Cher: ”Jag gillar en yacht lika mycket som vem som helst”

– Det tog mig fem år att bygga det här stället, säger Cher om sitt hem i Malibu.

Lyxvillan är i klass med Kleopatras palats och ligger belägen på en klippa, ett stenkast från Pacific Coast Highway.

Den är ett överdåd av marmor och kalksten, Buddhastatyer och överdimensionerade djurskulpturer. En extremt fluffig katt stryker omkring i huset. I rummet där vi sitter finns en ceremoniell gonggong, en säng som tidigare ägts av Rudolph Valentino och några antika egyptiska lampor hon prutat till sig på den stora basaren i Kairo. 

Man skulle kunna beskriva stilen som nyrik, men som Cher säger: hellre ny än aldrig.

– När huset äntligen stod färdigt bjöd jag in alla från stadsbyggnadskontoret på ett glas champagne, berättar hon med en ton som antyder en permanent uppgivenhet över hur hon, och i förlängningen hennes hem, betraktas av världen.

– En av killarna kallade huset för ett monster. När han såg mig ändrade han det till ”unik konstruktion”.


Cher är själv en ganska unik konstruktion. Hon är en 78-årig kvinna som – med sitt svall av svarta lockar, en min av orubbligt lugn och en tendens att se lite förvånad och/eller road ut av i stort sett allt – snarare än att vara evigt ung verkar existera bortom tid och rum. Vi sitter i en sidenklädd soffa, någon meter från Rudolph Valentino-sängen. Sovrummets fridfulla atmosfär förstärks av ett försiktigt vågskvalp.

– Har du en fontän? frågar jag och ser mig omkring för att hitta källan.

– Ja, havet, svarar Cher.

Hon han ha lyft ena ögonbrynet en aning. Det är svårt att säga.

”Jag skulle hellre dö”

När vi träffas är det bara några dagar kvar till valet i USA.

– Jag skulle hellre dö, men han kommer att vinna, förutspår hon.

Nu vet vi att hon hade rätt.

Det är en sorg jag inte kan komma över.

– Det är svårt att förstå varför, när man befinner sig på den sida som inte bryr sig om vad folk väljer att göra med sina liv, oavsett om det är att göra abort eller inte vilja vara kristen. Det var därför våra förfäder kom hit, för att kunna göra vad de ville utan att dödas eller offras. Det är en sorg jag inte kan komma över.

Faktum är att Donald Trumps seger är en sorg Cher kan och kommer att komma över, för som vår ursprungliga superstjärna har hon sett allt, gjort allt och lärt sig att hantera allt. Cher berättar om sitt mångfasetterade liv i sin självbiografi, som naturligtvis heter ”Cher”. Eller åtminstone första halvan av det: den första delen är 400 sidor lång, men sträcker sig bara fram till 1980. Jag så gott som inhalerade den på planet över till Los Angeles, vilket är mer än dess författare gjort. Varför har inte Cher läst ”Cher”?

– Jag har bara inte gjort det. Den är vad den är. Det tog mig åtta år och tre försök och jag önskar fortfarande att jag gjort om den igen, men den höll på att ta död mig. Varenda dag, hela dagarna. Jag ville inte höra de där historierna en gång till.

Stjärna i sex decennier

Det försätter mig, där vi sitter någon meter från varandra i samma soffa i sovrummet, i den ovanliga situationen att rekommendera Chers egen bok för henne, för den är väldigt underhållande: en avslöjande, självförringande berättelse om hur dottern till en fattig servitris i Arkansas, som själv drömde om att bli skådespelare, och en armenisk far, vars spel- och heroinberoende gjorde att han var frånvarande under merparten av hennes barndom, blev en stjärna i tonåren och förblev det, genom upp- och nedgångar, under de kommande sex decennierna.

– Det handlar om att inte sluta, säger Cher om hemligheten bakom hennes karriär och kanske hennes liv.

Vet du vad? Jag är bara en kvinna som arbetar hårt. 

Hon är avslappnad i en svart t-shirt och mjukisbyxor – självklart är båda prydda med strass.

– Jag känner mig som en radiobil. Om jag slår emot en vägg backar jag tillbaka och kör i en annan riktning. Jag ville aldrig att det skulle ta slut, men jag ville heller aldrig att det skulle hålla på så länge och jag planerade aldrig något. Vet du vad? Jag är bara en kvinna som arbetar hårt. Och jag arbetar hellre än att inte göra det.

Cher började arbeta i tonåren som bakgrundssångerska till Phil Spectors tjejgrupper i början av 1960-talet. Hon blev ena halvan av hippiekändisarna Sonny & Cher, som varken drack eller tog droger, och som började spela kabaré när hitsen tog slut. När hon försökte ta sig in i Hollywood som skådespelerska fick hon nobben oräkneliga gånger innan hon fick sitt genombrott på 1980-talet med storfilmer som ”Mångalen” och ”Häxorna i Eastwick”. Sedan återuppfann hon sig som autotunes gudmor i den enorma danspophiten ”Believe” från 1998. 2018 stal hon showen i filmen ”Mamma Mia! Here we go again”, där hon gjorde en femminuters cameo som Meryl Streeps mamma, trots att hon bara är tre år äldre än Streep.

Sett drogernas mörka sida

Kanske har hennes egen mammas situation haft något att göra med Chers arbetsmoral. Georgia Holt, född Jackie Jean Crouch, sjöng på borden i barer från fem års ålder, efter att hennes ofta våldsamme och berusade far, Roy, som träffade sin fru Lynda när hon var tolv och han 16, insåg att hans lilla bluessjungande dotter kunde ta familjen ur den stora depressionens umbäranden. När Lynda och Roy separerat och Roy riskerade att förlora vårdnaden om sina barn försökte han, en kväll i sitt hus i Oklahoma Citys slumkvarter, gasa ihjäl Georgia och Chers morbror Mickey. 

– Jag visste om det, säger Cher och sitter blick stilla i soffan när jag tar upp det.

Det är något jag lärt mig i livet: för alkoholister kan det vända med ett glas.

– Hon brukade nämna något om att hon sjöng på bardiskar för pengar, men sedan släppte hon det. Även om jag visste om hennes situation så var det inte något vi pratade om hela tiden. Och jag gillade morfar. Han var väldigt rolig … tills han inte var det längre. Det är något jag lärt mig i livet: för alkoholister kan det vända med ett glas. Vi kunde sitta och skratta, han sjöng och spelade gitarr, och sedan kunde ett glas göra honom irriterad på min mamma. Morbror Mickey var väldigt lång så med honom kom inte morfar undan med det, men med kvinnor var det annorlunda. Det var faktiskt en viktig lärdom.

Cher säger att till skillnad från henne, som man verkligen måste pusha innan hon blir arg, hade hennes mamma ett hett temperament.

– Men hon var mer rolig än explosiv och hon drack inte, vilket hjälpte. Jag dricker inte heller särskilt mycket. 

En kväll i 20-årsåldern blev dock Cher fruktansvärt berusad. Naturligtvis gick hon till sin läkare och frågade om det var möjligt att dö av baksmälla.

– Jag var jätterädd. Jag kunde dricka ett glas champagne med mina vänner då och då för att få tyst på dem, för annars drev de med mig och var jättejobbiga.

Hur var det med droger då?

– En gång i tonåren tog alla mina kompisar en drog, en quaalude eller något, så jag tog den också. Jag var så hög att de parkerade mig utanför i en bil medan alla andra gick in på ett disco. Det var då jag insåg att droger och jag aldrig skulle funka. Jag rökte gräs några gånger, men gillade det inte. Jag har varit omgiven av alkoholister och narkomaner hela livet och det har aldrig lockat mig.

Den vilda barndomen

Om att vara sångerska säger Cher att hon helt enkelt snodde sin mammas röst. För att bevisa det ber hon sin assistent komma in i sovrummet med en inspelning av en sorgsen countryballad hon och Georgia spelade in tillsammans 2013. Låten heter ”I’m just your yesterday” och det är faktiskt svårt att höra var den ena låga altstämman slutar och den andra börjar.

Hon sade till mig att inte bry mig om matte, för när jag blev stor skulle någon ta hand om det åt mig.

Gav Georgia, som ju själv ville bli berömd, sin dotter några karriärtips?

– Nej, men hon sade till mig att inte bry mig om matte, för när jag blev stor skulle någon ta hand om det åt mig. Och bortsett från hennes temperament, som jag inte gillade, var hon en god människa. Om jag klagade över att vi hade så lite pengar sade hon: ”Cher, har du hört om mannen som klagade på att han inte hade några skor – tills han insåg att han inte hade några fötter?”

Cher var ett vilt barn som sällan pluggade i skolan och som inte passade in med de andra barnen eftersom hennes mamma flyttade henne och hennes yngre syster Gee från delstat till delstat, från man till man. Var hennes mamma orolig över Chers farligare äventyr, som den där gången i tidiga tonåren när hon hoppade på ett godståg?

– Hon brydde sig inte. Hon brydde sig inte när jag tog bilen heller. Hennes två regler var: tugga inte tuggummi och skräpa inte ned.

På ett ställe i boken säger Cher att hon kunde ha slutat som bankrånare om hon inte träffat Sonny Bono, en ambitiös låtskrivare som var elva år äldre än hon och påstod att han var en ättling till Napoleon Bonaparte. Först några år senare fick hon veta att Bonaparte var korsikan. Bono var sicilian och ljög så det knakade.

Sjöng bakom Ronettes

Till en början blev hon hans hushållerska, men efter att han hört henne sjunga medan hon arbetade i huset tog Bono med Cher till Phil Spectors studio Gold Star Studios 1963. Hon blev en av bakgrundsångerskorna på Ronettes ”Be my baby”, efter att Spectors vanliga sångerska Darlene Loves bil gått sönder. Hon var 16. Kort därefter blev de ett par, både professionellt och romantiskt. 

Medan jag beundrar det praktfulla sovrummet, som hennes popstjärnekarriär hjälpt till att betala för, frågar jag om hon alltid vetat att hon skulle bli sångerska

– Nej, för jag var oberäknelig och det var Sonny som först såg potentialen. Sonny var den som planerade. Jag tog helt enkelt de möjligheter som kom i min väg.

Hon kämpade också mot den tidens sexism. Dagens popstjärnor – som Sabrina Carpenter, Chappell Roan och Taylor Swift – dominerar listorna och Grammynomineringarna, men så var det inte på 1960-talet säger Cher.

– Det gör mig så glad att de här tjejerna fattar sina egna beslut, för när vi arbetade för Philip sjöng vi bara, och sedan klappade någon oss på huvudet och sade till oss att gå och shoppa. Vi hade ingen kontroll alls.

Sonny ville inte att jag skulle göra någonting.

Sonny & Cher blev ett fenomen efter den enorma succén med ”I got you babe” 1965. Sonny med sin Caesarfrisyr, Cher med en tung lugg och mascara, båda klädda i päls och utsvängda byxor, som ovanligt hygieniska hippies. Det visar sig att det inte var så kul som det såg ut utifrån. Sonny insisterade på att de inte skulle gå på fester, inte på bio och definitivt inte dricka eller ta droger. De bara arbetade och Sonny påminde ständigt Cher om att det var ”vår tid” och att den inte skulle komma tillbaka.

– Jag gillade det inte, säger hon idag om den tiden.

– Jag minns att han fick njursten och hamnade på sjukhus. Då gick jag på bio med mina tjejkompisar och tänkte: ”Åh herregud, glädje!” Sonny ville inte att jag skulle göra någonting.

”Sonny hade rätt om mycket”

Man skulle kunna tro att deras förhållande var som sämst efter att Bono, alltför självsäker efter framgångarna med Sonny & Cher i mitten av 1960-talet, köpte Tony Curtis hus i det lyxiga bostadsområdet Bel-Air i Los Angeles och 1969 lade alla parets pengar på ett katastrofalt filmprojekt som hette ”Chastity”, med Cher i huvudrollen som en kringresande hippie som hamnar på en mexikansk bordell. Det slutade med att de blev tvungna att sälja huset och ge sig ut på turné igen för att betala av en skatteskuld på 270 000 dollar. 

Vid det laget var Sonny & Cher hopplöst ute, inte minst efter att Bono gjort en utbildningsfilm för den amerikanska regeringen om farorna med marijuana. Dessutom hade Cher just fött Chastity, som senare blev Chaz, så det var en intensiv tid. Men det skulle visa sig att pressen förde paret närmare varandra.

– När vi inte hade något annat val än att ge oss ut och spela på de där haken var Sonny mycket roligare – och mycket trevligare – än han varit tidigare, minns Cher.

– Vi bodde på förfärliga motell, vi var med Chaz och vi hjälptes åt som man och hustru. Han sade: ”Ge mig två år, sedan kommer du vara berömd än du någonsin kunnat föreställa dig.” Han hade rätt. Sonny hade rätt om mycket.

Vändningen kom 1971 med tv-programmet ”The Sonny & Cher comedy hour,” som kom till efter att Fred Silverman, programchef på tv-bolaget CBS, såg deras kabaré en kväll och erbjöd dem en serie i sex avsnitt. Det ledde inte bara till en av de mest framgångsrika långkörarna på tv i 1970-talets USA, utan även till att Cher blev gayikon. Varför älskar gaymän henne så mycket?

– För att vi är likadana. Vi är outsiders och de finns alltid där för mig, oavsett om jag lyckas eller misslyckas. Eller snarare, vi finns där för varandra och har alltid gjort det. Jag träffade mina första gaykillar när jag var nio år och tänkte: ”Var har de gömt sig? De är roliga, utåtriktade och inte rädda för att visa känslor.” Du vet, allt som jag gillar.

Retade gallfeber på konservativa

I Chers självbiografi framgår att hon verkligen gillar den klädskapare som hon för alltid kommer att förknippas med. Bob Mackie hade redan gjort sig ett namn i Hollywood för sin ytterst glamorösa signaturstil, baserad på 1920-talets Ziegfeldflickor, när han klädde Cher i den legendariska ”nakenklänningen”: en genomskinlig klänning utsmyckad med pärlor och fjädrar som hon bar på Met-galan 1974. Looken har kopierats av Zendaya, Kendall Jenner, Bella Hadid och oräkneliga andra under årtiondena som gått sedan dess.

– Jag var verkligen naken, säger Cher om nakenklänningen som Mackie baserade på en liknande han gjort för Marlene Dietrich.

– Jag hade inte på mig något under. När jag träffade Bob kände jag en gnista jag aldrig tidigare känt. Vi visste båda att något var på gång att hända.

När Cher poserade i klänningen på omslaget till Time Magazines marsnummer 1975 upprörde hon det konservativa Amerika för första – men definitivt inte sista – gången. Tidningsnumret förbjöds i flera delstater och Cher framställdes som omoralisk. Hur kändes det att exponeras på det viset?

– Jag brydde mig inte, svarar hon och låter som att hon verkligen inte gjorde det.

– Klänningarna var vackra och jag brydde mig inte om hur mycket hud jag visade. Sonny & Cher-seriens producenter insåg att folk tittade för att se vad jag hade på mig, så de gav Bob så mycket pengar han behövde för att hitta på något nytt varje vecka. Dessutom såg min kropp ut som en pinne, så det var inte så att någon sade: ”Herregud.” Man måste komma ihåg att ingen såg ut som jag i nöjesbranschen. Jag passade inte in. Jag var tvungen att skapa min egen plats.

Det var elefantkyrkogården och jag ville inte vara där längre.

Man kan definitivt inte bli Cher, och förbli Cher, utan viss ambition. 1980 var hon fast i en residency i Las Vegas när Francis Ford Coppola frågade henne varför hon inte gjorde filmer. Strax därefter gjorde hon det.

– Ja, men man måste komma ihåg hur Vegas var på den tiden. Det var elefantkyrkogården och jag ville inte vara där längre. Det var den enda anledningen till att jag började göra film. Det har funnits flera tillfällen i min karriär när folk inte velat veta av mig. Folk säger att jag hela tiden återuppfinner mig själv. Nej, jag har bara haft långa perioder när folk inte brytt sig. Sedan gör jag något bra och då säger alla: ”Du har återuppfunnit dig själv.”

Som när hon sjöng Abbas låt ””Fernando i ”Mamma Mia! Here we go again”?

– Jag gjorde filmen för att Meryl var med, så det var ganska coolt. Alla pressade mig och sade att jag var tvungen att göra den. Det tog inte ens en dag. Och i slutet fick jag sjunga, vilket var kul för jag var den enda sångerskan in filmen.

Filmregissörer som hon hatade 

Är hon lätt att arbeta med?

– Det var bara två regissörer jag inte gillade: Peter Bogdanovich och killen från ”Mupparna”, säger hon.

Hon berättar att hon blev osams med Bogdanovich vid inspelningen av ”Mask” 1985 och med Frank Oz när de filmade ”Mermaids” från 1990.

– Jag fick faktiskt killen från Mupparna avskedad. Jag sade att antingen hoppar du av eller så gör jag det. Det var synd, för han är en väldigt bra regissör. Men han hade något emot mig. Han brukade säga: ”Min fru älskar mig åtminstone!”

Han var inte trevlig mot tjejerna i filmen och han var så jävla arrogant. 

Den nu bortgångne Peter Bogdanovich har sagt att Cher var den mest besvärliga människa han någonsin arbetat med.

– Hon litade inte på någon, särskilt inte män. Det var därför hon tog bort sin pappas namn, Sarkisian, sade han till tidningen Vulture 2019.

Så vad tyckte hon om Bogdanovich?

– Han var en skitstövel. Han var inte trevlig mot tjejerna i filmen och han var så jävla arrogant. Jag tyckte verkligen, verkligen illa om honom.

Hon minns en särskilt påfrestande dag vid inspelningen av ”Mask”. 

– Han kom in och sade: ”Cher, var tycker du att vi ska filma den här scenen?” Jag svarade att köket funkade ganska bra och att vi väl kunde försöka där igen. Morgonen därpå kom han till inspelningen ätandes en äggmacka och började skrika att han inte tänkte låta mig regissera filmen, att jag inte var någon, att han kunde klippa bort mig när som helst. Ja, han var ett svin.

Försökte hon regissera filmen?

– Fråga vem som helst: Jag är väldigt lätt att samarbeta med. Jag är inte omedgörlig, för det är rätt att göra som regissören vill tills man behöver säga ifrån. Meryl säger att om en regissör vill att man ska göra något man inte gillar så ska man säga: ”Ja, ja, ja, jag gör det på det sättet.” Sedan gör man det på sitt sätt och de märker det inte ens. Jag har jobbat med Bob Altman, Mike Nichols, Norman Jewison. Riktigt stora regissörer som jag respekterar. Jag vet när jag ska lyssna.

”Osäker? Herregud, ja”

Det är samma sak med hennes pojkvän. Alexander Edwards är en 38 år gammal musikproducent med tatuerat ansikte som hon träffade på en modevisning i Paris 2022. Tillsammans spelade de förra året in ”Christmas”, en samling jullåtar som, i sann Cher-anda, har en autotunad, bultande dansdänga som heter ”DJ play a Christmas song”. Nu spelar hon in ett nytt album med Edwards. Jag frågar hur deras förhållande och musikaliska samarbete funkar. 

– Vi kommer väldigt bra överens, trots att vi kommer från två helt olika världar, säger hon.

Hennes pojkvän verkar inte bo i huset, jag kan åtminstone inte se några herrkläder någonstans i sovrummet.

– Jag kan ge honom en annan synvinkel på musik och han berättar saker om svart kultur som jag inte skulle känna till annars. Jag hoppas att det här inte missuppfattas, men svarta är så uttrycksfulla. De skrattar mer, de gråter mer. Allt blir större och bättre.

Jag var för upptagen med att hänga med Jack Nicholson, Warren Beatty, Toots.

Cher har spelat in en del fantastiska skivor i sina dagar: ””3614 Jackson Highway från 1969 – uppkallad efter adressen till den berömda studion i Muscle Shoals, Alabama, där hon spelade in den – är ett utmärkt exempel på soulig, funkig rock, men skivan blev ett kommersiellt fiasko. Hon var aldrig del av den sjudande musikscenen i 1970-talets Kalifornien, trots att hon hade en stor hit 1971 med ”Gypsys, tramps and thieves”.

– Jag var för upptagen med att hänga med Jack Nicholson, Warren Beatty, Toots (Anjelica Huston), folk som gjorde riktigt bra grejer. Dessutom är jag inte någon fantastisk sångerska. Jag gör bara det jag gör.

Cher verkar inte så värst betagen av sin egen talang.

– Nej, jag är inte särskilt arrogant. Osäker? Herregud, ja. Men man är den man är och gör det man gör och det förändrar en inte. Jag vet om att jag är känd, men att folk kommer fram och vill ta bilder manifesterar sig inte inom mig, om du förstår vad jag menar. Ibland gör jag en låt jag är nöjd med, som ”You haven’t seen the last of me” från ””Burlesque, men aldrig ett helt album.

Chas skulle bli Chaz

Vad har hon att säga om ”Believe”, eurodance-dängan som sålde i elva miljoner exemplar och fortfarande är en av historiens bäst säljande singlar?

– Min producent (britten Mark Taylor) och jag hade ett stort bråk om den. Han sade hela tiden: ”Cher, sjung den bättre!” Till slut sade jag: ”Vill du att den ska sjungas bättre? Hitta då någon annan som sjunger den!” Och så gick jag. När jag kom tillbaka sade han till mig att sätta mig ned. Folk säger bara till en att sätta sig när något dåligt är på väg att hända, men jag satte mig ned och vi lyssnade på låten med alla effekter. När den var slut hoppade vi upp och gjorde en high five. När vi spelade den för Rob Dickins (chef på Warner i Storbritannien) sade han: ”Men Cher, ingen kommer att veta att det är du.” Jag svarade att det är därför jag älskar den. Det krävde en hel del tilltro att göra något ingen någonsin hade hört förr.

Tio år efter att ”Believe” omvandlade Chers karriär genomgick hennes äldsta barn en egen transition. Genom hela självbiografin hänvisar Cher till Chaz Bono, som genomgick könskorrigerande kirurgi 2008, som den kvinnliga Chas. Hon bad om Chaz tillåtelse och förklarade att hon ville beskriva sin dotter som hon kände henne.

– Jag sade till Chaz att det är viktigt för mig att kalla dig det du var i början och sedan byta när du gjorde bytet. Chaz sade att det var okej.

Jag var upprörd och kände mig utanför.

Cher erkänner att det var svårt för henne att Chas skulle bli Chaz.

– Om man har en känd förälder är man ständigt bevakad, även om man inte gör någonting, och jag var inte bekväm med det. Det är konstigt för jag har så många vänner som gjort samma sak, men det var annorlunda när det var mitt barn. Jag var nervös. Läkaren sade till mig att det skulle vara en lång process, men tre månader senare gjorde de det utan att berätta för mig.

Cher misstänker att University of California i Los Angeles som genomförde operationen såg den som ett presstillfälle.

– Jag kan ha helt fel, men det kändes så. Snarare än att förklara saker för mig sade Chaz läkare: ”Om du har problem med det så är det ditt problem.” Jag var upprörd och kände mig utanför.

Jag undrar hur Chers barn påverkades av att växa upp i offentligheten.

– När Chaz var liten var vi inte kända. Vi jobbade ganska hårt och försökte bygga upp vår karriär igen från ingenting. Chaz var på turné med oss och bodde på motell. Det var inte normalt, men han verkade gilla det. Att vara på turné kan verkligen vara en riktig familjegrej, att åka från ställe till ställe och tillbringa all tid tillsammans. När Chaz var tonåring var han i Las Vegas med oss och hängde med dansarna och sångarna – och fick betalt för det. Han älskade det.

Sonen ärvde pappas problem

Hennes yngste son heter Elijah Allman och föddes 1976 efter att Cher blivit tillsammans med sin andre man, Gregg Allman från countryrockbandet Allman Brothers. Förra året ansökte Cher om förmyndarskap över Elijah på grund av hans långvariga drogproblem.

– Han är väldigt lik sin pappa. Väldigt mjuk. Och han kämpar fortfarande mot problemet, säger hon om Elijah.

När Cher blev tillsammans med Gregg Allman kände hon inte till hans heroinberoende, inte minst för att han aldrig använde heroin hemma. Det var först efter att hon besökt Allman i hans hemstad Macon i Georgia som hon fick reda på det.

– Jag ringde till min mamma och sade: ”Jag älskar honom. Vad ska jag göra?” Hon sade till mig att ta med honom hem. En gång sade jag till honom att jag var trött på att han åkte in och ut på behandlingshem, och han svarade: ”Men jag fortsätter.” Det var lite av en ögonöppnare för mig. Han försökte.

Allman var bara två år när hans pappa, en arméveteran, sköts ihjäl på en gata i Virginia av en beväpnad rånare. Cher tror dock att han verkligen rasade samman när hans äldre bror Duane dog i en motorcykelolycka 1971, bara 24 år gammal.

– Gregory var gullig och snäll, men han brukade bara försvinna, säger hon.

Är det en svaghet eller en mjukhet som orsakar beroende?

Hon visar sig vara förvånande formell när det kommer till namn: Gregg Allman är Gregory och Phil Spector är Philip, trots att hon inte är Cherilyn utan Cher.

– Min pappa var heroinmissbrukare så jag har alltid bara kunnat se droger som skadliga. Är det en svaghet eller en mjukhet som orsakar beroende? Det enda jag vet är att man inte bara sparkar ut någon för att den har ett problem.

Jag kan inte låta bli att känna – där vi sitter i den sidenklädda soffan i sovrummet i hennes lyxvilla med sin infinitypool som vetter mot havet, sin pampiga entré med snidade paneler av hinduiska gudar, sin åttkantiga fontän som skulle ha kunnat komma från Alhambra – att det finns en sorgsenhet djupt inom Cher. Hon är inte en vanlig solig superstjärna från Kalifornien. Inga frågor är förbjudna. Det finns ingen som övervakar vårt en och en halv timme långa samtal, inget som antyder att hon försöker skydda eller styra sitt personliga varumärke. Hon bara är, med den resignation det innebär. Man skulle kunna kalla det ett slags lugn.

– Jag kan bli upprörd och nervös, men för det mesta är jag lugn, som min pappa. Vilket är märkligt, för jag kände honom verkligen inte. Vi leker båda med maten, medan min syster och min mamma äter snabbt. Vi har samma leende.

Slutligen frågar jag Cher vad som gör henne lycklig.

– Mina barn, min syster, Alexander.

Hon rabblar upp dem, som om hon bara gav det svar som förväntades av henne. Sedan, efter en kort paus, lyfter hon ena ögonbrynet en aning.

– Men visst, jag gillar en yacht lika mycket som vem som helst.