Med boken Ack Sverige, du sköna ville Elisabeth Ohlson Wallin visa en bild av Sverige som hon inte tycker visas annars.

– Jag har saknat en Sverigebok som visar hur jag ser landet. Just att det är en Sverigebok är väldigt viktigt, att det inte är en dokumentär fotobok.

Hon förklarar att idén började växa för några år sedan när hon fick i uppdrag att fotografera en kampanj för att uppmuntra folk att flytta till en stad. Temat var barn och ett gäng barn hade valts ut och skulle fotograferas.

– Vad lustigt, sade jag, ska det bara vara små lintottar på de här bilderna? Då blev det helt tyst och sedan sade de att de inte ville ge en signal att invandrare skulle flytta dit. Då började jag undra över vad det är för bild som ska visas upp av Sverige och tittade på Sverigeböcker.

Hon berättar att böckerna mest innehöll bilder på röda stugor, fjäll och en somrig midsommarstång.

– Jag tänkte att jag vill göra en bok om det jag ser, på gott och på ont. Också ett Sverige i förändring – fattigdom, rika och så vidare. Jag lever själv i en slags kontrast, varje dag ser jag skillnader och andra världar som jag inte tycker skildras.

Stort steg

Boken tog fyra år göra, berättar Ohlson Wallin. Trots att hon påbörjade sin karriär som pressfotograf var steget tillbaka till dokumentärt fotografi stort.

– De senaste sexton åren har jag arrangerat många utställningar med pompösa bilder och mycket regi. Det tog lång tid innan jag förstod att jag fortfarande kunde fota helt dokumentärt.

Hon berättar att hon fick lite blodad tand när hon väl kom igång med de nya bilderna.

– Nu kanske jag tar 15 år och fotar dokumentärt, vem vet? Jag känner att det är viktiga dokument, att boken har blivit ett historiskt dokument av Sverige på 2010-talet.

Och planer för nästa dokumentära bok finns redan.

– Jag har några olika förslag, men en bok som jag aldrig har gjort trots att jag jobbar mycket med hbtq-frågor är en dokumentär bok om hbtq-världen i Sverige.

Ohlson Wallin förklarar att hon tycker att det är viktigt att förmedla ett allvar.

– Det är konstnärens plikt att vara allvarlig och visa orättvisor. Vi får så mycket glädje och lätthet i tv, vi pumpas med underhållning så att det är en stor brist på allvar i just bilder i vårt samhälle. Samtidigt ser jag väldigt mycket glädje och stolthet i många av bilderna i boken.

”Skolad väldigt snabbt”

Elisabeth Ohlson Wallin fick sitt internationella genombrott med utställningen Ecce homo, som satte olika bibliska situationer i moderna, ofta sexuellt laddade, sammanhang och väckte väldigt starka reaktioner hos många.

– Jag blev ju skolad väldigt snabbt när jag gjorde Ecce homo, det var som att få ett knytnävesslag över käften, så flög jag någonstans och så vaknade jag upp två år senare.

Stolt över stämpeln

Utställningen blev värlsberömd och klassades som ett av världens farligaste verk, berättar hon.

– Det var en väldig explosion. Man kan säga att jag lärde mig jättemycket om reaktioner under de två åren och lärde mig att separera vad hat är, vad okunskap är, vad som gäller mig personligen och vad som inte gäller mig personligen.

Men att utställningen sågs som farlig är hon stolt över.

– Det är som att få en medalj. Jag lär ju aldrig få en kungamedalj som Ulf Lundell utan jag ser mina medaljer som när jag blir sedd av de som förstår mig och det är många som förstår mig också.

Samtidigt tycker Ohlson Wallin inte att hon är särskilt provokativ, ett epitet som har kopplats till hennes namn i flera sammanhang.

– Blandar man hbtq, religion och sexualitet blir det alltid en bomb för att det inte är normen. Därför har många kallat mig för provokatör, men det är en titel som jag är ganska trött på. Ämnena kan ju vara provocerande för de som inte tycker om homosexuella, men andra tycker kanske bara att bilderna visar någonting som behövs.

”Jag blev tystad”

Det är dock inte bara när hon fotograferar motiv som har med religion att göra som Elisabeth Ohlson Wallin väcker starka känslor. I fjol anmäldes hon till pressombudsmannen av drottning Silvia för ett montage där drottningen skurar bort en svastika och stormen som följde var hon inte beredd på.

– Där känner jag nu att jag kan erkänna att jag blev tystad. Det var så starka krafter som satte igång, som ville tysta mig. Och då kände jag att jag kanske behövde vila lite från satiren och jobba med andra saker. Man väljer sina strider.

Då kom dokumentärfotografiet som en gåva, tycker hon.

– Jag fick köra ett annat race och försöka förändra världen, för det är ändå det man kämpar för på något sätt.