Denna vår har artisten och författaren Kajsa Grytt kommit ut med såväl nytt album som ny roman. I allt det hon skapar vill hon att det ska brännas lite i henne. Hon har aldrig väjt för det självutlämnande.
Att kalla Kajsa Grytt för mångsidig är ingen överdrift – låtskrivare och gitarrist i snart fyrtio år, författare till fem böcker, dramatiker med fem pjäser i bagaget, copywriter under en period, därtill kognitiv relationell samtalsterapeut. Det sista yrket märks av under intervjun på det sättet att vi för en del psykologiska resonemang om vad det innebär att vara 56-årig kvinna.
Att försöka förstå sig själv och andra har alltid varit grunden i det hon gör, även i hennes konstnärliga värv. Hennes texter genomsyras ofta av längtan, vemod och en omutlig livshunger. Att hela tiden vilja ha mer. Den känslan verkar ha förblivit intakt genom åren, men ibland vacklar den.
– De tillfällen då avgrunden öppnar sig för mig, det handlar om skräcken för en grå armodsvandring, känslan av: Jaha, ska det vara såhär nu, var det inte mer … Men till slut landar det i att jag börjar fundera på vad det är som jag behöver förändra.
Där hittar hon sin energi, när hon ser möjligheterna.
– Jag tror att jag är en person som är väldigt närvarande – i skaparstunden, tillsammans med andra människor, på scenen, när jag sitter i terapisamtal, när jag reser… Det kan vara fantastiska upplevelser som jag verkligen njuter av.
Vi möts upp nära Mariatorget i Stockholm och slår oss ner på en stimmig uteservering en av de där heta eftermiddagarna i slutet av maj. Vårt samtal börjar i hennes självbiografi ”Boken om mig själv” där hon är ganska självutlämnande. Hon väjer inte för att vara personlig heller under samtalet, men det märks samtidigt att hon har integritet.
I självbiografin skriver hon bland annat om svajig självkänsla, om de skamkänslor hon tidigare kände inför sig själv, känslan av att vara för mycket, för glupsk, för längtande, för behövande.
Inledningsvis beskriver hon hur författaren och dåvarande musikrecensenten Bengt Ohlsson på ett förminskande sätt sågar Tant Struls album ”Jag önskar dig” med att likna hennes sång vid att ”ha en skrikande jobbig pockande brud hängande i byxbenet”.
Det verkar vara så att de gånger kvinnor visar sig kärlekstörstande och behövande upplevs det som triggande och hotfullt av omgivningen.
– Ja, det är som att om vi visar den behövande sidan i oss så betraktas den som hela vår person, men man kan vara behövande en dag och jättestark nästa. Och blir man skambelagd de stunder när man är behövande försvagas man ännu mer. Jag tror att kombinationen av att både vara kraftfull och behövande ses som läskig, för då kan också de behövande sidorna ta sig väldigt starka uttryck.
Hon menar att det finns en gränslöshet hos människor som blottar sina bråddjup för andra.
– Det blir som att man överlåter till andra att ta hand om ens eget mörker. Jag tror att det har funnits sådana drag tidigare hos mig.
– Min farsa tyckte under många år det var läskigt att se mig på scenen, att det var något väldigt skört och utlämnande.
Samtidigt är det just detta som är din styrka som artist, tänker jag, att det är där du berör.
– Ja, men idag känner jag att jag har mycket mer kontroll på scen, en starkare integritet, och jag tror det blir lättare för publiken då. Det blir inte hudlöst på samma sätt. Jag behöver inte exponera allt.
Men det är en ständig balansgång, konstaterar hon, att samtidigt inte exponera för lite.
– Jag tror på att det ska komma något ur skapandet som jag inte kan tänka ut eller ha kontroll över, och jag försöker kratta för att något genuint och oförställt ska kunna uppstå. Det är det som jag håller på med, att skapa sådana situationer, samtidigt som jag ser till att jag inte ska gå sönder för att jag har lämnat ut mig för mycket.
Hon har sina rötter i punkrörelsens gör-det-själv-attityd. På 1980-talet var hon sångerska och låtskrivare i det punkinfluerade bandet Tant Strul. Därför var det lite otippat att just hon för fyra år sedan skulle medverka i TV4:s musikprogram ”Så mycket bättre”. Där nådde hon ut betydligt bredare än tidigare, men det hade också sitt pris. Människor blev väldigt irriterade på henne och hon tog illa vid sig.
– Jag fick mycket hat riktat mot mig. Det kanske kan bero på att jag är en öppen vänsterperson, med bakgrund i punken, det verkar som att jag triggade den typen av nättroll. Och så sjunger jag lite speciellt. Det finns rätt mycket man kan hacka på om man vill…
I allt Kajsa Grytt skapar vill hon känna att något sätts på spel i henne, att hon närmar sig något farligt. Det gör hon också i sin nya roman ”Du lever i mig”, där en mamma väljer att lämna sitt treåriga barn – ett laddat ämne. Hennes egen mamma lämnade både henne och hennes bror, då mamman träffade en ny man.
– Hon valde en annan relation och satte den före sina barn, konstaterar Kajsa Grytt, ganska sakligt.
”Du lever i mig” börjar med att Peter, som är i 30-årsåldern, ska rensa upp i sin pappas dödsbo. I en låst byrå hittar han 273 brev som alla är oöppnade och adresserade till honom. Det är Veronica, hans numera 50-åriga mamma, som har sänt dem. Peters minnen från när mamman gav sig av till USA är diffusa, hon kom aldrig mer tillbaka, han hörde aldrig mer av henne.
Men under alla dessa år har hon sänt brev, som hans pappa har undanhållit. Det mesta ställs på sin spets när han får detta klart för sig. Här börjar ett nystande kring vad som egentligen har hänt under de där åren, där läsaren parallellt får följa Veronicas och Peters berättelse. Trots att Veronica inte fick några livstecken från honom fortsatte hon skriva regelbundet, fram tills han blev myndig.
I princip vet hon inget om sin son, ändå är han den långvarigaste relation hon har haft. Veronica är en person som lämnar relationer. Ett centralt tema i boken handlar om att våga sluta fly, från relationer och från det som smärtar.
Det handlar mycket om ensamhet också, hos både Veronica och Peter.
– Ja, verkligen. De undviker båda relationer. Veronica har kvar en fysisk saknad i sig, att lämna sitt barn är som att ta bort en kroppsdel, det är ju som en del av en själv.
Ett annat tema är de skuld- och skamkänslor som Veronicas handling väcker i henne. Kajsa Grytt har alltid varit intresserad av ämnet skam och att gå nära gränsen för det skamfyllda.
– Jag är intresserad av både skam och skamlöshet, hur vi hanterar det, skammens funktion, den finns med hela tiden hos alla människor. Och det är viktigt för att vi inte ska gå över varandras gränser. Men vi kan också skambelägga oss själva.
Har ditt eget förhållande till skam ändrats mot tidigare?
– Ja, det tror jag. Jag har till exempel lärt mig hur jag ska bita huvudet av skammen när jag gör bort mig på scen, att även se missarna som underhållning.
Genom åren har hon skrivit en hel del om sex, vilket ju också kan vara kopplat till skam, alltifrån Tant Struls låt ”Dunkar varmt” till det senaste albumets låt ”Sex”. Hon är intresserad av hur långt man kan gå innan man går över gränsen och vad som är okej för en man att uttrycka jämfört med en kvinna i samma ålder. Där har män ett visst försprång, konstaterar vi.
– På ett sätt är det härligt, för det är mer kontroversiellt när jag som kvinna skriver om sex idag jämfört med när jag var 25, jag behöver inte ta i så mycket.
”Sex” är ändå en ganska försiktig låttext.
– Visst, men att jag överhuvudtaget sjunger om det ämnet som 56-årig kvinna … Vi vill inte riktigt att vår mamma eller vår mormor ska ha ett sexliv. Vilket är förståeligt. Vi vill inte tänka oss att pappa ska ha sex heller, men jag tror inte att vi värderar alla män lika mycket utifrån sin papparoll som kvinnor utifrån sin mammaroll, och kanske är det något med den åldrade kvinnokroppen, att den är mer skambelagd.
”Du lever i mig” kretsar också mycket kring kärlek – den mellan barn och förälder och den romantiska. Bokens sexskildringar är ganska få och nedtonade men hela stämningen, i de avsnitt som utspelar sig i New Orleans, osar av livsbejakande erotik och sinnlighet. Luften dallrar av hetta på verandorna, barerna är dunkla, musiken pulserar …
När det gäller Kajsa Grytts eget kärleksliv berättar hon i en intervju i Aftonbladet (20 april 2018) att hon egentligen aldrig haft en bra kärleksrelation.
– Jag har nog varit ganska dålig på att välja män och gjort mina val utifrån ganska dåliga premisser. Det handlar om anknytning, rädsla för avvisande och sådant där som jag jobbat med hela mitt liv. Jag hoppas att jag ska välja utifrån andra premisser i framtiden. Men om inte det händer så är det okej, jag klarar mig.
Det finns ju en klassisk konflikt mellan trygghet kontra frihet och spänning i kärleksrelationer. Många par kanske väljer en relation som är good enough, och är nöjda med det.
– Jag har nog inte varit good enough-typen, men jag beundrar dem som väljer det. Jag tycker det finns något fint med att fördjupa en relation och stanna kvar, länge. Och jag tror inte att man måste dra in sin partner i sina egna stora, svåra, existentiella känslor. Jag tror inte att svaret på och räddningen från de känslorna finns hos en partner. Jag vet att det inte är så. Och jag är inte intresserad längre av att gå in i den typen av relationer.
– Avgrundsskräcken inför att bli övergiven handlar i grunden om vår skräck för att dö, det är en dödsångest som kan finnas kvar sedan vi var bäbisar. Men som vuxen dör du ju inte av att en annan människa går ifrån dig.
Hon säger att hon idag har svårt att se några män som väcker tillräckligt intresse hos henne för att hon ska vara beredd att öppna upp, och hon tror det har att göra med att hon inte riktigt vågar.
Finns det någon sorg i det?
– Såklart att det gör, men jag är inte beredd att sörja detta för jag tror inte det är klart än. Och på samma gång har jag ett fint vänskapsliv, med några väldigt nära vänner. Jag har också en jättebra relation till min vuxna son och jag tycker det är härligt att skapa.
Sonen är även han musikalisk, spelar gitarr och kompar henne ibland på scen. Med honom diskuterar hon bland annat det politiska läget. Kajsa Grytt är politiskt engagerad, även om hon inte vill lyfta fram det i sina texter. Hon känner rädsla inför framtiden, att nazistiska strömningar ska få inflytande.
Vad oroar dig mest?
– Till och med sossarna använder nu skrämsel som metod, så att vi ska prata om säkerhet, om att stärka våra gränser, skydda det som är vårt. Man lyfter fram konflikter med andra grupper. Men om vi ska kunna skydda våra gränser måste vi bygga en militärstat …
Krigsflyktingar söker hjälp hos oss, framöver kan vi vänta oss klimatflyktingar. Nu behöver vår utsugande del av världen dela med sig, menar hon.
– Om vi inte är beredda att göra det kommer det uppstå konfrontation. I det samhället är allt sådant som skapar min livshunger, när vi bygger något tillsammans, där är allt det borta.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
