– Jag skulle ha plisserad kjol och knytblus. Och det blev ju inte alls så, säger hon med ett snett leende.
De var inte överens om hennes yrkesval – och inte om mycket annat heller: pappan var övertygad moderat och dottern bekänner sig fortfarande till motsatta sidan av det politiska spektrat.
– Vi brukade gräla väldigt mycket, men åt Hasse & Tage kunde vi skratta tillsammans. Och det var det jag ville påminna om med den här filmen – att folk kunde skratta tillsammans även om de hade olika syn på hur världen skulle skötas. Folk var mindre ängsliga och oroliga än i dag.
Hon sitter i en salong i klassiska Stockholmsbiografen Capitol, som la ner 1985 – samma år som Tage Danielsson dog. 2018 slog den upp portarna igen, i restaurerad art deco-stil och med klassiker inblandade i det annars moderna kvalitetfilmsprogrammet. Platsen känns symtomatisk för Jane Magnussons nostalgiska ådra, men hon inser snabbt att hon låter som en bakåtsträvare och utvecklar resonemanget:
– Det är reaktionärt att säga att det var bättre förr – och det var det inte, för det fanns massa andra problem då. Ångesten jag hade på 80-talet handlade om atomkrig, men nu är det som om ingenting funkar. När jag var tonåring så kände jag ”skolan är rätt okej, sjukvården funkar och Hasse & Tage står i ett hörn och skämtar”. Men nu ser jag inte en ljusare framtid.
Vad tror du att Hasse & Tage hade sagt om vår tid?
– Som miljökämpar och kärnkraftsmotståndare hade de nog varit bedrövade i dag.
Både på och utanför scenen hjälpte Hans Alfredson och Tage Danielsson till att forma det politiska samtalet. De engagerade sig tidigt mot apartheid och för miljön – och Tages monolog ”Om sannolikhet”, apropå kärnkraftshaveriet i Harrisburg, blev en klassiker.
Jane Magnussons film skulle handla om just deras politiska genomslagskraft, men en dag såg hon något nytt i klippen där Tage är bollplank medan Hasse improviserar fram sina Lindeman-sketcher:
– Plötsligt så ser man det – Tage är ju kär i Hasse. Det är så fint! Den här magiska vänskapen blev bara större och större. Man kanske inte skrattar åt alla vitsarna längre, men deras kärlekshistoria är fortfarande relevant och inspirerande.
Som Petra Mede säger i filmen: ”Det är kul att se två människor bli kära i varandra, om än platoniskt.”
Men det var ju inte bara Tage och Hasse som älskade Hasse & Tage. I Jane Magnussons film medverkar ett 40-tal artister, politiker och komiker, som turas om att lovorda duon.
– Både Ingvar Carlsson och Anders Björck sa att ”till och med när de drev med oss skrattade vi”.
Annat var det när hon gjorde filmen ”Bergman – ett år, ett liv”:
– Han hade ju både förstört liv och lyft upp folk. Många ville berätta om hur det egentligen var på Dramaten under Bergmans år där – och det var rätt förfärligt. Samtidigt ville andra föra fram att ”så var det inte alls, det var toppen”.
Hasse och Tage efter Bergman och Ebbe Carlsson. Du verkar gilla...
– Avlidna män, säger hon innan jag hunnit avsluta min fråga.
– Jag har gjort film om Christina Lindberg, kortfimen ”Cupcake” om två interner, har skrivit en bok om Ester Williams, så jag känner mig inte jätteskyldig till att vara en mansgris.
Det kanske handlar mer om att medierna gillar att skriva om de filmerna?
– Ja, så är det, säger hon.
Varsin stor sorg
Även om de var bästa vänner fanns det saker Hasse och Tage inte pratade om, som sorgen efter Tages bror Sören och Hasses son Mats, som båda dog i olyckor som barn.
– Det var en annan tid. I vår värld är det ju helt sjukt – tänk att inte prata om det med sin bästa vän. Men det är ju också ett sätt att hantera det. För hur fasen pratar man om en sån sak? Jag tror att det där var otroligt smärtsamt. För mig har det varit jobbigt bara under klippningen av filmen – att behöva se på det där varje dag gjorde att våren var rätt tuff.
Och ändå vill du dela det med biopubliken?
– Ja. Man önskar ju att de där tragedierna aldrig hade hänt, men nu gjorde de det och då får man berätta om det. All humor har en svärta i grunden. Det är en del av vilka de blev. Livet är förfärligt ibland och för vissa är det enda sättet att ta sig vidare att skämta.
Parhästar
Filmen är också en kärleksförklaring till parhästen som arbetsmetod. Hasse och Tage jobbade ihop i flera decennier, oftast i den lilla skrivarstugan på Södermalm i Stockholm. En skrev och den andre gick omkring i rummet – där också merparten av intervjuerna i ”Hasse & Tage – en kärlekshistoria” är inspelade.
Jane Magnusson tvekar inte en sekund när jag frågar henne vem som är hennes parhäst: maken Lars, som gör musiken till hennes filmer men som också var medlem i konstsimlaget hon tränade.
– Han visste vad han fick. Jag hade stått i baddräkt och skrikit på honom i hundra år innan han äntligen förstod hur kär han var i mig. Jag gillar också grupparbetet det innebär att göra film, men han är min parhäst.
Jane Magnusson om ...
... sitt nästa projekt:
– Jag är snart klar med ”Maddy”, som handlar om den första supermodellen med Downs syndrom. Vi har följt henne i fyra år. När jag började sa folk ”det är bara en fluga”, men det är inte en fluga att ha Downs syndrom. Hon kommer att förändra livet för massor av killar och tjejer som ser att hon är en fantastisk fotomodell.
... att jobba med dokumentär kontra spelfilm:
– Dokumentär är mer överraskande eftersom jag aldrig vet vad de jag intervjuar tänker säga. Men jag skulle gärna göra mer spelfilm.
... vad hon hade frågat om hon hade kunnat intervjua Hasse & Tage:
– Om repetitionerna till ”88-öresrevyn”. Den är så jäkla rolig! Och om ... det låter tråkigt, men om deras kreativa process. Satt de bara och flabbade i den där stugan eller hade de skrivångest ibland?
