”Nu har jag bokat in dig på pizzerian i Mellansel. Åk dit och gör din grej. Det är på fredag.”
”Fredag?! Min grej? Jag har ingen grej.”
”Dra några skämt bara.”
Jens Nilsson skrattar åt minnet och skakar på huvudet.
– Det är ju helt galet när jag tänker tillbaka på det, men jag gjorde det. Förberedde ett program som skulle ta 30 till 40 minuter. Efter åtta minuter var jag klar och fick panik. Va fan gör jag nu? Jag började improvisera och höll på i 20 minuter. Det funkade!
Fick leta själv
Strax efter detta gick han till skolans SYO-konsulent. Han frågade: Hur blir man skådespelare? Hon bara tittade på honom.
– Det fanns ju ställ där med blad om en massa olika yrken, men inget om skådespelare. Så jag gick hem och letade reda på skolor själv, säger han.
Det var så han provspelade för, och kom in på, S.E.T. (Stockholms elementära teaterskola). Han var 18 år, körde budbil på dagarna och gick i teaterskola om kvällarna.
– Jag var yngst i klassen, de andra drömde om att spela Norén och Tjechov, jag hade aldrig ens hört talas om namnen. Jag var en udda fågel men det var ett bra år, jag fick upp ögonen för dramatik där, att teater kunde vara det också. Inte bara komik.
Sundsvall – ett andra hem
Två år senare kom han in på scenskolan i Luleå. Fyra års studier väntade och det var i slutet av den utbildningen han fick kontakt med Sundsvall och Teater Västernorrland.
– Vi skulle göra praktik. Jag tänkte att Sundsvall kunde passa för det var närmast Övik. Jag ringde dem och fick veta att de skulle sätta upp en pjäs av Staffan Westerberg. ”Då måste jag få vara med”, nästan skrek jag. ”Ni får inte ta nån annan!” och så blev det, jag fick göra praktiken där.
Efter skolan, 2006, kom han tillbaka. Och sedan dess har han i omgångar varit anställd av Teater Västernorrland. Han säger att Sundsvall är som hans andra hem och teatern har blivit hans hemmascen. I fjol fick han sin kanske största roll hittills, som Magnus Huss i uppsättningen av Vildhussen i Döda fallet.
– Jag ville vara med men jag kunde inte drömma om att jag skulle få huvudrollen. Jag blev väldigt glad över det. Det var roligt, svårt, en enorm resa för mig som skådis. Jag brukar vara ganska avslappnad men det här var första gången jag kände press. Det var så annorlunda, så stort, så omtalat.
Jens Nilsson gjorde det så bra att han av Ragunda kommun blev utsedd till Årets Hedersvildhuss. Tidigare har två personer fått priset, en av dem är Sven Wollter.
Den 27 juni (i morgon) är det premiär för årets uppsättning av Vildhussen – åter igen med Jens Nilsson i huvudrollen. I höst väntar en enmansföreställning som heter Kanske Frankenstein efter Mary Shelleys berömda bok. Premiär i Örnsköldsvik i oktober och senare i höst kommer den även till Sundsvall.
Jens Nilsson lever på sitt skådespeleri, och är tacksam för det. Men han kan inte låta bli att märka hur kulturklimatet har förändrats sedan han kom till Sund-svall för nio år sedan.
– Det finns mindre pengar att göra saker för. Vi turnerar inte lika länge längre, teatern har inga pengar, skolorna har inga pengar. Det är en ganska stor skillnad faktiskt.
Och så kommer han in på det riktigt tråkiga, det faktum att han som kulturarbetare ställs mot andra samhällsfunktioner.
– Det är jobbigt att hela tiden behöva ställas mot omsorg och skola, att jag som skådespelare måste hävda mig, nästan be om ursäkt för att jag finns. I stället borde alla inse att ett fungerande samhälle behöver allt det där. Alla säger hur viktigt det är med kultur men när det kommer till kritan låter det annorlunda.
Han tycker att Sundsvall har ett rikt kulturliv, det finns många som brinner för kulturen och skapar bra saker. Men förutsättningarna är inte de bästa.
– Ett av problemen är att det inte finns någon plats att samlas på. Ett kulturhus hade varit fantastiskt. Nu är det väldigt utspritt med Tonhallen där borta och teatern här. Vi ska få nya lokaler och det är ju bra, förstås. Men det finns mer att göra.
