Han kan snarast framstå som ganska otillmötesgående om han själv finner det berättigat. Och om han en gång i tiden kunde ha fördragsamhet med personer som betett sig oschysst, så är den tiden förbi. I dag drar han sig inte för ett litet bråk.

– Jag har inte speciellt mycket tålamod längre med personer som beter sig illa. 

Olle Sarri exemplifierar. 

Häromdagen skällde han ut en bilist efter noter – en man som kommit körande i alldeles för hög fart in i en rondell och höll på att köra in i Olle Sarri och hans sjuårige son Jack, uppflugen bakom pappan på cykeln.

– Jag var högljutt upprörd. Men avhöll mig ändå från kraftuttryck eftersom jag hade grabben med mig. Föraren tyckte att jag var helt respektlös som inte godtog ett förlåt. Jag tyckte ju det var bra att han sa förlåt men att framförandet av bilen var sämre. Jag skrek och Jack vart ju ledsen, han sa att han aldrig sett mig så arg förut. 

Bra ändå att föraren inte kom för lindrigt undan!

– Jag hoppas verkligen att han är mer uppmärksam i fortsättningen.

Med det sagt. Olle Sarri anser inte att den fumliga och just dumsnälla personlighetstyp som han förknippas med genom sina mest kända roller – titelrollen i komediserien ”Heja Björn” och den komvuxstuderande Anton i ”c/o Segemyhr” – har så värst mycket med hans person att skaffa. 

Även om han understryker att han verkligen tycker om att vara snäll. Att vara snäll är bland det finaste man kan vara. Samtidigt måste han ta sin nattsömn i beaktande. 

– Det finns ju strider jag inte tar, vad gäller mig själv, för jag vet inte om det har med ego att göra eller om det liksom är berättigat. Men om jag inte tar striden, då sover jag sämre efteråt. Och nu är det sällan jag sover dåligt. 

Det är viktigt att respektera sina behov helt enkelt. 

I linje med det har Olle Sarri i många år tackat nej till den typ av roller han inledde sin bana med och som under lång tid, säger han, praktiskt taget var de enda som erbjöds honom. 

Enligt honom ett dåligt beslut ur en karriärsynpunkt – det är att betrakta som en finansiell jackpot att lyckas bli typecastad. Men han tappade i alla händelser sugen och har på senare år framförallt synts i mindre roller (ett undantag är ”Apan” från 2009, för vilken han nominerades till en Guldbagge för bästa manliga huvudroll) och ägnat mer tid åt det så kallade karaktärsskådespeleriet.  

På så sätt kan man se hans roll som Sören i årets julkalender på SVT som ett slags homecoming. 

Den fumlige, dumsnälle mannen i ”Snödrömmar” som efter att i en dröm tror sig ha nåtts av en uppenbarelse om att han är av samiskt ursprung flyttar upp till det fiktiva ”Gavmofjället” och tar jobb på det hotell som förestås av de två huvudfigurernas mamma (och som hotas av konkurs eftersom snön slutat falla på fjället) är sannerligen inte ett hjul som Olle Sarri tvingats uppfinna på nytt. 

Men den här gången, säger han, känns det ändå roligt. Och rollen har bäddat för ett oerhört mys hemmavid.

– Jag har haft ”Snödrömmar” i datorn länge, ända sedan den var efterbearbetad. Men jag har inte sett den, jag har tänkt att jag spar den tills vi kan glo på det tillsammans. För det har varit en stor grej, särskilt för vår yngsting Jack.

Det förstår jag. 

–Det förstår jag med. I dag satt jag och Jack och Ellen och glodde på den. Jack hade gått upp lite tidigare, hade redan käkat och gjort sina toalettbestyr, så vi var liksom redan klara. 

Vad tycker ni om den? 

– Jack gillar det mycket, han tycker att det är mycket spännande. Vad Ellen, som är femton, tycker vet jag faktiskt inte riktigt. Jag frågade nu imorse om hon ville vara med och kolla och det ville hon jättegärna. Men det kan lika gärna vara för hängets skull. Men hon är väldigt intresserad av det samiska och sitt arv och hon vill gå hemspråk, och eftersom det är minoritetsspråk har hon rätt till det.

Det är ytterst få saker jag kommer ihåg från grundskolan men jag tror inte att det sades en rad om det samiska

Att lyckas bli typecastad är en finansiell jackpot i filmvärlden, menar Olle Sarri.

Zanna Nordqvist

Olle Sarri, som är same på pappans sida och vars farföräldrar växte upp i Sápmi (både han och pappan är födda i Stockholm), är dock tveksam till hemspråksplanerna. Och han säger att han riskerar att ”få brinna” för att han vädrar sina dubier.

– Det är klart att jag önskar att hon ska få hemspråksundervisning, men det finns ju ingen samisk hemspråkslärare i hennes skola. Så det krävs en hel del för att få till det. Och jag kan också tänka att spanska eller kinesiska är mer gångbart? Hon lever ändå i Stockholm. Men ja, jag tror i varje fall att hon gillar serien. 

Jag tycker att den är väldigt fin. Och jag tycker mycket om att så många barn nu introduceras för ett slags popkulturversion av det samiska. Jag tänker på när jag själv gick i skolan, det var ju inte så mycket tal om det samiska direkt. 

–Talades det ens något om det?

Lite framåt gymnasiet, tror jag. Men hade jag sett ”Snödrömmar” som sjuåring hade jag blivit oerhört betagen i hela grejen. 

– Det låter ju asbra. Det är ytterst få saker jag kommer ihåg från grundskolan men jag tror inte att det sades en rad om det samiska. Och det är så konstigt att det inte är klokt. Men det känns väldigt bra med den här.

Min farfar föddes uppe i Kiruna faktiskt. Och farfars mor föddes norr om Torneträsk. Men hon emigrerade, hon drog till Nordamerika

Det är kul att de får in hemspråksundervisningen i serien. Det är många sådana detaljer. 

– Jo, men så tänker jag också. Sedan är jag naturligtvis inte objektiv men jag inbillar mig att det är en bra blandning av äventyr och humor. 

Vad gäller Olle Sarris förhållningssätt till sitt samiska arv kom det att förändras i samband med att han medverkade i filmen ”Sameblod” (2017), skriven och regisserad av Amanda Kernell, som skildrar en ung samisk flicka som efter att ha utsatts för rasbiologiska undersökningar rymmer från nomadskolan i Norrfjället och under resten av sitt liv förnekar sitt samiska arv. En historia som är baserad på Amanda Kernells släktingars erfarenheter. 

Under produktionen lärde han känna en Sarri (det är en stor samisk släkt) utanför den närmaste familjen, vilket för honom öppnade en ny dörr på glänt. 

– Min farfar föddes uppe i Kiruna faktiskt. Och farfars mor föddes norr om Torneträsk. Men hon emigrerade, hon drog till Nordamerika som sådär en fjärdedel av den svenska befolkningen gjorde. Sedan kom hon tillbaka. Och jag har ju alltid varit stolt över mitt efternamn och den sidan av släkten men det är först som vuxen, faktiskt först på senare år, som jag börjat kolla upp mer. Och det var att hon Sarrin jag jobbade med kom tillbaka till inspelningen efter ett break och hade med sig släktträd från sin moster som hon visade mig. Det var jättefint att få se. Efter det har jag varit mer aktiv med att kika runt. 

Vad kan det runtkikandet bestå i? Sitter du och googlar? 

–Nej, det gör jag inte så mycket. Det är mer fysiskt, praktiskt på riktigt. Att dricka kaffe hos lite Sarris. Eller släktingar som kan heta något annat. 

Har du fått några spännande skrönor till livs?

–O ja, ganska mycket. Och det har jag fått till livs ända sedan jag var liten. Om min farfars mor har jag hört många skrönor. 

”Nu du Stina ses vi aldrig mer, för jag kommer till himlen och du kommer till helvetet.” Det var det sista hon sade

Som vadå?

–Till exempel var det att hon kom tillbaka från Kanada med mycket pengar och gravid. Och även på dödsbädden vägrade hon berätta för sin son vem pappan var. Vi visste att hon hade jobbat som tvätterska i Kanada – och som det funkade åkte man runt till olika gårdar och jobbade. Vår spekulation har väl varit att hon hade blivit gravid med någon som hon inte skulle bli gravid med, någon välbärgad.

Och att hon då hade fått hyschpengar?

–Ja, det var nog i varje fall vad jag tänkte länge. Och det var vad pappa trodde. Men hon vägrade berätta på dödsbädden och hon var som jag förstått det väldigt barsk och envis. Det sista hon sa till min farmor Stina, som då var ihop med hennes son, var: ”Nu du Stina ses vi aldrig mer, för jag kommer till himlen och du kommer till helvetet.” Det var det sista hon sade.

Färgstark.

–Hon satt i fängelse i Luleå. De var tvungna att utrymma en avdelning för det fanns inget kvinnofängelse där. Hon hade låtit en finsk övernatta en natt i bastun och det var olagligt att hysa finnar och hon vägrade betala dagsböter. 

Den här lagen kommer som en nyhet för mig.

–Jag kände inte heller till den. Men senare har jag i varje fall fått reda på tack vare Peter Sjölund, han DNA-killen som jag gjorde en grej om släktforskning tillsammans med, att det inte var någon kanadensisk godsherre som det var tal om. Utan det är finskt påbrå. Så det var väl någon finsk karl som hon fick ihop det med och det är ju klart, det var många finnar som åkte över Atlanten också. Men vem det var kommer vi ju aldrig att få veta.

Vi får se om Dagens ETC:s läsare kan hjälpa till på traven.

–Det blir nog svårt. Men det vore spännande.

”Snödrömmar” är än så länge en tittarsuccé och har dragit storpublik (det krävs i och för sig mycket för att en julkalender på SVT inte ska dra en sådan) men det harmlösa barnprogrammet har på sina håll även väckt ont blod. 

Skådespelaren Ola Stinnerbom, som också medverkar i ”Snödrömmar”, har till NWT uppgett att det ”inte är klokt hur mycket hat det kommer” på sociala medier, något han förklarar med att serien kan ses som ett klimatpolitiskt inlägg. Eller för den delen med att ”hatet och rasismen mot samer är enormt”. 

Ivar Arpi och jag är nog väldigt olika i vad vi värdesätter. En människa som ändå är så pass begåvad att den kan skriva, den hjärnan borde kunna tänka lite längre

Olle Sarri upplever att intresset för det samiska å ena sidan ökat på senare år (delvis kanske som en konsekvens av uppmärksammade verk som just ”Sameblod” eller Linnea Axelssons ”Aednan” som fick Augustpriset 2018) men att hatet å andra sidan tilltagit under samma period. 

Han följde debatten efter Hanne Kjöllers text i DN 2023 där hon kallade renägare ”ett slags samisk adel” och han säger att han förundrades över åsikterna som fördes fram. Likaså har han svårt att begripa sig på den kritik som nu riktas mot ”Snödrömmar”. 

Debattören Ivar Arpi skriver på X att serien ”symboliserar svenskhetens nya dygd”, att julens traditioner ersatts av klimathot och samisk magi, vilket kan ses som ett förnekande av den svenska kulturen. Hur ser du på ett sånt påstående?

–Ivar Arpi och jag är nog väldigt olika i vad vi värdesätter. För mig blir det nästan oförståeligt korkat att hävda att det samiska inte tillhör svensk kultur. Det är så dumt att… En människa som ändå är så pass begåvad att den kan skriva, den hjärnan borde kunna tänka lite längre. Därför blir det en konstig krock. Om det är en väldigt skadad hjärna som inte klarar av att tänka över huvud taget, då är det fullt förståeligt att inte kunna koppla sammanhang. Jag är inte så insatt, men att samer har varit här sedan efter istiden, så mycket vet jag i varje fall.

Det är svårt att komma runt det faktumet. 

–Det är svårt att hävda att någon varit här längre i varje fall. Om det handlar om tillhörighet, att inte ha här att göra. Vilket jag också stött på från folk som jag antar är anhängare av falangerna ditåt. Rasistsvängen helt enkelt. Svårt att förstå.

I vilket fall som helst. Jag tittar ju sällan på julkalendern nu för tiden men den här är väldigt fin.

– Verkligen.

Mycket begåvade barnskådisar också. 

–Det håller jag med om. De var så fina att jobba med. Mycket proffsiga. Inget gny och inget gnäll. Och det är faktiskt ganska viktigt. Oavsett om man är barn- eller vuxenskådis. Gny och gnäll tycker jag sällan är konstruktivt.

Apropå det där att ta konflikter och att stå upp för sig själv samtidigt som man vill vara snäll. Det kan ju vara en svår balansgång? Det är något vackert med att vända andra kinden till, men det kan vara besvärligt att veta vart man ska dra gränsen, när man ska hålla på snällheten och när man ska vara Mr. Integritet?

–Jag tycker också att det är knepigt och jag vet ibland i samma stund som det sker att den här personen allra mest skulle behöva en kram. Men då tänker jag också att det får man lösa senare. Och kanske är det inte jag som ska krama personen den här gången. Utan jag tycker att det är viktigare att ta hand om den som blivit utsatt. Men ja, i de flesta fallen beror väl dåligt beteende på någon form av rädsla.

Hade du velat ge kritikerna av ”Snödrömmar” en kram? Kanske Ivar Arpi?

–Nja, där känner jag inget… Jag känner absolut inget sug att kramas där. Men sedan så tror jag att det nog skulle behövas mycket kramar och kärlek i stället för en massa anhängare som också tycker att det är bra att bygga murar. Jag och Ivar Arpi känner ju inte heller varandra ett smack.

Det vore kanske konstigt om du tog på dig kramrollen i det här läget.

–Jag är inte kramsugen alls där. Men vem vet. Kanske någon gång i framtiden.

Vi får se. Ni kanske möts i ett panelsamtal någon gång. Vad har du annars för projekt på gång?

–Det är som vanligt, det är kanske några långfilmer, det är några saker för scen, några serier och lite kortfilm. Varav det mesta är i olika skrivprocesser. Men det är inga konstigheter med det. Och sedan är det också en hel del – som det är i många projekt – där jag bara är önskad att vara med som skådis. 

Just nu i Sverige är det åt helvete svårt kulturpolitiskt

När du får ett erbjudande, vad är det som får dig att tagga till? Vilka roller känns mest intressanta för dig?

–Det handlar mest om vilka personer som är knutna till projektet och sammanhanget. Det tråkiga är att det ibland är en del pusslande med scheman, men det är ju ett väldigt angenämt problem. Det gör att scengrejer ofta får stryka på foten eftersom man måste man binda sig över så lång tid och jag vill inte vara med och ställa till med krångel. 

Hur tycker du att svensk film mår just nu i största allmänhet?

– Just nu i Sverige är det åt helvete svårt kulturpolitiskt. Nu är det ju så att det ska göras ännu mindre långfilmer här, och i dagsläget avsätts sådär 37 kronor per capita räknat till svensk film, medan Danmark har 75 och Norge har 106. Om man bara räknar oss tre. Man kan ju ganska lätt räkna ut vilka länder som kommer att ha flest filmer på export. Och när det nu görs färre filmer med större budget, då blir det kanske inte de mest nydanande manusen som till slut går till inspelning. Det blir mycket uppföljare i stället. 

Du medverkade ju i uppföljaren ”Tillsammans 99” förra året. Vissa menar att det skulle vara betydligt svårare för en ung Lukas Moodysson eller en Ruben Östlund att slå igenom i dag, håller du med om det?

–Ja, för fasen. Men jag tror att det kommer att ändras. 

Vad tyder på det?

–Jo, men såhär. När det blir för uppenbart att det är mer lönsamt att handla annorlunda, då sker ju den förändringen också, oavsett om det handlar om kultur- eller klimatpolitik. Och det är såklart för Sveriges del mindre lönsamt om man inom politiken drar ner på kulturskolor och studiecirklar och den konstnärliga återväxten hämmas. Eller om man inte satsar på kvalitet. Precis som det aldrig är lönsamt att dra in på ungdomsvård, skola eller omsorg eller kultur. Det här vet ju alla vuxna som sätter sig ner och tänker efter. Så det är klart att det vänder. Även om det sedan förstås kommer att bli bakslag igen också.