Mörkret hade sänkt sig över Farsta, en förort till Stockholm, när författaren, relationsrådgivaren och Dagens Nyheter-veteranen åkte in i en cirkulationsplats och fick syn på djuret i rondellen. Cirkulationsplatsen var ganska hårt trafikerad. Bengt Ohlsson tänkte: Hur fan ska haren ta sig därifrån?

Han bestämde sig för att agera.

– Jag började åka hem men så tänkte jag på den där haren och kom fram till att jag inte kunde låta den vara kvar där. Så jag vände tillbaka och var tvungen att köra upp med två hjul i rondellen, och det var ju mycket trafik. Då fick jag syn på en polisbil bakom mig. 

Enligt Bengt Ohlsson såg de två poliserna som approcherat honom inledningsvis skärrade ut när han skyndade fram till dem och förklarade att skälet till att han kört upp med sin bil i rondellen var att föra en hare helskinnad över vägen. 

– De tog ju mig för en galning. Men efter att den ena av dem, en man, sagt att jag inte kunde stå där med bilen sa den andra, en kvinna, att jag kunde ställa mig en bit bort i stället. Och att de kunde hjälpa mig. Sedan körde polisen upp med den egna bilen i rondellen och började leta runt efter haren med en ficklampa.  

Sökandet var fruktlöst. Haren var försvunnen. Men poliskvinnan sa efteråt till Bengt Ohlsson att hon tyckt sig se djuret rusa över vägen. Den hade sannolikt satt sig i säkerhet. Hon tillade att det var fint att den 61-årige författaren varit så angelägen om djurets välmående. 

– Det är ju en vacker historia det här. Eller ett vackert minne i varje fall. Jag vet inte om jag gör det rättvisa.

Bengt Ohlsson och jag har suttit och pratat med varandra en bra stund när vi kommer in på det här berättelsen, och författaren är bemäktigad av liten smula rörelse. Han är iförd en tröja på vilken man kan läsa ”Motown” som han fått i present av sin fru och tidigare kultursidesantagonist Åsa Linderborg under deras försenade bröllopsresa till Detroit i somras, då de tillbringade en del tid som åhörare under rättegångsförhandlingar i stadens tingsrätt. Romantiskt? Sedan en tid tillbaka är rättegångspoddar deras gemensamma passion, och att göra något som båda finner intresseväckande och fascinerande, är inte mindre romantiskt än något annat. Och då kan det lika gärna röra sig om rättegångsförhandlingar som stock car racing.  

Han så jävla dum i huvudet alltså. Han är ingen tänkare.

På hjässan: en keps med budskapet ”Old guys for Kamala Harris”. Men Bengt Ohlsson säger att han efter att ha sett några videoklipp med Robert De Niro där den stora skådespelaren utgjuter sitt förakt över Donald Trump blivit så irriterad att han på rent trots närmast känner en längtan efter att lägga en röst på expresidenten.

– Det är bra att Robert De Niro talar ut mot Donald Trump men han så jävla dum i huvudet alltså. Han är ingen tänkare. Det hade varit så lätt för honom att få honom att skriva ihop något åt honom, men nu sitter han i stället där i CNN och är så dum och slapp att det inte finns.

Det är tidig förmiddag och vi sitter på det som numera är Bengt Ohlssons jobbfik – vars namn jag vänligt nog lovar att inte röja – på Södermalm och författaren säger att det fortfarande känns konstigt att inte sitta hemma och arbeta. Det har annars alltid varit hans vana, och sådana gillar han inte att rucka på. Inte blir det lättare heller av att hans favoritbord emellanåt är upptaget.   

– Det är alltid lite krig om bordet där jag brukar jobba. Och om jag kommer hit och det bordet är upptaget… Då är det ingen bra start på dagen.

Är du beredd att ta en fight för det?

– Det är speciellt en snubbe som brukar sitta där när jag har otur. Vi brukar skoja lite om det. Men med ganska stela mungipor för min del. Jag vete fan vad han gör här. Han sitter väl och planerar någonting.

Skriver du sämre på platsen bredvid?

– Nej, men jag är väldigt mycket av ett vanedjur, både i arbetet och i övrigt. Jag trodde aldrig att jag sitta på fik och jobba. Men sedan min hund dog i februari, då klarade jag inte av att vara hemma. Jag kände av honom hela tiden. Så det var lite en nödvändighet att bara gå hemifrån. 

Hur gammal blev hunden?

– Ludde blev nästan fjorton. Och han var en sådan som inte kunde vara ensam så vi var ihop jämt. Det låter hemskt kanske men jag tror att jag och den hade en ganska likartad syn på hur en relation ska se ut. Värdet av att bara vara tillsammans, att kvantitet ger kvalitet. Att man bara är så att säga. 

Bengt Ohlssons röst stockar sig lite. 

– Jag har aldrig saknat honom så mycket som nu med boken, jag är ute och pratar om den och det är erkännanden och blommor. Sedan kommer man hem med den vanliga blandningen av att vara hög på sig själv och att vilja spy på sig själv, då var det så jävla härligt att… Bara möta honom i hallen. Att han liksom bara var så här: Gud vad kul att du är hemma. Och han kunde ju inte bry sig mindre om huruvida jag sålt arton eller åtta böcker under kväll. 

Boken i fråga är ”Helga”, en uppföljare till Bengt Ohlssons definitiva genombrott ”Gregorius” som tilldelades Augustpriset 2004. Båda böckerna är vidarediktningar av Hjalmar Söderbergs sekelskiftesroman ”Doktor Glas”, om den sexnegativa men i gengäld desto mer eutanasipositiva titelfiguren som – när han överblickar Stockholms blå sommarnätter från sitt sovrumsfönster – plitar ner funderingar i sitt anteckningsblock om sin förälskelse i ”äktenskapsförbryterskan” Helga Gregorius och hennes pastorsmake. Den senare börjar läkaren utan att plågas av några särskilda samvetsbetänkligheter snart vidta mått och steg för att ta av daga. Detta för att lösa Helga ur det förhatliga äktenskapets bojor.    

I ”Gregorius” presenterar Bengt Ohlsson den klassiska berättelsen ur den något otursförföljda pastorns perspektiv – där han i ”Doktor Glas” framställs som en bigott hycklare, därtill ful som stryk, är han i den senare romanen en i grund och botten snäll men ensam fuling som kämpar på så gott han kan. 

”Helga” tar vid trettio år efter mordet på pastorn. Doktor Glas kärleksintresse är då en äldre kvinna med en ansträngd relation till sin äldsta dotter och framlever i ett vänligt och könlöst äktenskap med en annan man än Klas Recke – hennes älskare i Hjalmar Söderbergs bok. Den människa som Helga på sätt och vis står närmast i Bengt Ohlssons skildring är hennes hushållerska Hermine. 

En gestalt som författaren – ”på sätt och vis” – baserat på hunden Ludde. Eller så kanske man snarare kan säga att hunden skänkt honom inspiration till tecknandet av relationsdynamiken mellan hushållerskan och Helga som inte präglas så mycket av ord som av att de båda blott går runt och känner sig trygga och lugna i varandras tysta sällskap. 

– Det är få relationer som är så enkla, att man bara kan vara i samma rum som en annan människa. Att ha den där tysta gemenskapen. Det är oerhört fint när man kan hitta det. I synnerhet om man jobbar så mycket med ord och språk som jag gör. Att förhålla sig till någon som har ett helt annat språk som bygger på något helt annat. 

Bortsett från att man kan välja att se ”Helga” som ett slags förtäckt elegi för Bengt Ohlssons hund – han säger att hans relation till Ludde med åren gjort honom till så blödig djurvän att han ”knappt längre klarar av att se en häst dra en kärra” och numera bara äter gårdsslaktade grisar (”det får kosta vad det kosta vill”) – så är det också en bok som i mångt och mycket kretsar runt omprövningar. 

Premissen för berättelsen är att huvudpersonen en dag blir meddelad att Doktor Glas dagbok upphittats av en antikvitetshandlare i ett lönnfack i en chiffonjé, en upptäckt som i rask takt vänder upp och ner på Helgas tryggt ombonade borgerliga tillvaro, samtidigt som hon tvingas konfronteras med en annan bild av sitt yngre jag än den hon mejslat fram under de decennier som passerat.  

Det är en svår fråga faktiskt. Men det handlar väl mycket om skilsmässor och drama i kärlekslivet. Svek och sånt där.

– För mig fanns det något slags dragningskraft i tanken på att Helga skulle få leva så länge att hon i princip hade glömt bort de här två männen, pastorn och doktorn. Helga i boken och jag är ju i stort sett jämnåriga och jag reflekterar själv ganska mycket över att ens förflutna ändrar skepnad. Stora dramatiska händelser blir nästan overkliga eller bleka. Och i vissa fall har beskedligare händelser trätt fram och ändrat skepnad och fått en betydelse de inte hade då. Det här att ens förflutna befinner sig i rörelse är inte en helt behaglig känsla. 

Är det något särskilt du varit tvungen att se på med nya ögon? 

– Det är en svår fråga faktiskt. Men det handlar väl mycket om skilsmässor och drama i kärlekslivet. Svek och sånt där. Man kan ju förundras över hur mycket man lär sig att leva med som man inte trodde att det gick att lära sig att leva med. 

Hjalmar Söderberg har en ganska unik ställning i svensk litteratur. Få svenska klassiker hittar tillnärmelsevis lika många nya läsare som ”Doktor Glas” eller för den delen ”Den allvarsamma leken”, samtidigt som de tjänar som inspiration för nya unga författare. 

För tillfället står sig antagligen August Strindbergs prosa slätt i relation till Hjalmar Söderberg. Selma Lagerlöf? Fortfarande läst, men det är väl lite oklart hur det nu för tiden ser ut med hennes litterära inflytande.  

Bengt Ohlsson läste ”Doktor Glas” första gången när han var sexton.  

– Jag kände att det var en bok som var skriven för mig. Så det var väldigt personligt på det sättet.

Kände du att ”livet drog dig förbi”?

– Det kunde jag nog göra. Det här med att vilja gemenskap, kärlek och sammansmältning och inte våga eller kunna. Den upplevelsen tror jag tilltalar många unga läsare som tycker att man har den där genomskådande blicken på sin omgivning, och som man ibland kanske önskar att man kunde få lite semester ifrån. Så jag hade väldigt mycket gratis när ”Gregorius” kom ut, för det var väldigt många läsare som kom fram till mig och sade att de läst min bok och att de sedan läst om ”Doktor Glas”. 

Enligt Bengt Ohlsson kan det vara rätt omskakande att läsa om ”Doktor Glas” i vuxen ålder. Den identifikation som en ung läsare kan känna gentemot läkaren och hans genomskådande blick framstår för en äldre läsare som något mindre sympatisk. 

– Den där blicken är egentligen ganska obehaglig. Men romangestalten Doktor Glas är så skicklig på att väva in en i sitt universum och det finns en andning i boken, de här kasten mellan högt och lågt, lätt och tungt. Det är en otrolig medvetandeströmsbok som är fulländad i det avseendet. Men som äldre läsare tror jag inte att man lika lätt låter sig snurras upp i doktorns syn på tillvaron. 

Vad var det som fick dig att gå tillbaka till den här historien efter tjugo år? Var det en del av planen från början?

– Nej, inte alls. Jag fick många frågor efter att ”Gregorius” kom, särskilt från kvinnor, om jag inte skulle skriva en bok om Helga också. Men jag kände att jag hade täckt in henne redan i den första boken. Det var först för sådär fem år sedan som jag började fundera på att göra något mer av detta. Jag kan själv känna en otrolig misstro mot uppföljare, oavsett om det är roman eller film. Man blir ju lite mer surögd och misstänksam med tiden, är det här ett sätt att slå mynt av en tidigare framgång? Men jag tror att många författares kommersiella genombrott kan ha ett samband med ett konstnärligt genombrott.

Just surögdheten försöker Bengt Ohlsson så gott det går att mota i grind. Han skrev för ett tag sedan en krönika i Dagens Nyheter om de två krafter som han upplever utkämpar en kamp om herraväldet över hans sinnesapparat. Å ena sidan den fogliga och välmenande Bengt Jekyll, å andra sidan den koleriske och misstänksamme Bengan Hyde. 

Ett led i kampen om sinnesron är han slutat läsa tidningar – av nyhetsdelen blir han ”ledsen och ibland skrämd”, när han läser tyckandet finner han att allting befinner sig i en evig rundgång. Samma frågor ältas gång på gång, det är bara åsiktsproducenterna själva som byts ut.    

– Det ger mig en sådan jävla Hydeskjuts på morgonen. Man får svårt att stå ut med sig själv och svårt att stå ut med andra. Det är som en misantropiöverdos. 

Jag har blivit lite mesigare helt enkelt

Är du i kontakt med din inre Hyde just nu?

– Nä, han tar väl en promenad runt kvarteret. Men i går hade jag en lucka, en trekvart, då jag satt och väntade på min fru på Sveavägen. Jag drack läsk och bara tittade ut över de som gick förbi på gatan, och jag började tänka: fan vad folk ser ut alltså. Jag följde person efter person med blicken. De här personerna har gått ut i dag och tänkt att så här vill de presentera sig för världen. Jag ska ha de här brallorna, den här klänningen, den här kepsen… Fan, vad folk ser ut. 

Bengt Ohlsson säger att irritationen alltid ligger nära till hands. Men i början av fyrtioårsåldern började han gå i samtalsterapi, vilket han sedan fortsatte med i elva år, och han säger att sessionerna nog har hjälpt honom att tänka att de personer som retar upp honom – eller gör honom ”jätteförbannad” – kanske har en poäng trots allt. Även om det tar emot. 

– Jag har nog lite närmare för att öppna mig för möjligheten att jag har fel, att det finns andra sätt att se på saken. Jag har blivit lite mesigare helt enkelt. 

Är det en slump att du skrev ”Gregorius” i samma veva som du började gå i samtalsterapi? Att du valde ut en förment avskyvärd figur och gav honom ett själsdjup?

– Det har jag inte tänkt på men vem vet. Det är ju en rätt fin tanke.

Ett slags träning i empati.

– Och så valde man en riktig, som det heter, utmaning då. 

Vem vet.

– Jag gjorde ju lite samma grej med en roman som ligger mig väldigt nära om hjärtat, en roman om gitarristen i Ramones. ”Reqviem för John Cummings”. Han var ju illa omtyckt av nästan hela punksvängen, det var ju ingen som hade något gott att säga om honom. Han var reaganist, rasist, snål så in i helvete. Det sägs att han gjorde ett enda uttag från bankkonto under hela livet, det var inför sitt bröllop, och att han då brast i gråt. Det var också en empatiträning för mig. Jag kom att känna mycket för honom. 

En person som händelsevis fått skörda fördelar av Bengt Ohlssons försök att hitta försonande drag hos sina meningsmotståndare är Dagens ETC:s kulturredaktör Martin Aagård. Han sågade just ”Reqviem för John Cummings” i Dagens Nyheter då det begav sig. 

– Han har ju stått väldigt högt på min skitlista. Men det är en befrielse att gräva ner gamla stridsyxor. Jag gick förbi en kyrka en gång, på en skylt där stod det något i stil med: ”Förlåtelse är att släppa ut någon ur ett fängelse och inse att fången var du.” Det kan man ju försöka göra ett broderi av och bära med sig. 

Därmed inte sagt att allt det jag skrivit är mästerligt och förtjänar en hyllning. Så är det förstås inte

Kan det finnas något positivt med dåliga recensioner? Lär man sig något?

– Nej, sedan många år tillbaka reser jag jävligt långt bort inför recensionsdagen och alla som står mig nära är anmodade att bara vidarebefordra de positiva. För man har inget att lära av en dålig recension. Det är som att man har stått och jobbat med en fiskgryta i ett års tid och smakat av, och om någon då tar några skedar och säger, det här med kummin var ingen lyckad idé. Men vad ska jag göra då? Jag kan ju inte ta bort kumminen. Den är ju där. Och om någon smakar av och säger att man inte var så sugen på fisk över huvud taget, då var det ännu mer för sent. 

Har du lärt dig något av någon recension?

– Nej. Därmed inte sagt att allt det jag skrivit är mästerligt och förtjänar en hyllning. Så är det förstås inte. Men att släpa sig fram i det här yrket och att göra det under lång tid är inte det lättaste. Så man får vara lite rädd om den lilla lågan som man ändå har. Om man ska gå genom en skog där det står människor och blåser, då måste man skydda lågan. Och jag tycker inte att konsten är större än livet eller att bra konst är värt allting. Det är inte värt att skriva böcker om man blir ett olyckligt vrak på kuppen. 

Att sluta sina dagar som ett olyckligt vrak, det är det öde som drabbar Doktor Glas i Bengt Ohlssons senaste roman. Karmapolisen för honom i slutändan till skranket. Men för att återknyta till djurtemat kan man ju fråga sig om hans bana inte sett annorlunda om han i likhet med Bengt Ohlsson skaffat hund. Hade det eventuellt kunnat lotsa läkaren ut ur den isande sexualneurotiska ensamhet han genomlider? 

– Kvinnor kanske har större tillgång till ett slags avsexualiserad ömhet än vad män har. Och att umgänget med djur möjliggör det där, att lite äldre män får utlopp för det där. Ömhetsbetygelser som är avsexualiserade helt enkelt. 

Bengt Ohlsson inskjuter dock att han förr i tiden – innan Ludde gjorde entré i hans liv – ansåg att det var något rätt tragiskt med djurvänner och djurrättsaktivister. 

– Jag undrade vad som fattades dem egentligen. Jag kunde träffa människor som pratade om sina kattor som fick mig att vilja spy. 

Hårda ord. Haren i rondellen får tacka sin lyckliga stjärna att Bengt Jekyll i det här avseendet gick segrande ur striden.