– Någon hade slängt den för att det saknades ett hyllplan, så jag tog den och sågade till ett nytt, säger Freddot Carlsson Andersson och häller upp kaffe ur en gul termos.
Han är högutbildad, har ett CV fullt av meriter och högskolepoäng. Ändå har det periodvis inte funnits mer än 800 kronor kvar i månaden att leva på för honom och sonen. De senaste åren har han kryssat mellan praktikplatser, provanställningar, sjukskrivningar som inte går igenom, psykiatri och tröstlös väntan på pengar från Försäkringskassan.
– Plötsligt är jag snart 50 år och håller på att förvandlas till Sveriges äldsta praktikant, säger han.
Boken ”B-laget” skrevs som en slags motvilliga memoarer. En rapport om livet med väldigt lite pengar och skammen i att inte riktigt passa in. Men framför allt ville han beskriva utanförskapet i arbetsmarknadens utkant. Facebookgruppen ”Försäkringskasseupproret” har över 70 000 medlemmar. Det är många som har det såhär.
Kan inte knyta skorna
Yrken som personlig assistent, tidningsutdelare, fruktsorterare och städare har alla passerat förbi. Mellan 1999 och 2002 var Freddot Carlsson Andersson projektledare på olika genusprojekt, bland annat på Länsstyrelsen. Han umgås i medelklasskretsar och har både gett ut böcker och haft konstutställningar. Samtidigt kan han inte knyta sina skor ordentligt. Och för att boka en läkartid behöver han hjälp av sin boendestödjare.
Först för tre år sedan, som 46-åring, fick Freddot Carlsson Andersson den neuropsykiatriska diagnosen autism. Det förklarade en del. Men dubbelheten i att vara både ”hög- och lågfungerande” är fortfarande svår att greppa.
På datorn kan Freddot både redigera sina illustrationer och skapa musik. Ska han däremot betala räkningar via internetbanken blir han utloggad för att det tar så lång tid att skriva in OCR-numret. Varje enskilt moment kräver aktivt tänkande och planerande. Matlagning kan för honom kännas som att han gör det för allra första gången, trots att han gjort det varje dag i hela sitt vuxna liv.
Problemet med att gå från tanke till handling är typiskt för diagnosen. Samtidigt vill Freddot Carlsson Andersson inget hellre än att få en fast anställning. Han har alltid försökt att undvika bli sjukskriven, även när han mådde som sämst för ett par år sedan.
– Det är konstigt att läkare som utbildats i sju år kan säga att du är utbränd, du måste vila. Och sedan godkänns inte sjukskrivningen av Försäkringskassans egna ”medicinska experter”. De har aldrig träffat mig, säger han och skakar på huvudet.
Letade pantflaskor i parken
”Månad efter månad ligger jag på gränsen till existensminimum, under eller precis över. Jag rör mig som en fluga nedanför en taklampa. Runt, runt i små cirklar. Utan att komma vidare.” skriver Freddot Carlsson Andersson i sin bok. I de stora tidningarna har ”B-laget” fått lysande recensioner och kallats ”en pusselbit i arbetarlitteraturen”. Flera använder ordet ”kaftaartad” för att beskriva den labyrint av byråkrati och åtgärder som Freddot Carlsson Andersson fastnat i.
Värst var det när Freddot Carlsson Andersson för tio år sedan blev utförsäkrad och stod helt utan inkomst. Med sonen i barnvagn väntade han tills kvällsmörkret för att gå ut i parken för att leta pantflaskor. Kanske skulle det räcka för att ladda kontantkortet i mobilen. Ingen runtomkring honom visste hur illa det var.
– Stressen kring pengar blir ännu värre för att det är en annan person som jag har ansvar för. Mitt barn är här varannan vecka och har alltid fått mat och så, men det har varit värre de andra veckorna ... säger Freddot Carlsson Andersson.
Han som slår mig som en ovanligt ljus själ mitt i allt. En gulligt nyfiken blick. Genuin glädje över småkakorna jag tagit med till fikat.
”Den myten är hemsk”
Trots att autismen gör det mycket krävande att arbeta heltid har Freddot Carlsson Andersson alltid skött sina jobb. Arbetsgivarna har varit nöjda. Ändå har de osäkra anställningsformerna aldrig lett till fasta jobb.
”Jag kör på, utan att känna mina kroppsliga gränser. Tills det tar stopp. Och då är det oftast för sent. Jag har ingen inbyggd projektledare som säger åt mig att äta och vila. Min hjärna har varken autopilot eller stand-by-läge.” skriver han i boken.
Ett prekariat med extremt osäkra anställningsvillkor. En gigekonomi som systematiserat att slita ut kroppar. Det låter helt förödande för en person som inte känner sina kroppsliga gränser?
– Jag har klarat jobben. Jag har aldrig fått sparken. Det är bara det att jag blir så jäkla sliten, utbränd och trött. Och när man är som sjukast ska man vara som mest projektledare åt sig själv. Det säger sig självt att det inte fungerar, säger Freddot Carlsson Andersson och ser ledsen ut.
I den tiotusentalshövdade Facebookgruppen Försäkringskasseupproret vittnar många om samma sak: Ett system som inte går att försörja sig i när man väl halkat ur. Ett limbo utan någon att ringa eller att överklaga till.
Nu för tiden är handläggarna på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan borta. Istället sköts kontakten via botar.
– Det är så galet, ingen sjukskriver sig för att det är en cool merit eller för att tjäna pengar. Myten om fusket är så hemsk, säger Freddot Carlsson Andersson.
Kollektiv av misstänkta fuskare
Just nu går Freddot på a-kassa i väntan på en ny lönebidragsanställning som han kan få på grund av sin funktionshindermärkning hos Arbetsförmedlingen. Då kan företag anställa honom subventionerat en period.
Eftersom han inte längre är utförsäkrad har han lite mer att leva för än när det var som värst.
– Ett par tusen i månaden. Det funkar för att jag inte har så mycket utgifter, säger han.
Ändå är inte fattigdomen det värsta, när Freddot Carlsson Andersson utvärderar sina senaste tio år. Skammen sätter de djupare spåren. Känslan av att människovärdet tagits ifrån honom. Att han blivit en siffra i statistiken. ”Ett kollektiv av misstänkta fuskare.”
Din bok blottar många systemfel. Om du fick föra upp en reform på agendan till valet i höst. Vad skulle det vara?
– Jag är ingen debattör. Jag är heller inte särskilt arg, mest trött och sliten. Men grundbudskapet är att det inte finns ett B-lag. Systemet får oss bara att tro det.
Vad vill du att läsarna ska ta med sig?
– Du är inte dålig och värdelös, det bara känns så.
