BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jag hade tänkt att jag skulle lägga av med kryckan när benet blev bättre, men regissören Sofia Jupither tyckte att kryckan skulle vara kvar, så nu har jag en krycka, en riktig så att säga, på scen, säger Claire Wikholm, när hon tar emot oss i sitt hem på Södermalm i Stockholm.

Likt rollfigurerna i pjäsen ”Vintermusik”, som just nu går på Stockholms stadsteater, är åldrandet ingenting Claire Wikholm romantiserar.

– Det är väl inte kul? Jag blir oerhört provocerad av människor, ofta är det de lite yngre, som säger att det är så härligt att bli gammal. Jag fattar inte vad de talar om. Vi som spelar i pjäsen kan visserligen skratta ihjäl oss åt våra krämpor, att vi ser dåligt, hör dåligt, har svårt att gå. Men vi vet ju, vi kommer inte leva så länge till. Vi kan prata om nästa år till exempel och då utbrista: ”Om man lever då, ja.” Och det är inte bara på skoj, Det kan ju hända. Så är det i livet också.

”Claire Wikholm kvävs långsamt till döds” skrev Expressen 2005. Det var ett tag sen. Hur mår du i dag?

– De trodde att jag hade lungemfysem, på väg att få kol, och jag rökte. Men några år senare hittade de ingenting. Det fanns inga emfysem. Och nu har jag börjat röka igen, men det får jag ju egentligen inte göra, jag måste sluta, jag vet.

Är du rädd för att dö?

– Ja, det är klart! Jag är jätterädd för döden. Men det kommer också i vågor och på olika vis. Det pratar vi också om i pjäsen, man vill inte dö gaggig. Senil.

Har din syn på döden förändrats med åren?

– Ja, när jag var ung tänkte jag inte så mycket på den. Men plötsligt börjar man läsa dödsannonser, för att folk runt om en dör hela tiden. Och jag går på begravningar och sörjer folk. Jag tänker att gud vad jag har fått hänga med länge trots att jag inte lever något sunt liv. Och när man har en älskad make som jag har så är man ju såklart livrädd att han ska dö, och han är livrädd att jag ska dö. Vi vill såklart dö i samma stund.

Lägenheten, som hon delar med sin man Ingemar Karlsson, 66, redaktör och översättare, är proppad med böcker, tavlor, Claires egen konst och saker som paret kommit över under alla sina resor. Stora ytor täcks av snäckor.

– Jag älskade att snorkla. Det var det roligaste jag visste, jag hade inte den här ögonsjukdomen då. Vi åkte överallt, över hela världen. Jag har simmat med jätterockor, valhajar, hajar och varit i de allra artrikaste delarna av haven, som ligger mellan Papua Nya Guinea och Indonesien. Att åldras handlar ju också om att få krämpor. Som med min syn. Innan jag bröt lårbenshalsen var det ögonen och balansen. När jag för den här handen mot den här
kaffekoppen till exempel, måste jag vara noga med att ta tag i örat, så jag inte tar tag någon annanstans. Sådana saker.

Din syn försämras. Hur mycket ser du i dag?

– Folk tror att det är för skönhetens skull jag har gula glasögon, men det är det inte. Det är för att jag ska se bättre. Men jag kan faktiskt se, jag ser er här. Men jag skulle aldrig känna igen er på gatan. Jag ser ögon, hår och näsa, men att sätta ihop allt detta till ett igenkännbart ansikte, det är omöjligt. Det har jag i och för sig alltid varit dålig på.

I ”Vintermusik” är de äldre på scenen lite bittra, och elaka. Ingen verkar ha slagits av någon så kallad ”visdom på ålderns höst”.
Hur står det till med din egen visdom?

– Jag skulle väl ha varit väldigt vis, men jag är ju lite gaggig och har dåligt närminne. Jag kommer inte ens ihåg när vi gifte oss, eller vår bröllopsdag.

Och den omtalade inre friden som sägs anlända med åren?

– Nä, det är klart att jag slipat av vissa vassa kanter, har blivit mer tolerant. Jag behöver inte hävda mig lika mycket, vara rädd jämt. Kanske jag ändå har fått en viss visdom. Jag har ju levt så länge, under olika eror, under Kalla kriget, Vietnamkriget. Men samtidigt har jag blivit mer pessimistisk.

Du beskrev dig som en idealist som ung. Vad hände?

– Den politiska utvecklingen hände. Jag började som fullständigt opolitisk. Under hela min skoltid tyckte jag att politik var skit, jag kunde ingenting. Jag föraktade politik. Jag var en svartklädd med Sartre i bakfickan. En litteraturfjomp. Men så mötte jag en tjej på en busshållplats i Kungsträdgården, med ett FNL-märke på jackan. Då sa jag till henne att ”Snälla du, det är aldrig ens fel att två träter.” Då gav hon mig en blick som var alldeles tom, liksom full av medlidande. Jag blev alldeles tagen av den där blicken. Sedan köpte jag några böcker och började läsa. Jag blev fullständigt lamslagen.

Vad fick dig att ge upp hoppet om FNL-rörelsen?

– När det började viftas med ”Maos lilla röda” fick jag skrattanfall. Jag tänkte att gud, det här klarar jag inte. Men jag läste Mao. Jag läste en hel del politik på den här tiden. Jag minns särskilt en beskrivning av vad det innebar att vara kommunist. Det stod att om du kommer till en by och lånar en synål för att lappa dina kläder, så glöm inte att lämna tillbaka den. Det tyckte jag var så vackert. Men jag blev aldrig maoist.

– När jag gick med i FNL och gick på demonstrationerna fanns det en framtidstro. Man trodde att världen skulle bli bättre. Jag kunde inte komma på något land som riktigt bevisade det, men ändå. Jag trodde ett tag på Kuba, men det visade ju sig vara en felaktig förhoppning.

Du har beskrivit dig som kommunist, existentialist och anarkosocialist. Vad kallar du dig i dag?

– Socialist är jag fortfarande, och absolut anarkosocialist. För mig är det ett humoristiskt sätt att angripa kapitalismen. Jag menar, det finns ingen humor i ett enda parti, jag klarar inte det. Ett parti utan humor kan jag inte gå med i. Däremot kan jag skriva på upprop för en sak, demonstrera för en sak. Och jag är naturligtvis med i facket. Men det blir i alla fall ingen förändring, oavsett om jag sitter där eller inte. Det är alltid någon som bestämmer över mig ändå.

Du arbetar fortfarande som 73-åring. Varför? Du skulle ju bara kunna lägga av och … götta dig?

– Jag tror helt enkelt att man dör om man lägger av och göttar sig. Då skulle jag bara ligga i sängen och läsa med ett förstoringsglas. Jag hatar gym. Jag älskar i och för sig att gå i skogen, men det är för att där letar jag svamp. Att bara gå på promenader ensam tycker jag är vansinnigt trist. Gud så tråkigt! Om jag hade lagt av med jobbet skulle jag dö ganska snart på grund av brist på stimulans.

Vad är du mest stolt över i ditt yrkesliv?

– Inget särskilt. Kanske att jag inte är en diva. Jag har alltid tyckt att det är viktigt för en skådespelare att inte bara göra stora roller. Det är inte nyttigt att stå i centrum hela tiden. En skådespelare ska göra både små och stora roller. Jag bryr mig inte ett dugg om att jag har en liten roll. Allt syns på en scen.

– Jag är också stolt över att jag aldrig sett ner på någon på teatern. Jag är heller inte rädd för dem som är över mig. Jag säger det jag tycker. Jag smörar inte uppåt och sparkar inte neråt. Det är ett motto. Om någon blir mobbad i min ensemble säger jag ifrån. Men om jag själv blir det, vilket har hänt, jag har blivit mobbad, då säger jag inte ifrån. Då tar jag åt mig istället. Jag har svårt att stå upp för mig själv.

Du har berättat att du i början av din karriär brottades med dåligt självförtroende. Hur är det med självförtroendet i dag?

– Det är precis lika dåligt, mitt självförtroende är pyttelitet. Jag måste ha beröm. Jag fasar över att inte vara tillräckligt bra, att inte vara omtyckt.

Du har också berättat att du ansåg att du var ful när du var ung? Att du till och med har kallat dig själv för den fulaste kvinnan i världen?

– Ja. De gjorde karikatyrer på svarta tavlan. Och mig målade de med en stor potatisnäsa, två små ögon som satt tätt vid näsroten och en jättestor mun. Så såg jag mig själv. Men nu när jag ser på gamla bilder ser jag ju att jag var jättesnygg! Men det är väl som anorexia, nästan alla tjejer tycker någon gång att de är för feta, att fett är fult. Jag hade stora bröst. Och det hatade jag, det var fel, man skulle se ut som Twiggy. Man skulle ha rakt hår. Jag klistrade med tejp och kammade mitt hår framför gasugnen. Så höll jag på.

Du ställde för några år sedan upp i kampanjen mot bröstcancer där flera kända kvinnor visade sina bara bröst. Har synen på ditt utseende förändrats?

– Jag är helt emot botox och att man ska lyfta sig och allt sådant där. Nu har jag bröst som hänger till midjan och det är ju bara naturens gång. Det är inget att göra åt.

Hur ser du på ditt utseende i dag?

– Jag tycker att jag är lika ful som jag alltid har varit. Men jag kan plötsligt tycka att mina lockar är fina, speciellt när mitt hår är nytvättat. När jag födde barn försvann två tredjedelar av mitt hår, men det kan se ganska mycket ut ändå. Så ibland kan jag tycka att jag är riktigt snygg.

I mitten av 00-talet hamnade jag vid bordet intill ditt på en uteservering. Vi var båda ensamma på serveringen, båda rödhåriga med var sitt glas vin och en cigarett i handen. Och då tänkte jag: Som henne kommer jag bli. Så vill jag bli. Sedan dess har jag haft dig som en framtida bild i huvudet. En fin sådan. Är du en person att se upp till?

– Vad roligt, men nej, det tycker jag inte. Det är jag nog inte.

Jag envisas lite. Förutom din skådespelarkarriär tycks du alltid våga säga vad du tycker, du säger öppet att du hatar att träna, du röker fast du inte borde. Kan inte det på ett vara ganska fantastiskt befriande i en tid som vår?

– Om jag röker så röker jag. Jag står för det jag säger. Jag har inga problem med makten om jag säger så. Jag kommer alltid avsky makt. Makten måste sägas emot för att något ska kunna förändras. Jag tycker synd om unga människor nu. Jag kunde bli vad jag ville, nu har väldigt få unga människor framtidstro. Jag bor i Stockholm, i innerstan, är medelklass, jobbar med kultur. Bor du på landet och jobbar arslet av sig ser världen och perspektiven annorlunda ut. Nu kan man ju tänka att hoppas att vi överlever Trump över huvud taget.

Du är uppvuxen med en ensamstående mamma som levde på knappa medel och som periodvis inte mådde bra psykiskt. Hur har det påverkat dig i livet?

– Svårt att säga. Jag växte upp med en psykiskt störd mamma och flyttade runt hela tiden vilket gjorde att jag var ganska ensam och hade svårt att få vänner. Jag hatade alla vuxna, men jag upplevde aldrig min barndom som sorglig. Det är efteråt jag har fattat att jag hade en helvetes barndom. Men det du inte vet finns, saknar du inte. Så jag drömde aldrig om en annan gosigare mamma. Däremot saknade jag en pappa. Jag hade fått för mig att han var död, hade till och med en bild av hur det såg ut när han dog i huvudet. Ihopdiktad. Men jag vågade inte säga att jag inte hade en pappa och att mamma var ogift, så jag hittade på att han var missionär i Afrika eller upptäcktsresande.

Och du har själv levt ensamstående med din egen son?

– Till min oerhörda lycka var jag gift när jag fick barn. Och jag blev oerhört lycklig när jag fick en pojke. Jag var själv dotter till en dotter till en dotter, jag ville bryta det där. Jag tänkte att det viktigaste var att ge barnet kärlek. Men så enkelt blev det ju inte riktigt. Jag fick kräva hjälp av socialen med kvällsbarnvakt när jag jobbade. På den tiden var Sverige rikare. Man hade råd att ta hand om folk.

Skulle du kalla dig själv för lycklig idag?

– Ja, jag har det lyckligaste i livet, nämligen kärlek. Jag har min make och min son, som jag numera har börjat acceptera att ha blivit vuxen. Han har tyckt att jag varit en dålig mamma, vilket är sant, jag var dålig. Jag gick aldrig på fotbollsmatcher, jag sov länge på morgonen medan han satt i sängen och lekte med sina bilar. Han har också påpekat att jag inte stod på hans sida när skolan klagade. Men nu är relationen mycket bättre. Jag älskar honom. Vi ska fira jul tillsammans. Så privat är jag lycklig, men när jag tittar ut över världen blir jag olycklig. Det finns inget att tro på. Allt är skit. Förutom Metoo då. Det är ju en kvinnlig revolution. Det är den enda revolutionen jag kommer vara med om och jag har alltid tycket att revolutioner är lite spännande. Killar kommer inte våga säga ”Din jävla fitta” längre.

Har du blivit utsatt själv?

– Nej, aldrig. Min man påminde mig precis om ett sexövergrepp på teatern, ett tafsande, som jag hade glömt bort helt. Men jag skulle kommit ihåg om det hade drabbat mig. Men jag har blivit trakasserad på andra vis. Mobbad. Det finns vissa regissörer som har hackkycklingar. Jag har hållit på att bli våldtagen en gång, men det var ingen från teatern och jag gjorde motstånd så killen gick.

Men du skrev inte på Metoo-uppropet?

– Nä, men du förstår, skälet att jag inte skrev på är att jag inte vet hur man gör. Jag har precis köpt en Iphone som jag ska kunna läsa på med mina ögon, men jag klarar inte av den. När jag slår på Facebook får jag bara massa Trump och Vita huset, Hillary Clinton och ibland Obama. Och så får jag Katarina Wennstam också, som jag knappt vet vem det är. Jag är inte ett dugg intresserad av detta och en kompis ska få hjälpa mig att ta bort det. Men jag undrar: Var finns Metoo nånstans? Jag tycker bättre om papper. Jag är anti människor som sitter med sina mobiler hela tiden. Har de inget liv?

Till sist, finns det en mening med livet, Claire Wikholm?

– Ojojoj, vad svårt! Ja, i alla fall har man haft en mening med livet då och då. Om man har gjort något gott är det meningen med livet. Jag har precis läst en jättebra bok som heter ”Sapiens”, den ska du läsa. Den handlar lite om det här. Vi är djur. Så ser jag på det. Jag är ett djur bland andra djur, jag är inte värd mer än en gråsugga och inte mindre än ett lejon.

Claire Wikholm om...

… Norén-pjäsen ”Vintermusik”:

– Jag har inte många repliker i den här pjäsen, bara några minuter kanske, men det känns som att ha en monolog på två och en halv timwme, trots att jag kanske är tyst i 60 sidor. Ohyggligt svårt manus. Vi är helt slut efteråt
allihopa.

… Lars Norén:

– Det är alltid en ynnest att spela Norén. Hans ord är alltid liksom gjorda för att ligga väl i munnen på oss skådespelare, vi stryker ingenting. Inte ett ord. Varje punkt är viktig. Det är som musik.

… och ensemblen:

– Det är bara de fina, tycker jag. Det är så kul för att ingen tar mer plats än någon, ingen blir arg, vi har inga konflikter, inga sexövergrepp, vi peppar varandra. Vi kan också kommentera varandras insats.

… sin favoritregissör:

– Giorgos Lanthimos, som har gjort ”Dogtooth”, ”The lobster” och nu senast ”The killing of a sacred deer”.

… det roligaste hon vet:

– Det roligaste jag visste förut var att snorkla. Nu kan jag inte det längre. Nu tror jag att det är att läsa bra böcker och se bra filmer.

… kärleken till maken Ingemar, som hon efter en tid som bara vänner förälskade sig i och blev ett par med 1999:

– Vi har ringar med ”Carpe diem” inristat på, jag och Ingemar. Efva Attling har gjort dem. Vi tycker om samma tavlor, vi köper tavlor tillsammans, för att vi älskar dem. Han tycker att det är lika roligt att snorkla som jag och när jag läser en bok som jag gillar brukar han gilla den också. Men vi gillar inte samma mat. Han gillar fisk, jag gillar det inte. Jag gillar blodpudding, det hatar han. Och vi kan gå upp på morgonen och göra oss i ordning på fem minuter om det fordras. Jag retar mig på människor som tar en timma på sig i badrummet innan de kan gå ut.

… sin relation till Finland:

– Min mamma som var finlandssvenska hatade Finland. Jag blev chockad över hur hemma jag kände mig när jag kom dit. Det finns något djupt inom mig som känns finskt. Finland är så kraftfullt. Deras teater är helt olik vår. Vår är Gustav III, där vi trippar runt i trikåer, den finska hugger med en yxa ner ett träd. Mer macho, mer föda 22 barn. Och så allt det ryska.

… sin senaste lästa bok:

– ”Stanna hos mig” av Ayòbámi Adébáyò. Fantastisk, en riktig ”kvinnobok”. Innan dess: ”Sapiens” av Yuval Noah Harari.