– ”Vi i villa” är en slags svensk ”Falling down”. Det är ganska svart historia om en person som tröttnar på dumheterna runt omkring sig, säger Mattias Nordkvist vid ett fikabord i innanmätet på Göteborgs Stadsteater.

Hans karaktär börjar utföra små, sedan större, nattliga räder av hämnd mot de grannar han tycker förtjänar det. Som en nattens vigilant repar han bilar och andra vardagssabotage mot sina nyutsedda fiender. 

– Han går helt på känsla och impuls, och det är ju sällan bra när det handlar om ilska. Men han får helt enkelt nog efter att ha försökt prata med folk om de här problemen med mobbning som hans dotter har, eller sin fru, men han når liksom ingen längre, fortsätter Mattias.  

Är det en vardagshjältes ­uppgång och fall?

– Det eskalerar ju till någon slags situation där han helt har tappat kontrollen. Men jag skulle säga att det är en serie om en far och dotter-relation. Han älskar verkligen sin dotter och känner igen sig i henne. Anders, som han heter, är på något vis mycket intelligentare än alla omkring sig. För dem är allt bara yta och pengar, men han har behov av att prata om viktiga saker, som betyder något. Men det finns ingen han kan göra det med. Inte ens sin fru, för hon har också slukats upp i det där. 

Finns det igenkänning för dig själv?

– Jag känner igen mig oerhört mycket i Anders, på ett obehagligt sätt, brukar jag säga. Sen skulle jag ju inte göra det han gör. Han är Mattias fast utan spärrar. Också det där att försöka passa in på olika ställen där man känner att man egentligen inte ska vara.

Hur bor du själv?

– Jag bor inte i villa utan i ­lägenhet. Jag när en dröm om att bo på landet, som jag inte vet om jag skulle orka för­verkliga. Men ett villaområde, nä – det klarar jag inte. Jag växte upp så och när jag åker in i något sådant område med villor från 70-talet så får jag kalla kårar. Nej, fy fan. Lägenhet i centrum eller rakt ut på vischan får det vara. 

”Vi i villa” är signerad Henrik Schyffert, och baserad på boken med samma namn av ”Hans Koppel” (pseudonym för Petter Lidbeck). 

”Kunde inte lära mig text”

Mattias Nordkvist har en timmes paus i repetitioner för ”Mr Burns” som spelas på ­stads­teaterns scen Studion. Det är en comeback på scenen efter flera års ofrivillig frånvaro.

Känner du att du kan prata om varför det blev så?

– Jo, men det är ingen hemlighet eller så. Jag drabbades av en utmattningsdepression, som jag inte förstod var det själv. Det började med att jag glömde bort saker och andra klassiska signaler, som jag inte trodde kunde drabba mig. Jag kände mig liksom förvirrad, lite lost, vilket är väldigt ovanligt för mig. 

Besvären startade efter ­framgångarna med ”Vår tid är nu” på SVT och kort efter att Mattias hade satt upp en ­monolog om Victoria Benedictsson. Det eskalerade fram till att han befann sig i Stockholm 2020 och repeterade för en uppsättning av ”Medea” på Riksteatern. 

– Det var två avgörande händelser tror jag. Det ena var att jag inte kunde lära mig text över huvud taget. Och jag har alltid haft extremt lätt för det. Jag tittade på pappret, lärde mig orden, tittade upp och allt var borta.

Mattias Nordkvist fick även fysiska effekter, som feber som kom och gick, och kände sig inte närvarande i nuet.  

– När jag då inte kunde lära mig text kom nästa grej. Det kom en mindre publik och skulle titta på ett genomdrag, och jag kunde inte förmå mig att gå ut på scenen. Det var som att någon sa åt mig att gå ut på en trampolin över ett stup. Total skräck. 

Samtidigt märkte han själv på kollegorna att det inte var den Mattias de känner eller fått berättat för sig om. 

– Jag är alltid otroligt ambi­tiös i vanliga fall, kan min text tidigt, är alltid i tid och så ­vidare. 

Det stämmer väl överens med bilden Mattias Nordkvist målade upp senast Dagens ETC satt ner med honom, 2019. Då berättade han hur han mer eller mindre naglat till sig fast anställning på Göteborgs Stadsteater genom att vara den som ställde upp och gjorde allt. Han satt med i ­konstnärliga rådet, startade frigrupp i ­källaren, höll i temadagar, quizer och mycket annat. 

– Den helt avgörande situationen var när jag inte kom ut ur lägenheten längre. Jag gick upp en dag, gjorde kaffe och frukost, pluggade lite text och rätt var det var ringde telefonen. Det var regiassistenten som undrade var jag var. De andra hade redan börjat och jag bara svarade: Nä, men jag kommer inte idag. Jag mår inget bra. Sen kände jag bara att det var skönt att slippa det. Jag reflekterade inte alls över att jag satte alla andra i skiten. 

Kände du att det inte gick längre då?

– Senare, samma kväll, hade jag ett långt samtal med regissören Sunil Munshi och konstnärliga ledaren, och då var det bara att konstatera faktum; att jag klarade det inte. De hade ju sett det och ville hjälpa mig.

Lära sig tacka nej

”Medea” var en samproduktion med den egentliga arbetsgivaren Göteborgs Stadsteater så Mattias fick åka direkt hem. Måndagmorgonen efter satt han på företagshälsovården och fick en grundlig fysisk undersökning och samtal med psykolog. 

– Sen blev jag sjukskriven, och var det i tre månader. Det var en jävla läxa. Det finns ju folk som kraschat fullständigt och aldrig kan jobba mer sen. För mig blev det inte fullt så hårt, så gudskelov mår jag bra idag. 

Nu är det första steget ut på scen på tre år. Hur känns det?

– Jättebra, verkligen. Jag tror att beslutet att inte kliva direkt in efter sjukskrivningen var bra. När det började närma sig första premiären efter sjukskrivningen så hade jag en jättestark känsla av att det inte skulle gå. Det var för tidigt. Men nu känns det superbra. Och jag är i ett så jävla gott gäng nu med, där jag litar fullkomligt på alla. Sen får man se hur det går, men skräcken är helt borta nu i alla fall. 

Vad har du lärt dig på vägen?

– Att det här gäller för resten av livet. Det kommer inte gå igen att jag försätter mig i en situation där jag bara rusar på. Har man väl nosat på väggen så står den där. Jag får ju massa förfrågningar men har lärt mig att tacka nej. Förr var jag mer: Ja, men måndag är jag ledig, när jag egentligen ska vila, då kan jag hoppa in och göra den här ­radio­följetongen snabbt. Jag körde gärna sjudagarsveckor. 

– I början kände jag sådan skam. Vad usel jag är som inte klarade det. Vad ska folk tro och tycka om mig? Men när tiden går så inser man att det har byggts upp under lång, lång tid och att det sista bara var en utlösande faktorn. Toppen på isberget. 

Postapokalyps med en twist

Pjäsen han medverkar i nu heter ”Mr Burns” och är en slags ­postapokalyps med egen twist. 

– Den utspelar sig i USA, men man anar i pjäsen att hela världen är drabbad. Vad som har hänt får vi aldrig veta, mer än att det är något slags virus och någon slags klimatkollaps som gjort att strömmen slutat ­fungera och kärnkraftverken lagt av. Det härjar enorma skogsbränder och folk har ­förlorat precis allt.

Publiken får följa sex människor som slagit sig samman för att försöka ­överleva. Då det inte existerar någon populärkultur längre så börjar gänget genom en serie händelser livnära sig på att spela upp gamla Simpsonsavsnitt som de minns.  

– De har häst och vagn och drar runt och spelar teater, för att folk ska få underhållning. Men det de egentligen säljer är minnen. Ett fredagsmys som en lång reklamfilm, för att folk ska minnas hur det var förr. 

Det är Sverigepremiär för ”Mr Burns”, men den skrevs redan 2012, och har spelats en del i USA. 

– Man kan ju tro när man läser den att att den är skriven nu, med tanke på pandemin och Ukraina. Man säger alltid på ­teatrar att ”den här pjäsen speglar vår samtid”. Det gör de ju aldrig utan man säger så för att få sätta upp den. Men, i det här fallet är det faktiskt sant.

Nu är du dubbelt aktuell. Vilket föredrar du; att filma eller att stå på scen?

– Just nu är det nog att filma. Men framförallt att regissera. Jag ska göra det igen i höst och brinner mer och mer för det. Det är väldigt lustfyllt. Den känslan jag hade i början av min karriär för skådespel finns kvar, men är svalare. Samtidigt brinner regidelen starkare nu. 

Sugen på att slå ihop de ­världarna, film och regi?

– Jo, men kanske det... 

... sa han hemlighetsfullt?

– Haha, ja precis. ”Sade han med ett flin”, säger Mattias Nordkvist med ett skratt utan att avslöja mer i ämnet.

– Men samtidigt, att tillhöra en teater och en ensemble igen är något så jäkla fint. Hade jag inte kraschat som jag gjorde så hade jag nog inte varit så ­sökande. Men jag skulle inte vilja lämna teatern för gott.