Dagen innan har regeringen och den socialdemokratiska statsministern fällts i en misstroendeomröstning, på samarbetspartiet V:s initiativ. Oturlig timing för ett boksläpp som vill inspirera till facklig organisering.
Granskade kändiskrog
Medan jag väntar på Jenny Bengtsson och min iskaffe slås jag plötsligt av en tanke som trots värmen skickar en kall rysning längs ryggraden. Tänk om jag bokat intervjun på ett fik utan kollektivavtal? Jag tar upp telefonen och googlar, för säkerhets skull.
Färskt i mitt minne finns en av bokens tidiga konflikter, där Jenny Bengtsson författat ett inlägg på Hotell och restaurangfackets blogg om kändisrestaurangers brist på kollektivavtal. Ett av ställena hon granskade var Aifur, Martin ”Etype” Erikssons vikingakrog. Inlägget avslutades med en sarkastisk känga mot eurodancekungen, som bland annat kallades ”medeltida” i sin syn på arbetsrätt.
Anklagades för sexism
Artisten högg tillbaka med att kalla henne ”primadonna” och ifrågasätta om den där ”lilla tjejen” egentligen var trovärdig. Han anklagades för sexism, backade och mejlade en ursäkt. Som hon inte godtog.
– Det roliga var att jag inte ens hade läst artikeln när jag såg att någon tweetat att ”Oj, E-Type, det är nog bäst om du beställer en flygbiljett härifrån”. Jag hade redan etablerat mig som semiarg feminist, och det kunde väl anas att jag inte skulle bli jätteglad av hans kränkta utsagor.
Hon flinar glatt. Att beskrivas som arg och jobbig är, som offentlig medlem i en politisk kamprörelse, närmast en fjäder i hatten. Med en mer välvillig formulering betyder det trots allt att du är stridbar.
Leendet bleknar först när hon beskriver förbundets reaktion.
– Det gillades inte internt. Det pratades om olovlig stridsåtgärd och att det här kunde bli dyrt för förbundet. Vi kan ju bli stämda. Och jag ba: Vem ska stämma oss? Herregud.
Fackliga klyftor
Klyftorna inom organisationen är något som dyker upp gång på gång, både i boken och under vårt samtal. Att fackens ledning varken värnar sina gräsrötter eller de historiska. De värderar sina löner och karriärer, god ton och goda relationer med politiker och näringsliv över sina egna aktivister och ombudsmän.
– Hade jag ställt ut en äppellåda utanför hans restaurang och sagt ”Här kan man inte gå, för de har inte kollektivavtal”, då hade jag säkert varit en jävla bronsstaty nånstans, säger hon syrligt.
– Jag tror egentligen att fotfolket är lika arga nu som de var då. Men toppskiktet har fogats in i den svenska modellen, som handlar mycket mer om god stämning vid fikamötena.
Det är lätt att förstå varför boken heter som den gör. Glöd är ett bra ord för att beskriva det stridbara och bråkiga hon värderar så högt. Vad jag försöker förstå är hur den arga revolutionsromantikern samsas internt med det andra omedelbara intrycket jag får av Jenny – någon som strävar efter att vara duktig.
Hon beskriver sig som en ambitiös överpresterare, och i hennes berättelse syns ett sånt där enormt driv som jag villigt erkänner kan provocera mig. Men i den fackliga rörelsen var det snarare den andra sidan av henne som skapade konflikt.
– Vill man vara duktig i rörelsen ska man vara ombudsmannamaterial. Inte säga så mycket, inte ha en närvaro i sociala medier. Jag har nog aldrig varit en sån som håller käften. Och så saknar jag fullständigt impulskontroll. Eller, jag jobbar på det.
Men man behöver inte vara duktig för att engagera sig fackligt, säger Jenny Bengtsson, som tycker att det pratas för lite om politik bland vanliga människor, på ett vanligt sätt.
– Kör, bara. Du kan gå ut och debattera utan att ha läst igenom partiprogram och policy dokument. Prata om vad du och dina kollegor tycker om er arbetsplats, det tror jag folk har lättare att relatera till. Man måste våga stå för någonting.
Glödens baksida
Vi pratar om ölkvällar där man plötsligt halkar in rollen som folkbildare när man märker hur ovana folk är vid att prata politik.
– Så kan jag inte hålla mig, utan drar igång: ”För två månader stiftades det en lag som bla bla bla”, du vet. Så frågar de om man är politiker? Nej, jag är intresserad. Och jag tycker alla borde vara det.
Jag nickar. Jag vet precis hur politiskt engagemang kan ta över ens tid. Det är baksidan av den där glöden – att behöva sätta eld på sig själv för att sprida den till andra, tills den slukat allt i ens liv.
Boken handlar mycket om det, också.
– Man ger rörelsen ett finger och så sugs man in helt, säger Jenny Bengtsson, som inte kan göra något halvdant.
– Det är negativt för rörelsen, för det bränner ju ut folk.
Ignorerade varningssignaler
Jenny talar utifrån egen erfarenhet. I flera år ignorerade hon varningssignalerna, jobbade på trots att kroppen skrek efter vila och hatet som östes över henne i rollen som opinionsbildare var en ständig oro. Först när hennes läkare sa att hon riskerade att inte komma ihåg sina barns uppväxt tog hon det på allvar och blev sjukskriven i ett helt år.
Ungefär där slutar perioden i hennes liv som utgör ”Glöden i ögonen”. Hon backade från aktivismen, bytte jobb och försökte hitta och bygga upp sig själv igen. Idag är hon tillbaka som fackligt aktiv eftersom, som hon skriver: ”Det går aldrig att släcka glöden när den väl tänts.”
En påminnelse
Boken känns på så sätt som en påminnelse till henne själv och en uppgörelse med allt som drev henne till botten. Samtidigt är den en kärleksförklaring till den fackliga kampen och ett folkbildande dokument, fullt av beskrivningar av arbetsrätt och handfasta tips. Spretig och motsägelsefull. Lite som hon.
– Att utgå ifrån min egen berättelse var enda sättet att göra det begripligt. Det här med pamperiet, till exempel. För de torra delarna tänkte jag mycket ”palla att sitta och berätta om hur medbestämmandelagen funkar”, men ska jag berätta om vad vi gör måste jag ta med det så folk förstår.
Hon är noga med att understryka att hon själv inte kunde något när hon kom in i rörelsen, trots hon växte upp i en väldigt politisk familj.
– Man skulle bara vara med i facket för att det var självklart. Jag visste inte vad ett kollektivavtal var, varför jag får lön den 25:e, eller vem som bestämmer när jag har semester.
– Hade någon frågat mig vad jag står politiskt hade det varit solklart, men jag hade inte kopplat ihop fackliga och politiska frågor. Jobb var en sak, och politik var partier och sånt.
Vill skriva en barnbok
Att ingen lär ut de här sakerna på riktigt till unga ser hon som ett stort problem. När hon besökt gymnasieskolor har de ingen aning om sina rättigheter, trots att de snart ska ut i arbetslivet.
Skolan behöver ta ett större ansvar, och föräldrar borde prata politik med sina barn.
– Inte för att indoktrinera dem, utan för att ge dem ett sammanhang. Jag tänker att det är viktigt nu, när vi håller på att tappa det helt.
Därför vill hon att hennes nästa bok ska bli en barnbok. Om facket, så klart.
– Den ska heta ”Mamma är facklig” och handla om två ungar som har en morsa som är jävligt stressad. Pratar i telefon med folk som är ledsna och har det dåligt på kvällarna, och som alltid flänger dem hit och dit till massa oklara demonstrationståg och tråkiga möten.
– Jag skulle tycka att det var fint om föräldrar läste böcker för sina barn som handlade om facket.
