– Jag har väl alltid varit en ”duktig flicka” med rätt bra koll på vad jag är bra på, men också mina egna begränsningar. Det tror jag är en jättefördel, bägge grejerna. Men mycket är också slump, även om jag vet att jag jobbat hårt, berättar Clara.
Ödmjukt sagt, men tar inte bort det faktum att hon tagit sig för och hunnit med mer än vad andra hinner på en livstid.
– Ja, haha, det kanske bara är naivitet och noll procents konsekvenstänk, att jag bara tackar ja till grejer? Men det är fint att det uppfattas som att jag har ett driv, men det är märkligt att försöka analysera det själv. Det är svårt att blicka tillbaka och se vad som fick en att hamna just där man är nu, menar hon.
Uppvuxen i Gökskulla
Clara Henry är uppvuxen i Gökskulla nära Landvetter med två syskon, mamma, och pappa, som från början kommer från Storbritannien.
– Jag var väldigt ocool som barn och hade verkligen inte mycket status. Däremot så visste jag ju att jag var bra på att skriva och prata. Att redovisa framför klassen var det roligaste jag visste. Jag var verkligen inte den roliga och spexiga, men när jag redovisade så fick jag prata och alla var tvungna att lyssna.
Just den här vintern är Clara dubbelt aktuell. Dels med den senaste boken ”Mot framtiden: en simpel guide till att krossa patriarkatet” och dels som huvudrollen Ellen i serien ”Sjukt oklar” på SVT play, vilket är hennes skådespelardebut.
– Ja, det kan man nog säga. Jag har gjort mycket sketcher och hoppat in och gästspelat i olika grejer. Men jag har nog alltid hetat Clara och bara varit en märklig, lite skruvad version av mig själv. Så bara att heta något annat var ju en upplevelse.
Serie på SVT
”Sjukt oklar” handlar om 24-åriga Ellen som alltid haft svårt att fullfölja saker och beslutar sig för att gå om gymnasiet och helt enkelt låtsas vara 16 igen.
Hur mycket Clara finns det i Ellen och vice versa?
– Inte jättemycket faktiskt. Ellen har ju inget konsekvenstänk över huvud taget. Hon flyr situationer när de blir jobbiga. Hon är ganska drastisk, impulsiv och väldigt spontan, vilket jag inte är alls. Däremot så är hon ju också bra på att prata och kan övertala folk och ordbajsa sig ur situationer, och det kan jag kanske känna igen mig själv i. Så det finns väl små, små strimmor.
Komediserien har gett mersmak även på skådespelaryrket. Clara har varit på en del provfilmningar för andra saker, men vet ännu inte vad som kan tänkas bli av.
– Ja, det har det absolut. Men, utan att jinxa något, så ska jag förmodligen göra en grej i vår. Men det får jag ju inte prata om så klart. Men det handlar om humor och i tv.
Säljer som smör
Om vi återgår till författar-Clara så släppte hon sin debut ”Ja, jag har mens, hurså?” 2015. Boken sålde, och säljer, som smör och har översatts till flera språk. Under de tre åren sedan den släpptes har Clara hunnit känna av hur mycket hon saknat skrivandet.
– Jag har känt sedan mensboken att det varit tomt när jag var färdig. Jag jobbade ju med annat även när jag skrev den, men tyckte verkligen om att ha det som någon sidoprocess. Det var lite sorgligt att inte ha något att skriva på. Men det var även väldigt mycket jobb. Jag var ju runt i hela Sverige i över ett år och pratade om mens. Jag måste ha träffat varenda jävla 15-åring i hela landet, skrattar hon.
– Men det var helt underbart också, fortsätter hon. Det är det roligaste jag gjort. Och att se att det faktiskt har gjort lite skillnad! Folk är så jäkla avslappnade med sin mens nu, och det krävdes inte ens speciellt mycket. Vi var några stycken där 2015 som började prata om det. Det sattes upp mensmusikaler, gjordes mensutställningar med menskonst och det blev ett väldigt hett ämne. Och där råkade jag av en slump också tycka det var ett hett ämne och skrev en bok. De unga idag har ett helt annat förhållningssätt till mens än vad jag hade, som inte är så mycket äldre. Så det är jäkligt coolt.
Anknyter till mensboken
”Mot framtiden: en simpel guide till att krossa patriarkatet” anknyter på fler sätt till mensboken, som Clara kallar den.
– Mensen är ju lite ett sidospår till feminismen, och det är något jag gillar att prata om. Jag involverar feminismen i allt jag gör. Så om man backar lite så blir det just en liten handbok i jämställdhet för unga människor som tycker det är en viktig fråga. Det var ett ganska givet ämne.
Riktar den sig till samma, yngre målgrupp?
– Mensboken var till lite yngre än feministboken. Om den var till yngre tonåringar, typ 11 till 15 år, så är nog feministboken för 15 till 20 kanske. Så det är många som läste mensboken som nu, tre år senare, läser den andra. Det är coolt att tänka så, att de växer upp med en.
En enklare, rakare guide in i feminismen önskar Clara Henry hade funnits när hon själv var i den åldern. Hennes egna politiska och feministiska uppvaknande kom i gymnasiet.
– En av mina bästa vänner, som fortfarande är en av mina bästa vänner, frågade bara en dag i klassrummet vilka där som skulle kalla sig feminister. Och det här var före den stora feministiska boomen där vid 2014, så det var inte riktigt en diskussion då, och jag visste inte riktigt vad det var.
Inspirerad av vännen gick hon hem och googlade loss.
– Men då fattade jag inte så mycket, det var mycket svåra ord och resonemang som jag inte kunde hänga med i. Men så hittade jag en kort, kort beskrivning som löd: ”feminism är tron på den sociala, politiska och ekonomiska jämlikheten mellan könen”. Och jag bara: Jaha, är det så det är. Ja men då så!
”Pratade inte politk”
Hemmet i Landvetter beskriver hon som icke politiskt alls, så engagemanget är inget hon fått med sig därifrån.
– Nej, motsatsen faktiskt. Vi pratade inte politik. Min mamma är mer: ”pratar man politik så blir det bråk”. Så det har vi aldrig gjort.
I morgon, fredag, kommer hon till Stadsbiblioteket i Göteborg för intervju och samtal om boken och feminism i allmänhet. Exakt hur det kommer att se ut vet hon inte. Det är rätt mycket upp till den som leder samtalet.
– Men oftast brukar det bli väldigt mysigt och härligt. Det brukar vävas in mycket publikfrågor, vilket är kul. Sist var jag i Lund och det kom kring 500 pers och jag satt och var jättearg på grund av ämnen som kom upp. Så jag typ skällde ut samtalsledare som bara: ”du behöver inte vara arg på mig!” och jag ”nej, förlåt, jag blir bara så engagerad.” Så jag satt typ och höll brandtal där, skrattar Clara.
Känner du att det är att komma hem att komma till Göteborg?
– Ja, så är det absolut. Jag vill ju egentligen bo i Göteborg. Men tyvärr är media-Sverige så centrerat till Stockholm. Jag har bott där i sex år till sommaren. Herregud!
