”Jag har nog egentligen suttit med suicidtankar”

I Sverige sker klassresan nedåt. Här blir Imen Mohamed och många andra unga artister representanter för ett närmast automatiskt underklassperspektiv. 

Imen blir artisten och dansaren Imenella, någon som talar om och för en grupp människor som upplever sig som åsidosatta av resten av samhället. Någon som jobbar med ungdomar och med så kallat ”förebyggande arbete” i en förort.  

Men medan Imen jobbat med andras trauman gör hon också allt för att dölja sina egna. 

Det berättar hon om i sin nyskrivna självbiografi ”Jag ska vara drottning här”. 

När mamman flyttade till Sverige lämnades Imen under en period kvar hos släktingar i Kenya. Då var hon runt sex år gammal. 

Att bli övergiven på det sättet märkte Imen för livet. Det gjorde även övergreppen som hon utsattes för under den här tiden – sexuella övergrepp hos en granne och en påtvingad omskärelse som mamman inte givit sitt godkännande till, genomförd av medlemmar av samma klan.

Jag och några stökiga ungar fick träffa polismästaren Carin Götblad och en massa andra poliser. Vi fick träna på att andas och sånt

När Imen till slut ändå kommer till Sverige som åttaåring får hon ofta vredesutbrott, som omgivningen har svårt att förklara. 

– Mina utbrott var UTBROTT, om du förstår. Sinnessjuka saker. Annars var jag absolut inte aggressiv. Aldrig. Glad och snäll. Men när jag blev arg blev det bara svart. 

En fritidgårdsledare anmälde Imen till ett program som hette ART, ”Aggression replacement training”. Där skulle hon få hjälp med ilskan. 

– Jag vet inte om du känner igen Tok-Erik? En gammal ledare för ett mc-gäng som hade slutat med det och börjat jobba med ungdomar istället. Det var han som anmälde mig till kursen. Jag minns att det var ett projekt där jag och några stökiga ungar fick träffa polismästaren Carin Götblad och en massa andra poliser. Vi fick träna på att andas och sånt. 

– Men det som hjälpte mig mest var nog att det ändå kändes som att Tok-Erik fattade, på något sätt. Han ringde en tjej han kände som haft ett väldigt trassligt liv. Hon kom och pratade med mig. Sa till mig att se mig själv i spegeln varje dag och säga att jag var bra. Det hjälpte faktiskt lite. 

Mamman som lämnade, men också sedan alltid stöttade, har alltid varit huvudperson i Imen Mohammeds liv. 

2022 gick hon bort, under covid. 

– Det var då min PTSD kom fram på riktigt, säger Imen.  

– Då kände jag mig ensammast på jorden, igen. Varje gång mamma har försvunnit så har livet blivit så jävla dåligt för mig, helt enkelt. 

Imenella var mitt uppe i karriären och skulle just släppa sitt debutalbum. Men plötsligt kändes det som att ingen ville veta av svensk hiphop längre. Genren hade gått in i en mörkare fas: alla diskuterade den så kallade ”gangsterrappen”. Ofta diskuterades Imens kusin Yasin. 

Debatten trängde ut mycket annat på scenen – många artister drogs med, oavsett vad man rappade om eller vilken bakgrund man hade. Och så var det covid.  

Allt stannade upp. Något som efter hand ledde till att Imen Mohamed tvingades börja gräva i sin uppväxt tillsammans med en psykolog. 

– Jag har varit en superskådespelare som täckt över mina egna problem genom att alltid försöka hjälpa andra. Mitt trauma har gått någon annanstans. Till att jobba med ungdomar till exempel. 

Jag orkar inte vara affischnamnet för de frågorna. Jag vill inte vara en Flashbacksida

Varför gör man så?

– Det är lättare. Man får inga priser för att jobba med sig själv, liksom. Då måste man också möta sig själv. Och det är ju bara jobbigt. Inte så fint.

Hur har du mått under åren innan? 

– Jag lovar att när man har sett mig som gladast, så har jag nog egentligen suttit med suicidtankar. Hade jag inte varit en absolut fegis så hade jag inte varit kvar. Men jag är för feg för att hålla på och hoppa från broar och såna grejer. Det är jag jättetacksam för. Jag är tacksam för min feghet. 

Den här delen av sig själv har Imen Mohamed jobbat hårt för att hålla borta från offentligheten. En offentlighet som hon annars ofta haft ett kluvet förhållande till. Där hon själv fått vara den duktiga, starka, kvinnliga artisten i ett hav av stökiga manliga gangsterrappare. 

Idag menar hon att samhället i stort har fått en slags ”gangsterpsykos” – något som drabbat både artister, politiker och media. 

Det är en evig debatt där personer som Imen Mohamed har mycket att säga – men allt oftare väljer att inte ge sig in i diskussionen. 

– Jag tycker ju massor av saker, men jag vet ärligt talat inte om jag vill vara den personen, helt enkelt. Jag orkar inte vara affischnamnet för de frågorna. Jag vill inte vara en Flashbacksida. Vad ger det mig, egentligen? 

I boken ”Jag ska vara drottning här” fördjupas i stället bilden av ett långt led somaliska kvinnor – mammorna – som de självklara centralpunkterna i sina respektive familjer. 

Och som ledstjärnor i en självklart feministiskt kultur – som ibland annars beskrivs som religiös, konservativ och kontrollerande. 

– För mig är det den första feminismen jag möter, den somaliska kvinnan. Helt enkelt för att hierarkin i familjen är uppbyggd på ett annat sätt än i andra kulturer. Vi kände aldrig att vi behövde ljuga eller smyga inför min mamma. Det gjorde allt så mycket lättare, säger Imen.

Somaliska tanter har ju fullständigt tagit över Snapchat

Hon menar att mammans roll ofta suddas ut eller undervärderas, av många som ser den somaliska kulturen utifrån. 

– Det talas ofta om att nya generationer öppnar sig mot resten av världen. Men då glömmer man rollen som våra mammor redan haft. Det vi gör, det görs för att mammorna gjorde det innan. Det som är annorlunda är kanske att många yngre kvinnor gör sin grej inför en mycket större publik. Men egentligen bygger de vidare på något som har pågått i generationer, säger Imen Mohamed. 

– Våra mammor har gjort fullständigt kaos på Facebook – långt innan någon av oss vågade sig ut på Tiktok. Och Snapchat idag? Somaliska tanter har ju fullständigt tagit över Snapchat. Vi yngre försöker bara följa med.