlighålla fram tills pratet sänds. Men det blir väldigt personligt. 

Fotonot: Pierre Bourdieu är känd bland annat för sina teorier om ”kulturellt kapital”, det vill säga kännedom om vilka regler och koder som ringar in en en social grupp. Bourdieu menar att förutom det ekonomiska kapitalet har det kulturella kapitalet störst betydelse för att avgränsa klasser från varandra i ett samhälle. I kulturellt kapital ingår livsstil, konsumtionsvanor, smak och värderingar. Här sker också en uppdelning i ”god” och ”dålig” smak.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.