"Jag kan inte sjunga texter jag inte tror på"

Du har rykte om dig att vara svårintervjuad.

– Jag har inget problem med det, men jag är kanske fåordig ibland kring vissa grejer. Jag har inga färdiga svar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Du sjunger om murar och ett Sverige byggt av sand. Kan du berätta lite om låten Sand?

– Jag har försökt svara på det förut och det blir alltid så jävla dåligt. Jag planerade inte att jag skulle göra en politisk låt, men folk känner att den är det, och då vill de att jag ska säga politiska saker om den. Varje gång jag svarar så blir det så torrt. Det är sådant jag tycker är svårt med intervjuer, när man ska prata om texter. Ofta när jag skriver en text, så skriver jag för att det är något jag har svårt för att prata om, men så lyckas man koka ner det till en låttext, det här är vad jag känner kring det här. Då har man inget mer att säga sen, för då har jag fått ihop det i låten. Det är så dumt egentligen. Jag vill inte vara svår att intervjua, men det är svårt att prata om texterna.

Du sjunger ofta om snuten, finns en poliskritik i dina låtar?

– Nej, jag har länge inte skrivit om polisen när jag har skrivit snut. Då menar jag oftast ett snutaktigt beteende hos människor.

Vad är det då?

– Ofta kan det handla om en person som sätter sig över. Man känner sig illa behandlad av någon, då känner man att det där var snutaktigt gjort. Det är mest så, symboliskt.

I Betongbarn sjunger du om Gun på socialen, är det en blinkning till Glasvegas låt om socialarbetaren Geraldine?

– Haha, nej. Jag hade Gun på socialen. Jag tänkte inte det som en referens till Glasvegas, men det är väl samma slags realism, fast hos mig kommer den kanske mer från Nationalteatern.

Så det var mer Barn av vår tid än Geraldine?

– Det var Ebba Grön och Nationalteatern som fick mig att fatta att musik på svenska kunde vara på riktigt. Jag och kompisar på mitt dagis sjöng Ebba Grön-låtar, utan att fatta att det var Ebba Grön, så länge har det varit med. Det är djupt rotat i mig.

– Jag planerar aldrig att nu ska jag skriva socialrealistiskt. Det är bara en viss typ av text jag har i mig och tror på. Jag tror på att man hittar sin grej och gör den grejen om och om igen. Det är helt oplanerat och väldigt enkelt. Jag kan inte ens sjunga texter eller ord som inte känns precis rätt. Jag sjunger jättedåligt då, jag måste peta i orden tills jag kan sjunga utan att skämmas.

Jag har hört att du har en död fågel i frysen.

– Jag har vissa grejer som återkommer jag vet knappt varför, precis som vissa melodier eller ackord. Jag utforskar det, varför tycker jag att det är så spännande med krossat glas? Varför tycker jag att det är så spännande med fåglar? Jag tycker att de är äckliga och vackra, det är väl det.