Om vi spolar tillbaka till början av förra året så började det ändå finfint. Slowgold tilldelades en Grammis för bästa singer-songwriter.
– Det var ju jättekul att få, men jag vaknar fortfarande kallsvettig över det där jävla talet. Jag fick ju total tunghäfta. Det var det sjukaste jag varit med om, skrattar Amanda Werne.
Det blev kanske lite snurrigt, och sen avbröts hon mitt i en mening av musiken som började spela. Men värre saker har hänt på prisgalor förr och det är nog mest i hennes eget huvud det där har blivit en grej. Själva priset, uppskattningen, är hon desto gladare för.
– Jo, det är jag såklart. Men samtidigt var det någon annan på mitt skivbolag som skojade: ”nu vet du inte hur du ska gå vidare va! Har du panik?”. Det är tydligen lite klassiskt att man kan få panik över hur man ska följa upp, och tänk sen att det går hand i hand med en go livskris.
Livskris? Det känns som en uppenbar följdfråga på den.
– 2019 var ett förjävligt år. Jag kände bara att jag skiter i det här nu. Jag har haft känslan av att vägen blir smalare och smalare, klaustrofobiskt. Vi spelade inte ute så jättemycket förra året, utan spelade mest in. Så jag hade mycket tid att sitta och känna mig ensam på.
Vad var det som gnagde?
– Jag har känt mig instängd här ett tag. Så året som har gått så har jag varit i USA en hel del. Men även att känna sig äldre, längta tillbaka till när man var barn och så där. Ålder som kvinna också. Redan som liten insåg jag att om jag ska hålla på med musik så kommer jag inte kunna skaffa barn. Och jag får inte bli gammal heller. De där grejerna satte sig tidigt. Nu när jag möter dem är det tyngre än vad jag trodde.
Du har sådana regler? Det låter stenhårt.
– Jag har alltid varit väldigt hård mot mig själv. Alldeles för hård. Mitt sätt att skriva musik har varit att vara snäll mot mig själv.
Fick grammis 2018
Grammisen fick hon för skivan ”Mörkare” från 2018. Den 21 februari släpps uppföljningen ”Aska”.
– Jag skulle nog påstå att skivan innan, ”Drömmar”, och ”Mörkare” var mer syskon. ”Aska” står nog lite mer för sig själv. Men samtidigt handlar den mycket om att släppa de känslorna som bemöttes i ”Mörkare”.
Vad är det för känslor?
– Det är alltid svårt att förklara vad det handlar om. Men hälften av de här låtarna handlar om att släppa taget om en relation. Kärleks- och vänskapsrelation. För mig handlar det också om mitt band som är mina bästa vänner. För mig blir det väldigt handikappande då jag måste slå mig loss från de här människorna. Vi har spelat ihop nu i fem år.
Gör du slut med ditt band alltså?
– Nej, men jag har gjort det förr. Jag dumpade ju mitt band för fem år sedan. Men nu gör jag nog inte det. Utan det är nog mer för min egen skull. Det behöver inte manifesteras i att jag faktiskt gör det, men det är en process som pågår under lång tid för mig. Samtidigt som jag har skrivit den här skivan så har jag åkt mycket utomlands, träffat andra musiker och velat vara någon annanstans än i Göteborg.
Hon pausar en sekund, för att tänka efter på fortsättningen.
– Men om jag inte ska spela med mina kompisar, som jag älskar, vill jag ens hålla på med musik då? Det är också en stor fråga för mig då det är så intimt och viktigt för mig att spela ihop.
Hur tog bandet det? Har de stått och gråtspelat de här låtarna nu i replokalen?
– Nej, haha. Jag tror att vi kommer att göra en skiva till efter denna. Jag vet inte... Det handlar nog bara om att jag behöver tänka och landa i den känslan.
Om det skulle bli så, skulle det fortfarande vara Slowgold då, eller ”bara” Amanda Werne?
– Jo, men det skulle jag nog ändå säga. Det kan jag faktiskt se fram emot. I samband med det här har jag börjat skriva på engelska för att utmana mig själv och kunna tänka mig något annat. Det tar sin tid att växla om.
På tal om USA. Snart får vi se dig i SVT:s ”Jills veranda”?
– Ja, skriv att jag älskar henne! Jag ska åka till Stockholm och få se mitt program i morgon. Men jag har varit orolig för att det ska bli tråkigt eller något, även om de säger att det inte är det. Men jag gråter ju inte. Man ska ju gråta ut! säger Amanda skämtsamt.
– Jag tror inte att jag får berätta så mycket om programmet än. Men jag kan säga att jag och Jill kommer väl från rätt olika politiska ståndpunkter. Men vi hade hur underbara samtal som helst.
För ett tag sedan sipprade det ut bilder på sociala forum på den dynamiska trion Amanda, Ebbot Lundberg och Dregen i en annan del av USA. De hängde runt och festade och gjorde gig tillsammans i Las Vegas.
Vad handlade det där om?
– Åh, gud var kul det var. Vi var i Vegas och gjorde ett par företagsgig. Tänk dig oss tre, glada i hågen.
Men hur gick det till, eller är det hemligt?
– Jag tror det var Ebbot som hetsade om att få med oss. Jag fyllde år där, så jag blev firad också. Men jag var extremt jetlaggad och förvirrad.
Sjätte skivan
”Aska” är Slowgolds sjätte skiva. De fem senaste har kommit under loppet av sex år, så som låtskrivare är Amanda Werne synnerligen produktiv.
– Woho! Sen två EP:s, ett livealbum med. Här kämpar man på! Men sen vill jag ju gärna ha fem andra band också. ”Starnet” till exempel, min duo med Anna von Hausswolff. Men hon har ju inte tid med det utan har gett mig tillåtelse att fortsätta själv. Så då fortsätter jag väl med Starnet själv då.
... sade hon bittert.
– Jaha! Anna, då får jag väl fortsätta själv då, säger Amanda skämtsamt bittert.
– Nä, hon har så mycket att stå i. Men vi får se i framtiden. Man vet aldrig.
13 gig bokade
Efter skivsläpp följer turné. I dagsläget finns 13 gig inbokade över hela landet fram till slutet av april. Men listan fylls på hela tiden och kommer snart att krokas i av diverse festivalspelningar under sommaren.
– Jag ska göra en grej på operan också till sommaren. Men det vet jag inte heller om jag får gå ut med än. Sen ska jag väl åka tillbaka till L.A. också i sommar tror jag.
Siktar du liksom dit? Har du börjat knyta kontakter?
– Nej, det är mer för att jag tycker om det. Jag har ju ett gäng kompisar där borta. Det kanske kommer mer sådant lite senare, men just nu är det mest skönt att bara komma bort.
