Jag är 16 första gången jag hör dessa ord. Beatet låter mörkt och ljust på samma gång, en perfekt match för texten som liksom staplande kommer ur Alexis Weaks mun. Man hör att han kan rappa, men märker samtidigt att det inte är det som är det viktiga. 

Texten är det centrala, och när jag sitter där framför datorn i mitt pojkrum och lyssnar på låten, som heter ”Farsta centrum by night”, transporterar den mig till en värld av evig sommarnatt. Det gör den fortfarande. 

När jag nu ska träffa Weak – som är på väg att släppa sitt första album på 14 år – är himlen inte Camel light-blå. Den är mörkt grå, och ur den öser sommarens allra värsta regn. Vi har stämt möte i vipen på Way out west. Han är här med sin fru, skådespelerskan Hedda Stiernstedt, som ska göra reklam för en ny film. Jag är en smula tidig och sätter mig under ett parasoll med en kaffe och väntar. 

En man uppenbarar sig en bit bort, vinkar och ropar tjena. Jag har svårt att se genom regnet, men spontant tänker jag att det inte är rapparen jag är här för att träffa. Den här snubben är ingen snubbe utan snarare en gubbe, runt 60 ser det ut som, lite som en åldrad Rasmus Paludan. 

Men när han kommer närmare inser jag att jag inte riktigt minns hur Alexis Weak ser ut. Och det var ju trots allt 15 år sedan han stod på scen senast, kanske har han bara åldrats ovanligt fort. Kanske var han äldre än jag trodde när han slog igenom. 

Mannen kommer fram och går in för en kram, och nu blir jag ännu mer förvirrad. Lite väl personligt när man träffar en journalist, om det nu är han. 

”Men du är ju inte Patrik”, utbrister gubben när jag tveksamt går in för att besvara hans omfamning.

Nej, det är jag sannerligen inte. En tystnad vidrig i sin pinsamhet breder ut sig och mannen går tillbaka åt samma håll som han kom från. Jag tittar mig nervöst omkring; tänk om Weak har sett situationen och insett att jag tror att han numera ser ut som en snart pensionerad version av en överviktig dansk rasist.

Men jag har tur. Rapparen dyker upp först fem minuter senare och nu känner jag genast igen honom. 

Alexis Weak ser inte ut som Rasmus Paludan utan som det han är: en man strax under 40 i en tät och dyr regnjacka; välmående på det där sättet framgångsrika människor mitt i karriären ofta ser välmående ut på. Sedan han avslutade sin rapkarriär har Weak, under sitt riktiga efternamn Almström, varit verksam som regissör. Bland titlarna på cv:t finns såväl avsnitt av TV4:s krimserie ”Topp Dog” som en hyllad nyfilmatisering av Mats Wahls ungdomsroman ”Vinterviken”.

Men nu ska regissören alltså göra hip-hop igen. Varför? är den första fråga jag ställer när vi satt oss ner på ett av få ställen på området där musiken inte dränker våra röster. 

– Den egentliga frågan är nog varför jag slutade, svarar han. 

– Jag såg Dogge i cykel på köpet-reklamen på tv och gjorde några spelningar som förband till artister som var större än mig men fortfarande inte drog supermycket folk. Och jag tänkte, det här går inte ihop. Jag ville kunna leva på min konst, och insåg att det inte skulle vara gångbart. För min första miljon streams fick jag 700 kronor, det har blivit bättre nu, men då gick det inte. 

Att han nu återvänder beror på att han kan göra det. 

– Jag gör inte det här för pengar nu, utan för att jag har möjligheten att göra det. Och för att jag känner mig musikaliskt inspirerad för första gången på flera år. 

Åren efter 2011, då Weak själv debuterade med sin hittills enda skiva ”Till minne av” och sedan avslutade sin karriär, var något av en brytpunkt för en ny våg av svensk, ung hip-hop. 

Vi var många som hade krattat för varandra, och sedan drog de på turné samtidigt som jag gick på CSN

Personer han uppträtt med på fritidsgårdar blev stora över en natt. Lorentz, som han rappade med på ”Farsta centrum by night”, blev 2015 rikskänd med skivan ”Kärlekslåtar”. Själv pluggade Weak på Stockholms dramatiska högskola. 

Blev du aldrig avundsjuk? 

– Absolut. När jag la av kunde jag inte ta in hur häftigt det var att vi alla slagit igenom samtidigt. Vi var många som hade krattat för varandra, och sedan drog de på turné samtidigt som jag gick på CSN. Det är klart att det var en chock, svarar han och fortsätter: 

– Ibland tänker jag att jag hade kunnat göra två skivor till och ändå gått på filmskola. Man vet inte varför man tar vissa beslut. Samtidigt hade det nog blivit svårare att sluta då. 

På den nya skivan, ”10 000 timmar sorg”, som släpps i oktober, duggar referenserna till den tidiga karriären tätt. En av låtarna heter ”Av minne till”, och blåa Camel nämns i flera textrader. Beatsen låter dessutom inte helt olikt hur de gjorde i början av 10-talet. Att det ser ut på det här sättet är delvis ett resultat av hur det gick sist Weak försökte sig på en comeback. 

2017 släpptes singeln ”Min låt”. Tanken från början var att den skulle följas av ett helt album, men det blev det inget med. 

– Jag kände att det inte blev tillräckligt bra. Att det inte gick tror jag beror på att vi hade brutit så mycket mark första gången. Inte bara jag, utan det var ju en hel våg av ny ung rap i Europa, som vi i Sverige var en del av. När jag gick in i studion kände jag att det var mitt ansvar att fortsätta pusha framåt. Och så gjorde jag en massa experimentell musik som bara blev skit. Därför kändes det mer rätt att göra en regelrätt uppföljare den här gången.

På sin första skiva var Weak självbiografisk och rappade en hel del om sin uppväxt. Även på ”10 000 timmar” sorg finns det en del referenser till barndomen och föräldrarna, men den här gången är det mer sparsmakat. 

– Rap handlar så mycket om att man ska vara en underdog. Biggie sålde en massa skivor, men man höll ändå på honom eftersom det kändes som att han slog underifrån. Men jag är ingen underdog längre. Det är ingen som bryr sig om att jag hade en trasslig barndom för 20 år sedan, därför är det mer personporträtt i texterna nu. 

Jag frågar om den trassliga barndomen och får en något utökad variant av det jag tidigare hört honom rappa om. 

– Den var komplicerad. Min pappa lämnade min familj och drog till Finland när jag var fem. Min mamma hade psykiska problem och vi hade väldigt lite pengar. Jag vill inte smutskasta min mamma, för hon var också väldigt kärleksfull, men jag och min bror fick skapa vår egen situation och det kunde vara klurigt. 

Weak berättar om sin syster, som hamnade på fosterhem, men som han fortfarande har nära kontakt med. Sedan börjar han reflektera över det dubbla i att komma från en familj som är fattig på pengar men rik på kultur. 

Hela mitt artisteri går ut på jakten på den perfekta raden

– Min mamma kom från ett välmående hem. Kanske inte överklass när det kom till pengar, men där det var viktigt att man rökte rätt cigarrer och kunde spela piano. Sedan blev hon hippie, men tog förstås med sig en del saker, säger han och fortsätter:

– Jag kan bara relatera till över- och underklassen. Det är dem jag gör musik för. De är lika mycket livsnjutare, och tar dagen som den kommer. De är lika stökiga, men på helt olika sätt. Jag har väldigt svårt att relatera till den svenska medelklassen.

Texterna var det som fick mig att fastna för Weak, och när jag frågar vänner som också är fans håller de med om att det är det viktiga. Är det likadant för rapparen själv? 

– Det är det enda jag tänker på. Hela mitt artisteri går ut på jakten på den perfekta raden. Att säga så mycket så möjligt med så få ord som möjligt. Det ska inte ens behövas ett helt rim. Jag tycker fortfarande att min bästa rad är ”himlen är Camel light-blå”. Det går inte en dag då jag inte är arg över att jag inte kan bräcka den, så fort jag sätter mig ner och skriver är det den som är ribban.

Efter skivan blir det en spelning på Kägelbanan i Stockholm i november, något Weak säger att han ser mycket fram emot. 

Efter det då, blir det mer musik och spelningar? Eller lägger du av igen?

– Jag har svårt att se att jag kommer att jobba med musik igen. Tiden finns inte där. Men man ska aldrig säga aldrig.