”Jag har bara förlorat pengar på att skriva boken om Yasin”

Somalia har kallats för en nation av poeter sedan mitten av 1800-talet

Stämmer det att du tackade nej till en fast tjänst på Dagens Nyheter för att skriva klart den här boken? 

– På ett sätt stämmer det, men det är inte riktigt så enkelt. Jag hade frilansat länge för DN och varit vikarie under längre perioder. Sen började jag skriva boken, eller jag fick bokkontraktet. Samtidigt erbjöds jag en fast tjänst. Det blev en situation där jag behövde vara tydlig med att bokprojektet började innan den där tjänsten. Så det åtagandet kom först. Jag tog tjänstledigt ett år och hoppades att det skulle räcka. Men det gjorde det ju inte. Samtidigt kände jag att jag bara kunde jobba hundra procent med det här. Så då fick jag släppa det där jobbet. Under de här åren har jag fått ta lite andra jobb för att hålla mig flytande. Bland annat har jag jobbat med ungdomar på HVB-hem, och det har jag tyckt om. 

Hur lång tid tog den att skriva?

– Tre och ett halvt år, allt som allt. Sedan har det stått stilla vissa perioder, och då har jobbat med mindre sidouppdrag eller lagt lite mer tid på HVB-hemmet.

Varför tog det så lång tid?

– På grund av många olika anledningar, bland annat tajmingen. Jag började jobba på allvar med boken strax innan Einár blev mördad. Den här världen var polariserad innan det, men blev det ännu mer efter mordet. En annan sak var att jag också hade en idé om att jag faktiskt skulle få tag på och prata med rappare, producenter och andra inom kretsen, och bygga historien inifrån så att säga. 

Var det naivt? 

– Kanske lite, men naivt är inte samma sak som omöjligt. Och det gick ju även om tidsplanen inte höll. När Yasin kom ut från fängelset i början av 2022 hade jag haft kontakt med honom och folk runt honom i flera månader. Jag kunde snabbt åka och träffa honom utomlands. Då bara pratade vi i timmar. Efter det kände jag att jag ville fortsätta, eftersom samtalen öppnade en mängd andra frågor. Det är ju svåra ämnen, om utsatthet, kriminalitet, om mord som har skett i de olika områdena. Det blev snabbt svårjobbat, jag gick runt med en stor säck av utmaningar. Det är ju också svårt att hitta bra källor. 

Varför det? 

– Många i utsatta områden drar sig för att prata med journalister. Det finns på vissa håll en djup misstro mot etablerade medier, och det handlar inte bara om hur journalistiken bedrivs. Många är rädda för att kontakten med en journalist ska slå tillbaka mot dem själva. Man kan misstolkas, bli uthängd eller få problem efteråt. Samtidigt märkte jag att många av mina tidiga källor egentligen inte hade så mycket information att ge. Ofta byggde det på rykten eller spekulationer. Jag behövde källor jag kunde lita på, och som jag kunde stämma av annan information med. Allt det tar ju tid.  

Finns det fog för den där negativa bilden av media, tycker du? 

– Det gör det väl på vissa sätt. Oavsett vilket är det ett problem att så många känner sig alienerade av etablerade medier. Det cementerar klyftor och riskerar att urholka tilltron till vårt samhälle. Den övergripande känslan bland många jag mött är att medier bara skriver om vissa personer och vissa områden när det har skett något negativt. Det är en legitim kritik, tycker jag. Samtidigt ingår det i mediernas jobb att inte väja undan för samhällets negativa sidor. 

Det finns också något väldigt destruktivt i den totala misstron mot medier

Jag håller med. Samtidigt, när jag själv får höra den kritiken från personer i musikvärlden kan jag ofta känna att vi sitter i samma båt. När en rappare uppmanar mig att skriva mer om positiva saker i ett område, brukar jag fråga om hen skrivit många låtar om till exempel en nybyggd parklek på sistone? Eller om personen tror att många fans hade lyssnat på den låten. 

– Det är ju också en aspekt. På många sätt föder vi varandra. Det är så väldigt komplext. För det finns också något väldigt destruktivt i den totala misstron mot medier. Samtidigt vill jag inte se ned på den mentaliteten, jag förstår ju var den kommer ifrån. För oss journalister handlar det om att försöka bygga förtroende. Och det kanske tar några år, som i mitt fall. Men det går ju.

Det finns en rolig rad i en av Yasins senaste låtar: ”Så länge jag lever/ingen reporter kommer vara arbetslös”. Hur rik blir man av att skriva om Yasin, skulle du säga? 

– Jag har bara förlorat pengar på det här projektet. Men jag ser det som att jag har satsat på mig själv och mitt skrivande, och att jag kommer få tillbaka det på andra sätt än rent ekonomiskt. Hade mitt stora mål varit att tjäna pengar så kan man nog räkna ut att jag hade gjort på ett helt annat sätt. 

Själv kan jag nästan känna tvärtom för den där raden. Så länge jag skriver om Yasin, så kan jag alltid bli arbetslös, liksom. Att skriva om de här artisterna, som är del av en så extremt polariserad debatt, gör att man själv alltid riskerar att bli ”cancelled” på samma sätt som många av artisterna anser sig vara. 

– Det är nog svårt för många medieovana att se den biten. Utifrån vår roll som journalister handlar det om att försöka bidra med något i den där klyftan. När jag över lång tid haft kontakt med vissa som misstror journalister har jag kunnat ge vidare lite kunskap om hur journalistik och medier fungerar, eller i alla fall hur de kan fungera. Så att folk på ett bättre sätt kan engagera sig själva, och att deras samhällskritik kan bli ännu spetsigare. Så den träffar rätt. De samtalen har varit en stor del av processen, och det har känts väldigt meningsfullt. 

Vilka skulle du säga är de vanligaste missuppfattningarna kring en artist som Yasin? 

– Att privatpersonen är som artisten. Alla artister skapar en bild av sig själva, och med rapparna är det nästan som att vi har gått på myten som de själva försöker förmedla. Det blir lätt missförstånd. Man kan luras när själva artisteriet känns så autentiskt. Yasin använder verkligheten när han skapar sin konst, det kommer från hans erfarenheter, men samtidigt blir det fel om man läser det som dagboksanteckningar.

För mig är de här missförstånden en stor del av problemet med den svenska debatten om hiphop. Samtidigt är ju det här en bild som hiphopkulturen alltid varit extra noga med att framhålla. Många stora artister bygger ju sina karriärer på att det som just de säger är helt sant? 

– Det är absolut någonting som många säljer och som vi andra blir lite lurade av. Det är i alla fall min känsla. 

Det blir väl också en slags rundgång? Om man lyssnar på till exempel Yasins senaste album innehåller ju det ganska många kommentarer kring bilden av honom själv i media, till exempel. Det är ofta rappare liksom tar bilden av sig själva i media och sedan förstärker den ytterligare. Man synar och höjer, så att säga. 

– Det är här det blir så snårigt. Min poäng är att även om texten ligger väldigt nära verkligheten och innehåller verkliga detaljer så har den mer gemensamt med en popkollegas låttext, än rapparens egna dagbok. Man glömmer lätt bort att texten är skapad inom en musikalisk ram. Det handlar inte om att återge verkligheten exakt, utan om att uttrycka sig genom konstnärliga medel. Allt skapande är en form av berättelse. Och konst som känns autentisk är sann, fast på sitt eget sätt. 

Han sa det nog ändå bäst i en radiointervju med Mats Nileskär för flera år sedan, när han satt inne: ”Jag är den brinnande mannen”

– När vi lyssnar på Zara Larsson så erkänner vi att det finns en artistperson där, någon som är annorlunda än den verkliga personen. När vi lyssnar på Jaffar Byn så ger vi sällan samma utrymme för den distinktionen. Istället läser vi direkt in verkliga händelser. Då tar vi bort hans artisteri ifrån honom. Någonstans emellan de två personligheterna finns det något svårfångat och glidande. Struntar man i det när man gör sin kalkyl över gangsterrapparna, då hamnar man helt fel. 

Men eftersom det här är så komplext och har så många bottnar, och eftersom det hela tiden finns ofta väldigt unga lyssnare som ofta tar de här texterna för 100 procent sanning – finns det inte också ett ansvar hos artisterna att försöka vara tydligare? Inte mot en journalist eller politiker, men mot en elvaåring som springer omkring och leker gängkrig på skolgården?

– Det kan man tycka. Det är en rimlig kritik.  

Vad tycker du själv?

– Jag vill egentligen inte tycka så himla mycket. Jag känner inte att det är min roll. Jag fokuserar på att själv förstå, och sedan göra det begripligt för läsarna. Jag förstår att man kan känna en uppgivenhet gentemot gangsterrapparna. Men om man ber om ansvar så tror jag att det kan vara svårt att få speciellt mycket gehör från rapparna själva. 

Varför inte?

– För att vi generellt sett inte brukar förvänta oss den typen av samhällsansvar från artister. För att det då kan framstå som att rapparna ställs till svars för samhällsproblem större än de själva. 

I slutet av din bok tecknar du en bild av en artist som medvetet försöker gå åt ett annat håll: släppa en annan sorts musik och göra andra sorters val i livet. Trots det så har har debatten kring Yasin blossat upp igen. Hur tror du det påverkar de stora rapparna att den här debatten hela tiden pågår?

– Det påverkar nog väldigt mycket och är någonting artisterna hela tiden måste förhålla sig till. Jag har på nära håll fått se hur det påverkar Yasins liv. På ett sätt är det sensmoralen i hela den här berättelsen. Att händelser som inträffar i ungdomen och sena tonåren kan vara svåra att skaka av sig, hur mycket man än försöker. Titta på vad som hände i början av boken, och i mitten av boken, så ser du var man hamnar i slutet av boken. Det är inte lätt att ta sig ur det, varken på ett personligt plan eller som artist.

Den här grova kriminaliteten som flera av de här killarna varit del av i de sena tonåren är något som faktiskt går att lämna bakom sig när man närmar sig trettio

Hur skulle du beskriva rollen han fått i samhället?

– Han sa det nog ändå bäst i en radiointervju med Mats Nileskär för flera år sedan, när han satt inne. ”Jag är den brinnande mannen”. Den man tittar på för att förstå att elden bränner. Då var det som att det var en roll han hade accepterat, nästan. Det är ju en ganska tung sak. Men det här är något som hela tiden finns med honom. 

Hur tror du att det kommer att sluta för Yasin och andra artister i hans situation? Finns det en väg in i det svenska samhället, eller kommer polariseringen fortsätta?

– Det är väldigt svårt att säga. På ett sätt kan man väl se det som att det hela långsamt borde kunna mattas av. Att den här grova kriminaliteten som flera av de här killarna varit del av i de sena tonåren är något som faktiskt går att lämna bakom sig när man närmar sig trettio. Att tiden gör sitt, liksom. Det är väl egentligen den mest positiva tanke man kan hoppas på, också utifrån ett samhällsperspektiv. Att det går att förändras, om man verkligen vill det. 

Fotnot: Emil Arvidsson publicerade ”Svensk gangsterrap – ett reportage” 2023. En bok om den nya generationens svenska rap och mordet på Einár.