Med en klar sångstämma, pastellig soulpop och bildliga texter om kärlek har Veronica Maggio skaffat sig ett stort utrymme på musikscenen. I höstas var hon tillbaka med en ny skiva, Handen i fickan fast jag bryr mig, som även den hyllats och i förra veckan vann hon Årets artist i SR:s P3 Guld-gala. När Dagens ETC träffar artisten kommer hon direkt från replokalen i Hammarby sjöstad i Stockholm och har siktet inställt på den stundande turnéstarten.

– Innan vi började arbeta med turnén har jag ställt mig själv frågor om vad jag varit missnöjd med under tidigare turnéer samt hur jag faktiskt vill ha det, så nu lägger jag mig i allt för att faktiskt få det på mitt sätt.

Hon beskriver hur det under åren som artist blivit allt tydligare för henne vad hon själv vill ha och åstadkomma – både på scen och rent musikaliskt. Det är en utveckling som går steg för steg. Till första skivan, Vatten och bröd, som kom 2006 skrev hon inte texterna själv men det har hon gjort sedan dess. Nu har hon även producerat senaste skivan, tillsammans med bland andra Salem Al Fakir, och börjat arrangera sina konserter själv tillsammans med sitt bokningsbolag.

– Jag genomförde en total attitydförändring efter första skivan och började jobba på riktigt, sedan dess har det känts naturligt att börja arbeta mer med exempelvis turnén. Jag upplever att jag ser detaljerna mer och mer och vill göra det på mitt sätt.

Sätta ord på det mörka

Även i låtarna hörs det att Veronica Maggio har utvecklats. Om förra skivan kan summeras som spralligt glad kan den senare beskrivas som stökig och mörk. Hon sjunger om saker som oron för att inte vara tillräcklig för sitt barn och om vad som händer när hårda ytor går sönder. Själv säger Veronica Maggio att det var först nu hon klarat av att sätta ord på det mörker hon har inom sig utan att det känts löjligt, men att det också beror på att hon slutat se livet i ”pastell”.

– Jag tror att jag tidigare har tänkt att allting går att skaka av sig. Men så kom jag till en punkt där jag insåg att det inte går.

Drömde om att bli övergiven

En övergiven pool, en övergiven fest, en övergiven foodstore, en öde öken och mitt i allt det där en ensam Veronica Maggio som fortsätter leva som om ingenting har hänt. Videon till singeln Sergels torg talar ett tydligt språk.

– Just då, när jag skrev låten, kände jag att alla mina problem skulle försvinna om jag bara fick vara ensam, kommenterar hon och berättar med glädje om hur kul det var att spela in videon. Om att gå runt på övergivna platser och låtsas att hon var där själv.

– Det absolut roligaste var att gå runt i mataffären, äta direkt ur förpackningarna och hälla saker på golvet. Det borde alla få pröva.

Och kanske är det inte så konstigt att hon njöt av filminspelningen, för den påminner om någonting hon drömde om när hon var liten.

– Jag hoppas att jag skulle bli kvarglömd någonstans. Att dagis eller min familj skulle glömma mig någonstans när man var på utflykt, jag tyckte det skulle vara spännande.

Den dolda kampen

Samma dag som vi intervjuar Veronica Maggio visar SVT det första avsnittet av Belinda Olssons Fittstim – Min kamp och den feministiska debatten rasar intensivare än på flera år. Veronica Maggio säger att hon nog aldrig beskrivit sig själv som en feminist – men att hon självklart är det. Som kvinnlig artist har hon nämligen känt av de svårigheter som det innebär att befinna sig i en mansdominerad bransch.

– Jag måste hela tiden dra tydliga gränser för vad jag själv vill. På ett sätt har jag lättare att definiera mig själv i den världen för att det är så mycket män.

Tidigare har du sagt att ”en kvinnlig bärare anses inte ge budskapet samma pondus som en manlig” i en intervju med Café. Hur känner du av det?

– Ja, så är det. Jag upplever exempelvis att recensenterna har lättare att bagatellisera mig än någon motsvarande manlig artist. Det är alltid en balansgång för kvinnorna i denna bransch. Om man vill bli tagen på allvar får man inte vara för tilltalande och kvinnlig, samtidigt får man inte vara för hård som exempelvis Peaches (kanadensisk popartist reds. amn). Man ska ligga precis på linjen mellan credd och bredd för att kännas seriös. Så upplever jag inte att det är för manliga artister. Det finns dock helt klart de som lyckas bra med den balansgången, exempelvis Robyn.

Under flera år talades det om dig som en artist som ”plockats fram” snarare än att du står på egna ben, men jag upplever att den synen har förändrats.

– Ja, jag har väl jobbat upp min trovärdighet.

Arbetar du aktivt för att lyfta fram och arbeta med kvinnliga musiker?

– Jag tänker sällan på sådant när jag gör musik. Det handlar alltid om inspiration och att funka med någon rent musikaliskt, att ha kemi med någon. Minsta motståndets lag gäller liksom. Om det är en kvinna eller man som jag funkar bäst med bryr jag mig inte om. Men det är klart något jag skulle kunna arbeta mera med, jag har bara arbetat med två kvinnliga musiker hittills.

Håkan Hellström har inte någon kvinnlig musiker i sitt band, så det kanske inte är ”så bara”. Jag upplever att det finns en dold kamp på senaste skivan, Handen i fickan fast jag bryr mig. Stämmer det?

– Ja det är nog rätt uppfattat. Det var inte medvetet från början men när jag lyssnar på skivan i efterhand så inser jag att den är full av konfrontation och kamp på nåt sätt. Som att jag vill göra revolt fast jag vet inte riktigt mot vad. Jag har inte alltid så lätt att visa vad jag egentligen känner. Jag knyter ofta handen i fickan istället men kampen kan finnas där ändå. Jag bidar min tid kan man säga. Det kanske inte ser ut som jag håller på att explodera på ytan, men det kan finnas styrka där ändå.

Har du ett politiskt driv?

– Nej, jag kan ha åsikter om allt möjligt, men är ganska politiskt ointresserad. Generellt har jag dock ett miljö- och människoperspektiv.

Vad är det som driver dig?

– Ända sedan jag var liten har jag försökt kapsla in upplevelser för att minnas dem.

– Jag vill liksom beskriva och sätta ord på saker jag är med om så att jag kan frysa ögonblick och aldrig glömma bort dem.

”Jag är sjukt privat”, sa du i en tidigare intervju. Samtidigt är din musik självupplevd till 90 procent och du pratar öppet om ditt inre. Var går gränsen för det som är personligt och privat?

– Den gränsen sitter i känslan av att jag har kontroll. Ibland frågar mina vänner mig varför jag berättade det ena eller andra för en journalist och menar att jag är inkonsekvent. Men det beror på vilken relation jag har till den jag pratar med. Bara jag känner att jag har kontroll över det jag säger samt att det är relevant för samanhanget tycker jag det mesta känns okej.

Störs du över det som skrivs om dig?

– Jag störs bara av det som skrivs om mig i tredje person. När folk ska analysera mig och skriva saker som de inte vet någonting om, det kan gälla även när de tar mig i försvar.

Hur ser du på Musiksverige, är det tillräckligt ”stort” för dig?

– Ibland hade jag önskat att det var större och mer mångfacetterat, att det fanns mer utrymme för fler mindre artister att etablera sig så att alla inte behöver låta likadana. Men det är inte så att det kliar i fingrarna till att börja skriva på engelska och göra nytt territorium. Jag gillar att skriva på svenska och om jag skulle skriva på engelska vore det nog för andra artister.

Har de frågat om du vill vara med i Så mycket bättre i TV4?

– Ja, det har de gjort, men jag klarar inte av det där med att man ska bli filmad hela tiden, sitta och gråta över en middag. Men som sagt handlar det bara om vad man är bekväm med för tillfället. Om tio år kanske jag tycker det känns jättekul att vara med i programmet.