– Jag älskar att komma till stallet, det är en härlig atmosfär och en plats där kvinnor så självklart dominerar. Det är som en fristad, säger Sanna och ler.

Sanna Lundell lever som särbo med sin partner sedan tio år tillbaka. Något hon valt själv, jag blir nyfiken. 

Varför då?

– Tvåsamheten har aldrig varit något för mig. Oavsett hur jämställd man än är när man går in i ett förhållande är det så lätt för kvinnan att hamna i underläge så snart man flyttar ihop. Det faller på henne att städa och ordna allt, eftersom det är så samhället har sett ut. Idag lever jag och min partner på exakt lika villkor. Vi har två hem som vi sköter var för sig och vi har barnen lika mycket. Det låter kanske som att vi aldrig träffas men så är det inte alls. När vi är hos mig är det jag som städar, handlar och lagar mat och tvärtom, säger hon. 

Har alltid levt i offentligheten

Efter att ha växt upp som dotter till en av Sveriges främsta artister blev hon själv en offentlig person när hon startade sin mammablogg som fick stort genomslag. Sedan dess har hon sommarpratat, skrivit böcker, programlett och gjort den omtalade serien Djävulsdansen, om att leva vid sidan av ett missbruk.

– Det var nog först då jag verkligen förstod att missbruk är en sjukdom. Tidigare hade jag ändå någonstans alltid tänkt att de väljer det själva, säger hon.

Har det alltid varit självklart att vara så öppen med dina egna livserfarenheter?

– Mina anhöriga har ju varit öppna med hur det ligger till och då är det konstigt om jag inte skulle vara öppen med det, säger hon. Men det är klart att det är en balansgång att väga mellan öppenhet och värna om dem som inte vill prata om det.

Vanligt att skuldbelägga anhöriga

Men hur kommer det sig att du som levt så nära missbruk under din uppväxt senare valde en partner med samma problematik?

– Jag menar inte att vara taskig nu, säger Sanna, men det där är ett typiskt skuldbeläggande. Ofta märker man inte att missbruket finns förrän man kommit långt in i relationen och då är det väldigt vanligt att man blir medberoende. Personen är ju inte sitt missbruk, det är viktigt att komma ihåg.

Sanna Lundell har en styrka och en utstrålning som smittar av sig. Med öppenhet och värme berättar hon om sina livserfarenheter som många gånger prytt kvällstidningarnas löpsedlar.

– Se dig omkring, jag har alltid haft det här att komma till, att fly till från kaoset, säger hon och vi tittar ut över de snötäckta åkrarna. 

Jag ser Sannas hund som obrytt strosar omkring på stallbacken, hör ljudet av barn som leker i snön en bit bort och känner lugnet. Med vana händer knyter Sanna en repgrimma runt Ninnis nacke och hoppar upp på hästryggen. Jag försöker hålla jämna steg. 

– Det tog lång tid för mig att inse att jag inte är något offer utan att jag som anhörig lika gärna kan vara förövaren. Bara för att man lever med någon som har en missbruksproblematik så har man inte rätt att bete sig hursomhelst eller säga vad som helst. Självrannsakan är viktigt, säger hon.

Efter att just ha filmat klart Djävulsdansen två undrar jag vad hon har för drömmar. 

Vad skulle vara ett drömprojekt för dig just nu?

– Oj, jag har haft turen att bara få göra drömprojekt efter drömprojekt under det här året. Djävulsdansen två var ganska tung att spela in stundtals så nu skulle jag vilja göra något roligt, ett hästprogram avslutar Sanna.