Nordamerikanska Tara Booth är här för att presentera ”Rattfylleri” – en bok om hennes sociala ångest och alkoholism. Om att åka till ett galleri, dricka jättemycket alkohol för att palla att vara där, köra hem full, bli tagen av polisen och sen sitta i fyllecell hela natten med andra kvinnor. Andra halvan av boken handlar om hur det är att leva nyktert, med allt vad det innebär.

Belgiska Dominique Goblets ”Att låtsas är att ljuga” blandar personliga upplevelser med fiktion. Den handlar framförallt om trauman från barndomen. Hennes pappas drickande och det psykologiska och fysiska våld som hennes mamma utsatte Goblet för. 

Finska Emmi Valves ”Nåden” handlar om att växa upp och leva med psykisk ohälsa. En slags ”coming of age”-serieroman som beskriver hennes liv från barn till vuxen med övergrepp, depression under 15 år.

Ni har alla tre valt att arbeta självbiografiskt och berätta om väldigt smärtsamma minnen. Varför?

Dominique: – Jag kände inte att jag hade något annat val. Innan jag skrev boken så pratade jag hela tiden om min familj och uppväxt, och till slut blev jag så trött på det att jag bestämde mig för att göra en bok om det istället för att sätta punkt. Det var en terapeutisk process att skriva, men det tog också 12 år att få den klar!

Emmi: – Jag har ritat och skrivit berättelser om mig själv ända sedan jag var barn, så det kändes helt naturligt att fortsätta göra det. Jag ser ”Nåden” som en slags nyckelroman, alltså boken måste man skriva ur sig själv för att kunna skriva andra böcker sen. Så det var nödvändigt! På ett sätt var det lite som terapi att läsa igenom alla dagböcker och anteckningsblock när jag förberedde mig inför att skriva boken, det var som att jag var tvungen att återuppleva alla svåra minnen igen.

Tara: – Min nyckelroman väntar nog fortfarande på att bli skriven, men jag har också alltid uttryckt mig självbiografiskt i min konst. Jag skrev mycket dagbok som barn, som ett sätt att bearbeta mina egna upplevelser, och det har jag gjort i ”Rattfylleri” också.
Det finns definitivt något terapeutiskt i det, att liksom få ur mig allt jag ältar och har ångest över och omvandla det till bilder.

Vi lever ju i en värld med krav på att allt ska vara autentiskt och transparent. Kände ni er begränsade av det eller kunde ni unna er att glida lite på sanningen?

Emmi: – För mig beror graden av transparens på vilket projekt jag håller på med, jag känner mig rätt fri att skapa mer eller mindre autentiskt. När det gäller ”Nåden” så jag jag valt att utelämna vissa saker, till exempel nämner jag inte alls min familj.
I den delen av boken när jag berättar om min tid på psykiatriska kliniken så har jag blandat personer som jag de facto träffade där med påhittade. Mest för att jag inte vill att de ska bli arga över hur jag framställt dem.

Tara: – Jag kämpar med det där. I framtiden skulle jag vilja vara mer flexibel och kanske blanda in magisk realism eller något liknande i mina serier. Men just nu känner jag är det är viktigt att vara så transparent och nära verkligheten som möjligt, för jag har känt så mycket skam över vem jag är under hela mitt liv. Allt i ”Rattfylla” har hänt på riktigt, till och med att jag satt i fyllecellen med andra kvinnor och att en av dem bajsade!

Dominique: – Det är en intressant fråga. Ofta säger vi att en självbiografi är en ”verklig” berättelse. Men det finns ju inte bara en verklighet, allt är subjektivt, så även om du tycker att du skrivit en sann, autentisk berättelse om vad som hände så kanske en annan person har en annan version av det du berättar. Istället för att prata om verkligt och autentiskt så föredrar jag att prata om sanning, alltså vad som är sant för mig. Men visst, jag har absolut utelämnat vissa saker och lagt till mer fiktiva inslag.

När jag läser era böcker så upplever jag att bilder ofta på ett mycket mer precist sätt kan fånga känslor, i jämförelse med ord. Håller ni med om det? Jag tänker till exempel på hur du du skildrar ditt ansikte som liksom smälter av smärta Emmi, och hur du gestaltar en berusad människas kroppsspråk Tara?

Tara: – Ja, så kan det vara. Min bok har ju mer bild än text, och det tror jag främst beror på att jag är mer bekväm med att rita än att skriva. Känslor gestaltade i bilder är svårare för folk att kritisera, de är kanske även lättare att ta till sig än ord. Det har jag märkt, att det faktum att många av mina serier inte har så mycket text gör att jag når en mycket bredare publik. Framförallt de som inte är läsvana.

Emmi: – Jag tror att när du inte behöver verbalisera allt, alltså skriva, så kan du också uttrycka saker som du inte riktigt har förvandlat till ord än och bara gå efter känslan. Däremot vet jag inte om bilder är bättre än ord på att skildra och uttrycka känslor, de är bra på olika sätt.

Dominique: – Bilder är ju bara ett av tre element som du har i serier. Du har bild, du har text, och du har det som uppstår när du blandar dem. Det är det som gör serieteckningar till ett så otroligt bra och komplext sätt att utrycka känslor och berätta historier på. Du kan också växla mellan olika format. Nu håller jag till exempel på med en ny självbiografisk bok om relationen mellan mig och min bror. Vi har haft jobbiga perioder som jag kanske inte vill skildra, men jag kan kanske visa en bild som får symbolisera det. Att jag liksom kan översätta vår relation i bilder när jag inte vill berätta om det i ord.

I Sverige skedde ett stort skifte i serievärlden för 15-20 år sedan. Från att ha varit en manligt dominerad litterär genre kom en helt ny, ung generation av kvinnliga serietecknare. Serieskolan i Malmö startade och serier började nå ut till en bredare allmänhet. Hur skulle ni beskriva seriekulturen i era länder idag?

Dominique: – Det finns två olika olika seriekulturer kan man säga. En mer traditionell fransk-belgisk med mycket historiska berättelser. Sedan finns det en mer samtida, experiementell seriekultur som vuxit fram ur det oberoende förlaget Frigo/Frémoc som jag var med och grundade på 90-talet, när jag avslutat mina studier på Saint-Luc konstskola. 

Emmi: – I Finland har vi ingen tradition av äldre, mer konventionella serier, men däremot har vi en väldigt levande seriekultur med många samtida serietecknare och seriekonstnärer. De flesta är kvinnor och icke-binära, jag känner inte en enda vit straight kille som gör serier! Vi är väldigt organiserade, vi har föreningar, kollektiv, skolor och festivaler! Det största problemet är att marknaden för serier ändå är väldigt liten och det är svårt att hitta serieböcker hos de vanliga bokhandlarna.

Tara: – I USA har vi ju en lång tradition av kända mainstreamserier som till exempel Kalle Anka, Snobben och alla superhjälteserier. Sedan har vi också en indiescen för serier, men den är inte lika stor som i Europa. Det när nästan bara europeiska förlag som kontaktar mig. Det är väldigt svårt att få finansiering till att göra konstböcker och experimentella seriealbum i USA, tyvärr.

Vilka är era förebilder eller inspirationskällor?

Tara: – Linda Barry är en serietecknare som var verksam på 80- och 90-talet, henne inspireras jag verkligen av. Sedan gillar jag också Tommy Parrish från Australien, hen är trans och en fantastisk konstnär och serietecknare. Jag blir också väldigt inspirerad av konst som är gjord av människor som inte är som professionellt utbildade, som jobbar mer intuitivt.

Dominique: – Jag inspireras mest av konstnärer utanför serievärlden.
Till exempel är filmregissören Fassbinder är stor förebild och mycket inspirerandeJag tycker det är mer spännande att ta in influenser utifrån och se hur mycket man kan pusha gränserna för vad som får plats i en seriebok.

Emmi: – Den kanadensiska serietecknaren Julie Duche har varit en stor förebild för mig, jag läst henne på 90-talet när någon vänlig själ hade gjort jobbet att översätta hennes serier till finska. Insektsvärlden är också en källa till inspiration, och så är också just nu väldigt intresserad av den unga, finska keramikern Maisa Majakkas konst, hon gör mycket intressanta saker.