– Jag längtade efter att skriva något där jag fick vara lite romantisk och drömmande och utan några elakheter alls. Det var underbart. Jag har ju en snäll och gullig sida också, säger Lena Ackebo, när vi träffas på ett lunchställe på västra Södermalm.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Tröttnade på att teckna”
Här har hon sin arbetsplats, inte på andra sidan, söder om Folkungatan, som hon pricksäkert skildrat i sina två senaste seriealbum Fucking Sofo och Vi ses i Sofo. Trots framgångarna fick hon nog av serier.
– Jag tröttnade på att teckna och jag tröttnade på att vara rolig och satirisk. Jag fattar inte att jag lyckades klämma ur mig två serieböcker när jag avskydde det, säger hon.
Vi beställer in varsin Caesarsallad med räkor och hittar bord i ett fönsterlöst rum längst in i lokalen. Där är det tomt, solen skiner från en klarblå himmel utanför.
Att ta steget från serieberättande till romanskrivande var inte så dramatiskt, när hon väl frigjort sig från tankarna om att en roman måste se ut på ett visst sätt.
– Jag hade kanske lite stor respekt för att skriva en roman, men när jag skruvade ner de litterära ambitionerna gick det lättare, säger Lena Ackebo.
Att det blev just en roman om två kvinnor som med råge passerat både ungdomen och fertiliteten var naturligt – hon är mäkta trött på ungdomsfixeringen och den mossiga bilden av äldre – i filmer och böcker och i samhället.
– Har du sett filmen En man som heter Ove? Ove är 59 år, ung i mina ögon, klär sig som gubbar gjorde på 40-talet, och uppträder som en grinig stofil. Den retade upp mig. Är det uppfattningen om äldre?, säger Lena Ackebo, som blir 66 i sommar.
När Fucking Sofo gavs ut träffade hon en journalist, 30 år fyllda, som imponerat frågade henne hur hon, som ändå är så pass mycket äldre, kunde ha koll på det trendiga livet i Sofo.
– Varför skulle jag inte ha koll på det? Jag är väl inte blind? Jag frågade honom vid vilken ålder han hade tänkt sluta intressera sig för sin omgivning? Vid 35 ? Eller kanske 40?, säger Lena Ackebo.
Bristen på positiva skildringar av äldre satte ramarna. Hennes huvudpersoner skulle se bra ut – och de skulle ha erfarenhet av klimakteriet. Svettig och hjärtklappning är två frekventa ord i romanen, konstaterar hon.
– Jag har aldrig läst något skönlitterärt om klimakteriet. Människor kan lida fruktansvärt under övergångsåldern, de rår inte för det. Och ändå är det ett nedsättande värdeord – klimakterietant, säger hon.
Inre monologer
Världens vackraste man handlar om relationen mellan den pensionerade och nedtryckta engelskaläraren Mona och hennes yngre syster Barbro, en hemmafru som gift sig med en läkare och egentligen aldrig stått på egna ben. Trots syskonskapet har de olika bilder av uppväxten och föräldrarna. Deras såriga relation till varandra och till modern utgör de mest brännande delarna av romanen. Det är i de inre monologerna och de skavande dialogerna som romanen lyfter från en ganska enkel historia till en insiktsfull berättelse om livet.
– Jag var lite rädd för allvaret i de inre monologerna, kände inget riktigt förtroende för att jag skulle klara av det, men jag kommer nog att utveckla den sidan mer i uppföljaren som jag jobbar med nu, säger Lena Ackebo.
Nästa roman är tänkt att handla mer om modern, som tidvis vårdades på mentalklinik och aldrig erkänt Monas upplevelser under barndomen.
Hon är själv uppvuxen med en mamma som inte mådde bra.
– Det påverkar väldigt starkt. Ibland vill jag säga till alla föräldrar: Tänk på vad ni säger till era barn, väg orden. Barn tar till sig saker på ett sätt som vi vuxna inte riktigt fattar, säger hon.
Lena Ackebo utstrålar självförtroende, hon tar plats på ett självklart vis och ber inte om ursäkt för sig själv. Men självkänslan är inte lika given och stark.
– Jag gick hos en terapeut för många år sedan och pratade om att jag kände att ingen tyckte om mig. Det kanske är för att du inte tycker om andra sa terapeuten, och det där tog skruv. När man inte tycker om sig själv är det svårt att tycka om andra, och tvärtom. Jag har blivit mer överseende med mig själv nu och det gör att jag har mycket lättare för att uppskatta andra människor också, säger hon.
Trots att en viktig poäng i boken är att skönhet knappast är förbehållet de unga, är båda systrarna väl medvetna om sina åldrande kroppar, rynkorna och tyngdlagen som obönhörligt tvingar allt utom tandköttskanten mot jorden.
Hur ser du själv på åldrandet?
– Mentalt känner jag inte av det, men kroppen förändras ju. Det värsta är ansiktet, de här fårorna kring munnen, ibland är det hemskt att se bilder på sig själv. Gud, ser jag så där gammal ut? När jag ser tidiga bilder på mig själv kan jag inte fatta att jag kunde vara missbelåten med mitt utseende när jag var yngre, säger Lena Ackebo.
Tänker du på döden?
– När jag läser dödsannonser kan jag kolla hur gamla de blev, jaha, 93 år, då är det nästan 30 år kvar. Men jag blev helt chockad när David Bowie gick bort. Han var bara några år äldre än jag och har funnits med i mitt liv hela tiden. Ledaren för spinningträningen sa att han skulle spela en låt med Bowie för att han gått bort. Jag visste ingenting, och började gråta inför 30 andra på passet, berättar hon.
– Men det går ju inte att gå omkring och tänka på döden jämt.
Världens vackraste man är en uppdiktad historia, men det finns mycket av Lena Ackebo i ena systern, Mona.
– Skillnaden är att jag lever i ett väldigt fint äktenskap och är väldigt nöjd med min man, medan Monas man inte låter henne vara den hon är. Barbro är rätt egoistisk. Hon har inga intressen, hon har aldrig arbetat. Det är ju rätt hemskt egentligen, säger hon och lägger in en prilla portionssnus av en sort som inte rinner.
– Sluta röka är det bästa jag har gjort, säger hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
En ungdomlig, äldre man ur personalen kommer in och dukar av bordet, klädd i rutig utanpåskjorta, med en grå kalufs och avspänd stil.
– Han är lik Albert, säger hon.
– Fast Albert är snyggare.
Det enas vi om, Albert kanske är snällare också. Han är nästan för bra för att vara sann.
– Att han är snäll är en förutsättning, annars skulle han ju inte vara vacker. Jag har alltid aktat mig för män som kan göra mig illa, jag har en radar för snällhet, säger Lena Ackebo, som ibland kritiserats för att vara för elak och nedlåtande i sina serier.
– Det finns alltid folk som inte uppfattar satiren. Men alla kan ju inte älska en, även om man skulle vilja det.