– Och här kommer Billie Jean King, sa en kommentator.
– En väldigt attraktiv ung dam. Ibland får man känslan att om hon skulle låta håret växa ned till axlarna och ta av sig glasögonen, då skulle hon kunna provfilma i Hollywood.
Om det varit oklart vad King kämpade för att förändra, så var det svaret.
Därefter rullade Riggs in i en riksha som drogs av ”Bobby’s Bosom Buddies”, en grupp unga kvinnor som valts ut genom en tävling där man mätt deras bystmått. Arrangörerna ville skapa samma atmosfär som vid en proffsboxningsmatch, men det kändes snarare som en medborgarrättstävling av gladiatorproportioner.
Symbol för hopp och möjligheter
För 30-åriga King var det en tankeställande chansning att gå med på att spela mot den 55-årige tidigare tennismästaren, som hävdat att kvinnliga spelare var underlägsna manliga. Med Watergateskandalen och Vietnamkrigets sista suck som fond, och en växande feministisk rörelse, rådde en febrig stämning i USA. King blev en symbol för hopp och möjligheter för kvinnor överallt och insatserna var höga.
Mediebevakningen var nästan karikatyriskt sexistisk. Riggs lockade medias uppmärksamhet genom att omfamna rollen som mansgris – ”Kvinnor”, kungjorde han, ”hör hemma i sovrummet och i köket, i den ordningen” – medan kommentatorerna underminerade King genom att fokusera på hennes frisyr och figur.
Efter månader av upptakt var det fullsatt i den stora inomhusarenan Astrodome i Houston, och uppskattningsvis 90 miljoner tv-tittare såg King ta sig an Riggs. Ingen tennismatch, varken förr eller senare, har setts av så många människor. King fick en nervös start, men övervann spelbolagens odds och triumferade i matchen, där vinnaren tog hem 100 000 dollar, med seger i tre raka set. Hennes vinst, och den offentliga debatt som matchen utlöste, främjade kampen för jämställdhet inom och bortom tennisen.
Battle of the sexes var så teatralisk och betydelsefull att den 2017 utgjorde handlingen i en film med samma namn, med Emma Stone i rollen som King och Steve Carell som Riggs, som muntert meddelar världen att:
– Jag ska återinföra ”show” i ”chauvinism”!
”Är du femininst?”
När hon i dag tänker tillbaka på det, säger King att hon spelade med i Riggs publikfrieri.
– Jag förstod. Bobby Riggs var en av mina hjältar och att respektera människor är väldigt viktigt. Jag sa ”du är ett äckel” till Bobby en gång – jag gav honom signalen att nu fick det vara nog. Jag fann mig i hans tilltag och det var underhållning.
Hon visste att det viktiga var att vinna.
– Jag hade bara en chans. Jag visste att det skulle vara ett tillfälle för samhällelig förändring om jag kunde vinna. Title IX hade just antagits (en federal medborgarrättslag som antogs i USA 1972 och som förbjöd könsbaserad diskriminering) och det här var mitt tillfälle att hjälpa oss framåt. Han var 55 år gammal, självklart skulle jag slå honom. Det var en fantastisk möjlighet – men bara om jag vann.
Hon minns sin förbehållsamhet inför att, under en intervju innan matchen, beskriva sig själv som feminist.
– Om man sa ”jag är feminist” i början av 70-talet så betydde det att du hatade män, och det upphävde det vi försökte göra, berättar hon.
– Det var inte ett ”inne”-ord. De här sakerna kommer i vågor. Black lives matter skulle aldrig ha funkat på 70-talet – tänk inte ens tanken!
– Så kommentatorn, Frank Gifford, tittar ned på mig och frågar: ”Är du feminist?” Och jag tänker: ”Åh nej, fråga mig inte det!” Så jag sa: ”Frank, jag tror verkligen på kvinnorörelsen. Jag tror att den gör världen bättre för oss alla.” Hade jag rätt? Jag tror att jag gjorde det rätta. Jag minns att jag tänkte: ”Snälla gode Gud, jag hoppas att det här funkar.” Det är så man leder och visar vägen. Man får inte förlora sin publik.
Hon jämför sin taktik med den något mindre försiktiga inställningen hos dagens unga förkämpar för social rättvisa.
– Jag tycker att unga idag bara skriker vad de vill och de bryr sig inte. Jag kände det som att jag balanserade på lina. Det är så jag har levt mitt liv.
Det är en stormig dag i juli när jag kliver fram till dörren till Kings hyrda lägenhet i Wimbledon. Jag kan höra publikens vrål och bollarnas studs, då 2021 års mästerskap spelas i närheten. Bortsett från den inställda turneringen 2020 så har King, 77, inte missat en enda Wimbledon på 60 år.
När hon öppnar ytterdörren förväntar jag mig nästan att hon ska vara helt klädd i vitt, med en racket i handen. Istället har hon på sig en marinblå t-shirt med texten New York Fire Department (på svenska New Yorks brandkår), vida marinblå byxor och sina karakteristiska glasögon med röda bågar – men hon utstrålar fortfarande energin hos någon som är redo för en tresetsrysare.
Tennisen visas på tv:n och King frågar om det är okej att hon lämnar den på, utan ljud, medan vi pratar.
– Jag kan titta på ställningen efter var tredje game, säger hon.
– Jag är intresserad av Jabeur. Hon är den första arabiska kvinnan som tagit sig så långt i Wimbledon.
Hennes tävlingsspel må vara över sedan länge, men Kings kamp för jämställdhet fortsätter.
Hennes sydafrikanska fru och partner sedan 40 år, Ilana Kloss, är också här. Kloss, som även hon är tidigare tennisproffs, var världsetta i dubbel 1976. Idag jobbar hon med Kings företagssamarbeten och välgörenhetsarbete. Innan hon försvinner in i rummet intill, ropar hon ”Lycka till!” till mig och King pikar tillbaka:
– Tack så mycket, Lan. Det är förtroende!
Gifte sig med sin kärlek
I sin nya självbiografi, ”All in”, avslöjar King för första gången att hon och Ilana gifte sig i hemlighet 2018, efter en del påtryckningar från hennes vänner Elton John och John McEnroe. (”Slå in det och knyt en rosett om det!” berättar hon att den senare sagt till henne.)
”Vi insåg att så många människor har jobbat så hårt för att förändra lagen för att ge oss den möjligheten”, skriver hon. ”Känslomässigt hade vi kommit till en plats där det blev viktigt för oss att formalisera vår kärlek till varandra.”
För King har vägen till denna lycka varit lång och besvärlig, men hon har vandrat den med jämnmod. Hon växte upp under medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen, kalla kriget och 60-talets protester mot Vietnamkriget.
Hon föddes 1943 som Billie Jean Moffitt i Long Beach, Kalifornien. Hennes pappa Bill var brandman och hennes mamma Betty hemmafru. Hemlivet var lyckligt, men redan från ung ålder var King rastlös, tävlingsinriktad och ambitiös. Hon fick en strikt metodistisk uppfostran och hennes mamma hade väldigt bestämda uppfattningar om vad som ”anstod en dam”. Tennisen blev hennes tillflykt. Livet förändrades för alltid 1954, då Kings barndomsvän Susan Williams frågade henne: ”Vill du spela tennis?”
På den tiden hade hon aldrig ens hört talas om sporten. I boken skriver King:
”Tennisen fascinerade mig från den där första dagen jag spelade… Ända sedan min uppenbarelse på Los Angeles tennisklubb när jag var elva år gammal, tänkte jag att tennisen kunde bli min plattform för att hjälpa till att skapa en mer jämställd värld.”
Hemligt förhållande med kvinna
Hon fick tidigt smaka på tävlingsidrottens hänsynslöshet och sexism. När hon var 15 år sade hennes tennistränare Frank Brennan till henne: ”Du kommer att bli nummer ett en dag, Billie Jean.” Bara för att sedan tillägga: ”Du kommer att bli bra för du är ful.”
Hon kom att vinna 39 Grand Slam-titlar – tolv i singel, 16 i damdubbel och elva i mixed dubbel – och var världsetta 1966–1968, 1971–1972 och 1974. 1971 blev hon den första kvinnliga idrottaren som tjänade över 100 000 dollar i prispengar på ett enda år.
När hon blev känd blev det personliga allt mer politiskt. Arrangörerna erbjöd färre turneringar och avsevärt mindre prispengar till kvinnorna inom sporten jämfört med männen. 1970 satte hon och åtta andra kvinnliga tennisspelare, kända som The Original Nine, sina karriärer på spel för att kämpa för lika lön och lika villkor för damtennisen. De lanserade den professionella tennistouren för kvinnor såsom vi känner den idag, och undertecknade symboliska endollarskontrakt för att arrangera sin första utbrytningsturnering, trots hot från tennisetablissemanget. Deras arbete banade väg för dagens kvinnliga tennisstjärnor som nu tjänar miljontals dollar.
Parallellt med Kings drabbningar på tennisplanen pågick en inre kamp. Trots att hon börjat ifrågasätta sin sexualitet när hon gick på college, gifte sig King med juridikstudenten Larry King 1965 (de skilde sig 1987). I början av 70-talet inledde hon ett hemligt förhållande med en kvinna och ett decennium senare, 1981, avslöjades hon offentligt som lesbisk. När nyheten kom ut uppmanade hennes advokat och pressteam henne att inte erkänna sanningen, men King vägrade att fortsätta förneka sin identitet. Till följd därav förlorade hon alla sina sponsoravtal. Likväl var det inte förrän i 50-årsåldern, efter att ha gått i ”en massa terapi”, som hon äntligen började känna sig bekväm med sin sexualitet.
Fysiskt sjuk av hemlighet
I sin självbiografi minns King att homosexualitet fortfarande var olagligt i Kalifornien, liksom i merparten av USA:s delstater, när hon växte upp. Okunnighet, rädsla och våld mot homosexuella var vanligt. Det var farligt, och nästan otänkbart, att komma ut. Det, i kombination med sina föräldrars och sin egen internaliserade homofobi, ledde till åratal av förnekelse och hon beskriver hur det gjorde henne fysiskt sjuk att bära på sin hemlighet. Hon utvecklade magsår och kämpade med en ätstörning, vilken hon levt med under en stor del av sitt liv.
”En del av oss är fortfarande motvilliga till att tala fritt om vår sexualitet”, skriver hon.
”Det kommer sig av så många saker, däribland att inte veta om man kan anförtro någon den informationen. Folk som inte kommit ut ur garderoben finner ofta tröst i tanken att de åtminstone kan kontrollera vem som vet sanningen, när den verkliga sanningen är att det är garderoben som kontrollerar dem. Jag jobbar fortfarande med det. Än i dag kan det ibland knyta sig i magen när jag pratar om att vara lesbisk. Ordet i sig kan göra mig obekväm, för under merparten av mitt liv har orden ’lesbisk’ eller ’flata’ använts nedsättande. Jag föredrar att använda ordet ’gay’, för det är ett lyckligt och glädjefullt ord, den trevligaste sortens dubbelmening.”
När vi idag pratar om det säger King:
– Ätstörningen hade mycket att göra med min sexualitet och jag önskar att jag hade gått i terapi tidigare. Psykoterapi, det ska jag säga dig, det hjälper.
1995 fick King till slut diagnosen hetsätning och sökte hjälp.
”Jag hade nyligen fyllt 51, jag hade nästan 20 kilos övervikt och jag hade nått botten känslomässigt, fysiskt och själsligt”, skriver hon. ”Jag blev likgiltig, nästan otillgänglig, vilket inte alls är likt mig. Jag kunde inte sluta överäta, hur mycket jag än försökte. Jag kände mig deprimerad och frånkopplad från mig själv och de människor jag älskade. Vissa dagar kunde jag vräka i mig tio godisbitar och nästan en liter glass, men det gjorde mig bara tillfälligt nöjd. Det var som att jag inte hade någonstans att ta vägen, jag kunde inte ta mig ut. Jag kände att min själ var inspärrad; en kamp pågick inom mig. Jag var inte uppriktig.”
King tillbringade fem veckor på ett behandlingshem där hon fick intensiv terapi som hjälpte henne att acceptera sin sexualitet och fick henne att inse att hon hade tillbringat ett helt liv med att undertrycka sitt rätta jag för att tillmötesgå andra.
”Det här var dröm”
Trots de framsteg vi gjort som samhälle, blir det fortfarande rubriker när ledande idrottsstjärnor kommer ut. I juni blev Carl Nassib den förste aktive NFL-spelaren som kommit ut, och för närvarande finns det inga öppet homosexuella professionella manliga tennisspelare eller fotbollsspelare i Premier League.
King skakar på huvudet.
– Det måste finnas någon, eller hur? Det hjälper verkligen när de kommer ut. När Carl kom ut fick han stöd från spelarförbundet och NFL, men jag ville att hans lagkamrater skulle kliva fram. Jag var lite upprörd över att deras quarterback, lagledaren, inte sa något. Det är för macho.
Las Vegas Raiders quarterback Derek Carr har sedan dess avslöjat att han var en av de första som ringde Nassib och erbjöd sitt stöd. Han hade sagt till honom att ”om ingen annan ställer sig bakom dig, så gör jag det”.
King tror att varje uppmärksammad person som kommer ut hjälper till att skapa förändring.
– Ju fler desto bättre. Den ena efter den andra. Vi behöver att de ställer sig upp, men det är tufft.
Det märks inte ett spår av bitterhet när hon minns tillbaka på de utmaningar hon stått inför, bara en genuin tillfredställelse över vad hon och andra som hon har uppnått för samhället.
– Min generation uppskattar det vi har på grund av vår kamp. Vi har sett framstegen. Det här var vår dröm.
Hon pekar mot kvartsfinalen mellan Jabeur och Sabalenka som pågår på tv-skärmen.
– De lever vår dröm. Men de flesta av de här ungdomarna vet nog inte ens vilka vi är.
Kvällen innan vårt möte lämnade det 18-åriga brittiska hoppet Emma Raducanu chockartat mästerskapet efter att hon drabbats av andningssvårigheter på planen.
– Jag tror jag vet vad som hände, säger King.
Senare samma dag gjorde Raducanu ett uttalande som bekräftade att ”hela upplevelsen hade kommit ikapp” henne.
Medan sådana som programledaren Piers Morgan klev in och sade att Raducanu måste ”tuffa till sig”, och John McEnroe menade att det hela var ”för mycket” för henne, var Kings bedömning mer eftertänksam.
– Jag tror att hon fick en ångestattack. Hennes kroppsspråk sa mig det. Jag har gått i terapi i så många år, jag har varit där. Det syntes så mycket vånda i hennes ansikte. Jag tror att Emma behöver få andas ut och komma bort från allt. Om hon faktiskt hade en ångestattack så måste hon förstå det. Kanske förstod hon det. Jag vet inget om hennes liv. Men jag tycker att hon är fantastisk, hon har allt. Så länge alla ger henne tid och utrymme. Låt henne komma bort och tänka över allt. Om jag var hennes föräldrar så skulle jag göra vad min pappa gjorde när jag var 15 år och han hindrade mig att läsa tidningsurklippen om mig själv. Hon borde inte titta på sociala medier över huvud taget.
När jag frågar henne om Naomi Osakas beslut att ta en paus från spelet handlade om självbevarelsedrift, nickar hon empatiskt. Jag undrar högt om King skulle ha sökt andrum på samma vis om hon haft möjlighet till det när hennes karriär var i sin linda.
– Jag tycker faktiskt om press och mår bra av det, till skillnad från andra, säger hon.
– Under livets gång har jag insett att min uppfattning om det är annorlunda. Mina föräldrar var snälla mot mig och min bror, de gav oss tid och utrymme. Jag tycker att det var bra att Naomi Osaka berättade sin sanning. Det hjälper att vara sitt sanna jag. Idag omfamnar de sådant.
Gjorde debut – efter laxermedel
King klev ut på Wimbledonplanen för första gången 1961. Hon var 18 år gammal och reste ensam – inga föräldrar, inga tränare, inga agenter, inga förkläden.
”Vi hade frossat i godis och hamburgare från Wimpy, en Londonspecialitet”, skriver hon. ”Jag fattade några andra riktigt dåliga beslut också, som att ta Ex-Lax (ett laxermedel) för att jag hört att det skulle kunna hjälpa mig med att bli av med lite av den extra vikt jag lagt på mig. Jag tänkte: hur mycket skulle några små chokladliknande rutor kunna skada mig? Svaret var: Jag var uppe hela natten, springandes genom korridoren till toan. Bra jobbat, Billie Jean. Jag var inte i fin form nästa morgon.”
1967, 40 år innan Wimbledon äntligen började ge män och kvinnor samma prissumma, tog King hem titlarna i singeln, dubbeln och mixed dubbeln. Hennes ersättning? Ett presentkort värt 45 pund. (Årets vinnare i herr- och damsingeln fick 1 700 000 pund vardera.)
– Fred Perry gav mig pengarna, säger hon stolt om sin triumf 1967.
– Han var fantastisk. Jag älskar Fred Perry.
När Perry, som vann tre Wimbledontitlar på raken under 30-talet, startade sitt klädmärke och gav bort sina tröjor med broderade initialer som presenter, fick mottagarna två initialer. Bara två personer fick äran att ha tre: JFK och Billie Jean King.
– Det var först nyligen jag läste om detta och jag bara utbrast ”wow!”, säger King.
Nu när män och kvinnor betalas lika mycket – ”Bara vid stora turneringar, inte överlag”, korrigerar King – har en del kritiker föreslagit att kvinnorna ska spela fem set i Grand Slam-turneringarna, precis som männen.
– Vi skulle gärna spela fem set. Vi har mer fettvävnad än killarna. Vi kan hålla på längre, säger hon.
Samtidigt är hon en förespråkare för kvalitet, snarare än kvantitet.
– Vi glömmer hela tiden bort det: publiken är allt.
En vit sport – på läktarna
Hennes talanger och kampanjer har gett henne mer än tennistitlar. 2009 tilldelade Barack Obama henne presidentens frihetsmedalj, USA:s främsta civila utmärkelse, för sitt påverkansarbete för kvinnor och hbtq-communityt. Och förra året döptes Fed Cup (världens största årliga internationella tävling i lagtennis för damer) om till Billie Jean King Cup.
Hennes passion för spelet och för människors rättigheter förblir oförsvagad. King och Kloss hade just ett timslångt möte för att diskutera hur de kan hjälpa transpersoner att tävla i sporten.
– Jag vill bara se till att alla får en chans att spela. Hur gör vi det utan att det blir orättvist?
Hon påstår inte att hon sitter på svaren.
– Så mycket ligger fortfarande i sin linda, vi vet inte tillräckligt än. Min slutsats är att vi behöver hitta ett sätt för alla att delta. Jag vill se till att transpersoner respekteras – deras nivåer av depression och självmord är så höga, det är otroligt. Vi måste lösa det.
Hon pekar på tv:n igen.
– De borde inte vara klädda i helvitt. Vet du vilka de är? Nej. Jag tycker att de borde ha uniformer på sig och sitt namn på ryggen, så att man vet vilka de är och det gynnar dem.
Och medan hon ändå håller på:
– Jag tittar hela tiden efter icke-vita på läktaren, men jag ser inte några och det stör mig verkligen. Det är en hel del unga icke-vita som spelar tennis nu, men det speglas inte alls i publiken. Det är lite bättre i US Open, men här är det bara helt vitt.
Vad King än har för strider framför sig, så kommer hennes önskan att göra saker och ting bättre inte förändras på ett tag. Som hon skriver i epilogen i sin bok:
”Resan har varit så givande, även om den ibland varit en kamp. Det är bara så fascinerande, livet. Jag har sagt till folk att om jag skulle dö just nu så skulle jag bli riktigt förbannad, för jag är inte färdig. Tiden rinner ut, på riktigt, och jag har alltid haft en känsla av brådska. Jag önskar att jag hade nio liv.”
