– Tyvärr så är det en del av mitt perspektiv. Jag har vuxit upp med väldigt mycket alkohol i hemmet. Och våld. Och jag har mått jävligt dåligt av det. Så himla dåligt att jag känt mig självmordsbenägen i perioder. Förut, berättar han.
Sett skammen
Sedan han debuterade som soloartist 2014 har Hurula hyllats av fans och kritiker för sin kompromisslösa punk med personliga texter. Nyligen vann han en Grammis för ”årets rock” och 22 februari släpps nya albumet ”Klass”. En samling låtar som är mer personligt nakna än något han tidigare gjort. Texterna tar upp ämnen som våld, sprit, hopplöshet och just självmord.
– Jag mår bättre i dag, men jag kan känna att det är ett perspektiv jag har. Jag har tyvärr varit nära för många människor som tagit livet av sig, och sett skammen kring det. Att det kan finnas skam i den typen av psykisk ohälsa gör att jag vill ta upp det. Att jag vill säga ord som ”självmord”.
Varför är det viktigt att sätta ord på det?
– Man märker hur obekväma folk blir. Att folk samlas och säger: ”vi säger att det var hjärtat”. Vem hjälper det? Jag gör det ju inte för att jag tänker att det kan göra någon skillnad. Det är bara det lilla man kan göra, använda ord i poplåtar, fast med ord som man använder när man pratar om riktiga saker.
Låten ”Inte min son” beskriver du som ”den otrygga känslan av att leva ihop med en alkoholiserad sadistisk styvfar.” Är allt självupplevt?
– Ja, tyvärr. Verkligen. En människa som gjorde min uppväxt till ett helvete, och min mammas tillvaro också till ett helvete.
Är det svårt att berätta öppet om så personliga saker?
– Nej, det är djupt personligt, men egentligen har det inte varit någon hemlighet. Folk runtom har sett det i min uppväxt och många av mina vänner som jag umgicks med när jag var yngre var i liknande situationer. Det var något som jag såg som ganska normalt, på något sjukt sätt. Tills jag började träffa människor som inte hade det så hemma, och insåg hur udda jag började känna mig i vissa sammanhang. Och hur det har satt spår.
Varför har du döpt albumet till ”Klass”?
– Det känns som att det är mycket jag. Det känns som det är ständigt återkommande i mina låtar, något slags klassperspektiv.
Hur ser du på din egen klassbakgrund?
– Det har ju satt spår i det mesta i mig. Jag är uppvuxen i den undre klassen rent ekonomiskt. Men det kan ju också vara en självförtroendegrej. Jag har aldrig känt mig bekväm med att… aldrig känt mig bekväm. Punkt. Och nu kan jag tänka tillbaks på att det har nog ganska mycket att göra med min uppväxt och klass.
Du sjunger om saker som miljonprogram, betongbarn och höghus, som blir klassmarkörer i dina texter.
– Ja, det är väl för att hävda klassmarkörer. Det är en del av mitt perspektiv. Folk har sagt till mig att det är lustigt att jag skriver om betong, ”vad vet ni om det i norra Sverige?”. Men om du tycker att det är ett utanförskap att bo en kvart ifrån centrala Stockholm, då är det väl ganska mycket mer utanförskap i en liknande betongmiljö 20 minuter från Luleå centrum.
Flera av låtarna på nya albumet är lågmälda ballader. Demoinspelningar som Hurula gjort hemma på nätterna och som producenten Per Hägglund har velat behålla nära den känslan.
– Vilken låt som helst på de två tidigare soloskivorna hade kunnat vara med här. Men bitarna har förflyttats lite, från dist och högljutt. Det hårda får vara i att det blir naket, på ett obekvämt sätt. Det är liksom inte skrämmande med en hög gitarr. Det är mer skrämmande med en naken röst.
”Bjuder ju på mig själv”
Han pratar eftertänksamt, men han håller inte med om bilden av honom som tvär och motvalls.
– Jag har nog en annan syn på att bjuda på mig själv. Jag bjuder ju på mig själv. Jag kan inte bjuda på någon annan. Men det känns som att de ofta vill att man ska bjuda på en lite mer passande personlighet, säger han.
– Det kan vara tråkigt ibland när man känner att det gått bra, ”i dag pratade jag mycket”. Och så får man höra att ”det var så himla svårt att få ur honom nånting”. Då kan man bli lite besviken, ”fan, jag trodde nästan att jag var normal”.
