Jag gick till Soho House och bevittnade jordens undergång

Jag ansöker om medlemskap snabbare än ritalinerade näbbmöss på rullskridskor. Skriver att jag är guds gåva till social ingenjörskonst. Att jag är en vandrande nätverkskabel. Att jag kan snacka upp en brygga i brygga samt förvandla vin till naturvin. Lögner rakt igenom. 

Men att jag är en före detta ”komiker” med betalningsanmärkningar har inte samma schvung. 

Ett medlemskap kostar ungefär min månadslön. Skitsamma. 

Pengar är bara ett övergående stadium på väg mot att bli inga pengar. Folk som samlar på dem heter typ ”Peder” och har ingen haka vilket tyvärr syns trots kravatt. 

Sedan tar det en vecka att för Soho House att granska mig.

Nyheten har inte bara slocknat som ett kalt betongrum med en ensam glödlampa i taket där strömmen inte ens har gått, utan har bara aldrig funnits, utan är också dödare än Soran Ismails karriär och Arne Weises kropp sammanlagda. 

Det tar ytterligare tre veckor att boka in introduktionen som är obligatorisk. Att skriva något om Soho House vid det här laget är som tipsa om ”det nya feta elektroniska husdjuret Tamagotchi”. 

Skeppet har seglat och jag står kvar på kajen. 

Det enda jag kan göra nu är att skriva mig ut till havs.

Günther Wallraff kanske jobbade på ett stålverk för att undersöka arbetarnas villkor… men testa wallraffa som ’trevlig’ för att undersöka överklassens villkor

När dagen för min introduktion kommer är det söndag och jag vaknar upp med svår social fobi. Ni vet en sådan där dag när man inte ens orkar se sig själv i spegeln för att man skygg inför tanken på att finnas till? Men jag har redan betalat medlemsavgiften så jag åker dit. 

Jag är en sådan som äter servetterna på buffén.

Och: om man bara gjorde saker man ville skulle man ju ligga resten av livet och dia en två liters cola zero framför ”En plats i solen” på TV8.

På Östermalm är stämningen pigg och ”på”.

Människor som vill se ut som, eller är Madde och Chris träffas, promenerar, dricker kaffe och ler mot varandra i den fjärran vårsolen. 

Det är som att de inte vet om att vi alla ska dö. 

Östermalm är en mycket märklig stadsdel där kvinnor i ens mammas ålder går klädda i skinnbyxor med ett väl rågat lager idomin på läpparna som ”sexig paketering utav mun”. 

Hur man kan bära skinnbyxor utan att vara Janne Schaffer vet nog inte ens Janne Schaffer. Det enda jag kan tänka på är att de där botoxade amasonkvinnorna är någons mamma.

Tänk att ha en sån Pussycat Dolls-manager som MAMMA. 

Det är ju som att ha Hagamannen som barnvakt. 

Mammor ska ju heta ”Ullis” och bära fotriktiga, svårt tyska skor. Mammor ska kunna värma en kopp varm choklad mellan tuttarna av ren moderskärlek. Ha rosacea och inga fritidsintressen.  

Inte flänga runt stirrigt rippade i samma brallor som trummisen i Scorpions och en pälsjacka gjord av tvångsbankad bäver, med läpparna så fulla av fogskum att de ser helt svullna ut. 

Hur kan idealet för kvinnor vara att man ska se ut som att man precis klättrat upp ur ett jordgetingbo? Jag bara ställer frågor här.

Nu ska jag till de rika och ”vackras” klubbhus som passande nog ligger i en kyrka för Jesus vände också andra kinden till och sa ”mer botox här tack”. 

Kyrkdörren är mer låst än en nybliven änkas hjärta. Jag vill börja gråta, gå hem, ge upp och glömma hela grejen. Jag var bara inte gjord för dessa dagar som tyvärr verkar utgöra just mitt liv. Men snart dyker det upp en till person som ska in men som verkar ha längre till gråten än mig. Jag orkar inte hälsa för om jag hälsar känns det som att jag finns på riktigt. Günther Wallraff kanske jobbade på ett stålverk för att undersöka arbetarnas villkor… men testa wallraffa som ”trevlig” för att undersöka överklassens villkor – det är jobbigt på riktigt. 

Till slut öppnas dörren som av magi eller teknologi och vi släntrar in. Jag och den pigga mörten vars pikétröja är så tajt att den vuxit ihop med hans hud. 

Jag häpnar inför skönheten där inne. Det står en kyrkorgel stor som en kyrkorgel i ena änden av rummet. Det är så högt till tak att man känner stanken från Guds fötter. 

Färgschemat verkar vara: ”från hasch till weed”. Brunt, beige och grönt. Faktiskt väldigt många nyanser av beige; från ”safarihatts-beige” till den lite murknare ”beduin-beige”. 

Det är så smakfullt att det vattnas i munnen av rummets allenarådande umami.

”Tjusigt va?”, säger mannen jag gick in med. Han ser att jag trånar. Inte så som man gör inför skogsporr och solvarm fryspizza med käle i mitten – utan andaktsfullt som inför vår skapare och gamla människor som inte luktar kiss.

”Det är jag som har ritat kalaset”.

Det framkommer att han är arkitekten. 

Om han uttalar det med hårt ”k”? Snälla.

Vi står i en reception där en kille eller ett hologram materialiseras ur tunna luften.

”Welcome”.

Killen är yngre än mig, men det han inte har i år tar han igen i läder; han har en avslappnad bondagestil, transparent nästan genomskinlig hud och ögonen är knappt öppna – för det hade varit att vilja för mycket.

Han hade fått slå mig, ligga med mig eller ringa upp min mamma och säga allt det där jag inte klarar av att säga. Helst vill jag bara att han ska sitta i mitt knä och humma som vårens första natt.

”Good to see you guys!”

Hur säger man ens det så att det låter som att man menar det?

Sådant går inte att öva sig till. En på miljonen föds med talangen att kunna göra ett dött serviceyrke till sitt eget och få konsumenten att tränga undan alla tankar på att de trots allt befinner sig mitt i en transaktion. Ni vet de där kyparna som sätter sig på knä vid ens bord och lyckas utsöndra känslan av att man vill att de ska sitta där.

Faktum är att man aldrig vill att de ska lämna en. Ens riktiga vänner har ju tyvärr den stora nackdelen att de känner en och vet vem man är och sådan skit. 

Jag svettas från knävecken och andra mindre textvänliga ställen.

Han undviker min blick men jag förstår att han är äcklad

Jag bär dagen till ära kostym och övermannas av en bonnastark känsla av se utklädd ut till ”en allvarlig man från kommun” i en Galenskaparna-sketch. 

De få besökarna som sitter och pöser i soffor gjorda av djur som Skansen-Jonas hade velat fuck, marry, kill, har inga kostymer. De är klädda i helsvarta draperier i prassliga material. Ser lastgamla men ungdomliga ut. I Stockholm innerstad finns inte ålder; det är bara karriären som får årsringar tills ens LinkedIn-profil ser ut som ett brittiskt sädesfält efter utomjordliga besök, fotat rakt ovanifrån.

Någon knackar på min axel. Jag vänder mig om trots att jag redan utstått mer social interaktion än vad jag klarar en dag utan dopningspreparat och monetära mutor.

Framför mig står en kille ser ut som Oscar Zia – fast mindre mello och mer Milano.

”Are u here for the introduction?”

”SssssSsss Si”, råkar jag stamma och bestämmer att nästa toalettbesök blir det harakiri. Svärd rakt genom magen så är allt över. Bra. 

”Okay, so follow me”. Jag hade följt efter den killen till helvetet. Eller åtminstone Jakobsberg fram och tillbaka.

Hon ser för övrigt ut som någon som parar sig genom att blippa sina genitalier mot någon slags kortläsare

Vi går upp övervåningen. Där sitter redan arkitekten, en A4-vit kvinna i sådana kläder som belgarna som delade Kongo med linjal, hade på sig, samt en mycket ung tjej med en mycket rockig stil. Hon har en Viagra Boys t-shirt. ”Om du gillar killar med potensproblem har du kommit rätt”, skojar jag för mig själv inuti hjärnan och hoppas att dessa hipster-amish-människor inte kan läsa tankar.

Oscar Zia minus det barnprogramlediga tar till orda. Han välkomnar oss till Soho House på en amerikansk engelska som känns väldigt mycket palmer och väldigt lite Palme. Hans hud har det som kallas ”glow” men som i mina ögon är förvillande likt svett.

Han förklarar att han och hans rockiga kollega kommer köra presentationen på engelska idag för att den vita kvinnan i safarikläder är från Bryssel.

Aha! Det var alltså åtminstone hennes farfar som styckade upp den afrikanska kontinenten med stadig hand och skolans linjal! Hon ser för övrigt ut som någon som parar sig genom att blippa sina genitalier mot någon slags kortläsare. Fråga mig inte. 

Vår värd inleder starkt med att säga att man inte får ha kostym på sig ”för det blir så tråkig business-vibb då”.

Han undviker min blick men jag förstår att han är äcklad.

Jag ser för fan ut som en kamrer.

Han förklarar att där vi sitter nu är där de helst ser att man sitter och jobbar ”om man nu måste det”. 

Svenskar älskar att jobba, fortsätter han och himlar med ögonen. 

Alla skrattar. Vilka jävla losers vi är som måste jobba hela dagarna!

Det slår mig att för att ha en sjuksyrras månadslön, att lägga på att bara dricka drinkar i en angenäm miljö, så måste man nästan vara så rik att man inte behöver jobba. Det här är den sista Pokémonen. Pengar: finns. Den riktiga hårdvalutan är tid.

Tid att söla runt med andra likasinnade. Fattiglapparna är i parken. Rikilapparna är här.

I källaren finns tydligen hans pool formad som ett kors, eller ett upponervänt kors, beroende på var man står

Vi får en rundvandring i huset som är större än Camilla Läckbergs ego som rider in en överviktig elefant. Jag hamnar lite på efterkälken med arkitekten, som berättar att regissören Jonas Åkerlund är förra ägaren, och lagt flera år på att låta polacker renovera det, och just skulle flytta in när Soho House gav honom ett erbjudande, så plånboksvattnande att Buttericks-satanisten från Bromma inte kunde tacka nej.

I källaren finns tydligen hans pool formad som ett kors, eller ett upponervänt kors, beroende på var man står.

De har ett podcast-rum som är helt klätt i något rosa fluff och är så ljudisolerat att man hade kunnat kasta en handgranat i en skottkärra där inne utan att störa grannarna. Min magkänsla säger mig att ingen bra podcast har spelats in där. Att spela in sin podcast på Soho House är som att spela in sin skiva på Burger King, Nacka Forum. 

Den enda jag någonsin ser gå mot podcastrummet med bestämda steg under min vistelse på Soho House är Calle Schulman. 

I rest my case, your onion. 

Restaurangen är en trappa ner och menyn sådär sedvanligt hittepå- italienskt vilket populariserats av Ingrosso-klanen som ju känns italienska på samma sätt som Mario och Luigi: mest på skoj. 

Sedan är rundvandringen över och vår värd vaporiseras i ett moln av sommarfruktig eau de toilette. 

Jag åker hem och bajsar med öppen dörr och äter kexchoklad, simultant. Så skön är jag. 

I Soho Houses app kan man se vilka kommande events som ska hållas där. Jag är inte mer efterbliven än gemene utter men de är svåra att tyda. Standard är typ: ”Artist Desire Brunch Wake Up Art Week XXX Gucci” där det, vad jag kan avläsa, ska lanseras en app av några techbarn, men också samtalas med en konstnär i samarbete med ett klädföretag. 

Ett event får jag inte ens gå på: det är en klubbkväll för folk under 27 där de ska fira att de är ”young, brilliant and successful”. Det står så. På riktigt. Vad fan hände med ”det är finare om någon annan säger det”?

Sedan tänker jag på vart jag var när jag var 26 år. Helt klart varken briljant eller framgångsrik. Förmodligen på en brytfest i Västberga industriområde, arbetslösare än snö i juli, och försökte bli bäng på någon annans diabetesmedicin. 

Jag går dit och äter lunch. 

Den där lunchen har inte sett varken en bricka eller ett glas lingondricka i sitt liv. Servitrisen är ingen servitris utan återigen en ”vän”. Charaden är klockren. Jag känner inte igen en enda person men alla ser ut som att man borde känna igen dem. Folk ser råkända ut, och de flesta är i min ålder och de har inte ens den där vanliga fittrika stilen med oljerock och New York Yankees-keps. 

Tjejerna har för fan inte ens hög snipig tofs. Vilka är de? Och vart köper man så anonyma svarta kläder? På spokplumpen.com?

Jag ser hur Östermalm fortfarande kryllar av dem. Lite för korta chinos och loafers. Ser ut som hedgefond-Aladdins hela bunten

Jag trodde att jag hade kommit upp mig i livet, men här är det så tydligt att jag ändå bara är en svettig kulturarbetare med rester av rostad lök i skägget. Eller bara och bara. Det är ju skitgott med rostad lök. Men det finns alltså en samhällsklass som har tid och råd att sitta och dönicka här hela dagarna.

”Vad har du gjort idag?”

”Haft keps på mig inomhus i gott sällskap av lika rika personer”

Gå ner och äta den lunchen där diskrepansen mellan lunchens lätthet (fräsch sallad) och lunchens kostnads tyngd (699 kr) aldrig varit större i riket Sverige. 

Det har väl alltid funnits rika svin; ultrakapitalistiska Stenbeck-typer som bara vill tjäna så mycket pengar som möjligt till vilket pris som helst. Feta och svettiga. De ljusblå skjortornas eminenser. 

Jag ser hur Östermalm fortfarande kryllar av dem. Lite för korta chinos och loafers. Ser ut som hedgefond-Aladdins hela bunten. 

Men det är inte de som är på Soho House. De har la någon egen klubb där de knullar ripor och skjuter skarpt. 

På Soho House är ett ungt näringsliv. Tech-startups. Ingen som ska utvinna olja i krigsdrabbade länder så långt ögat kan nå. Tvärtom ska de rädda världen med sina gröna, ekologiska, innovativa idéer. 

Gärna bli rika på kuppen SÅ KLART men inte på något som är uppenbart ondskefullt. 

De tillhör en sprängöverklass men den har ett nytt ansikte. Det är inte modernt att vara rik längre. Det är modernt att vara kreativ. Och man får inte bara sko sig själv utan måste genom sin kreativitet hjälpa andra. 

Det gör det svårt att klaga. Eller om vi nu ändå ska ha the one percent är det ju bättre att den åtminstone låtsas bry sig om miljön och andra människor?

Och samma tankesätt går att applicera på klubbstugan: om det nu ska finnas en sådan kan den väl lika gärna vara jättefin och jättetrevlig?

Den är nice. Och det är svårt att argumentera mot nice; vadå vill du inte ha det nice?

Man skulle kunna slänga in något gammalt gistet vedträd, om att fritidsgårdarna i förorterna stängs på löpande band, men så ska folk som redan har fina hem och kontor ha ytterligare ett jätterum, som de kan sitta och vältra sig i sin egen förträfflighet i. Men jag vet inte om det argumentet biter riktigt. De har ju finansierat huset själva. Och man kan ju bara skita i att gå dit om man nu tycker att det känns så rötet. Jaja, de får väl säga det själva när revolutionen kommer. 

”Men kära nån vi har det ju bara lite nice”.

Man tror att det ska vara lätt att sticka hål på Soho House men som bekant biter inte svärd på luftslott. Men samtliga företag som har sina events och lanseringar där känns som start-up-versionerna av när en kärring som gift sig rikt har en butik i Vasastan som säljer marockanska möbler. Det är ett tidsfördriv, för en golfrunda tar trots allt bara fyra timmar av en arbetsdag. 

Vi glider dit sent en kväll, jag och min bra hälft, efter ha supit oss lealösa på diverse fina anrättningar med den rätta mixen av enarmade banditer/riktiga banditer. Vi är småbarnsföräldrar och att ”gå ut” betyder numera att man går ut och slänger bajsblöjor, vilket alltid känns som ett äventyrligt avbrott i den dygnet runt öppna Babblarna-musikalen som pågår i lägenheten. 

Det känns som midnatt när vi parerar portarna in på Soho House. 

Men det är väl vår midnatt. Klockan är säkert halv sju eller någon annan bebistid.

Stället har rågade portioner sorl men inget knök. Mestadels svarta män sitter i stora sällskap och diskuterar saker som inte är fotboll. Alla kvinnor där är vita som spöken. 

Det är som att beskåda live action-schack. 

Jag och min fru slår oss ner mitt på golvet framme vid altaret. För att ”kunna interagera”. Men ingen vill interagera. Det är ju inte Gröne Jägaren där folk bara blir glada när det ramlar fram någon utlasad svarttaxichaufför som vill berätta något om ”mobilstrålningens skadeverkningar” i nedkissade resårbrallor. 

Drinkarna smakar Ajax, https:// och vinster i välfärden. 

Fyllan slår som vågor mot en strand i mig. Snart är jag knappt talbar. Helvete vad det suger att vara ute. Att vara full är som att vara frivilligt efterbliven. När ska festen braka loss? Stämningen är mer civiliserad än i sängkammaren hos paret Corazza-Bildt. 

Vi står på gatan igen. Klockan är knappt nyfödd. 

Kvällen är ljum och vibrerar av liv.

Uteställena på raksträckan ner mot Riche är fulla som Titanics livbåtar och bågnar av ytspänning. Vi säger att vi borde möta upp någon men den enda vi kommer på är personen som är barnvakt åt vårt barn. Vi har tusen bekanta men känner ingen i den här stan. 

Vi fladdrar hem som två plastpåsar i vinden. Tydligen finns det glassbåtar i frysen.

Vad ska man ens säga om Soho House? 

När jag börjar formulera min kritik i mitt huvud har jag så nära till att tänka att det är mig det är fel på. Att jag är ett troll som rimligen borde befinna mig under en bro och väsa mina osammanhängande otrevligheter.

Livet är för kort för att ha det otrevligt och för att vara otrevlig. De som har insett det är vinnarna. Sedan går vi andra runt här på efterkälken och klagar. Det är som att man har förlorat i badminton och tjurar. Men var det ändå inte lite fusk att motståndaren föddes med ett badmintonrack gjort av bladguld och man själv spelade med en ganska bra pinne? Eller ska man bara släppa det?

Så nu följer alla mottot: lev varje dag som om det vore den sista. Det vill säga: i ren panik, överkonsumerande

Soho House är ett dött hus men det står för någonting att få klampa in där. Det är ett sätt att runka upp sin egen betydelse. 

Och varför behöver man göra det?

Ja, vad är alternativet?

Att ta in det faktum att planeten och man själv håller på att dö? I rasande rask fart dessutom. Det är ändå det som förenar oss hela bunten: vi ska döden dö. Det mentala ärret bär vi alla på och är djupt och fundamentalt. Vi kan inte ändra på det och vi kan inte byta bort dödsångesten – vi kan bara välja hur vi kanaliserar den.

Konsumtion är ett sätt. Mat. Resor. Alkohol. Droger. Träning. Sex.

Är inte allt vi gillar blott en tunn fernissa över den djupaste branten inom oss? 

Att om så bara kort få glömma det stundande slutet. Vår egen död är beställd redan från födseln som ett Foodorabud, som kanske försvinner då och då på kart-appen, men som man ändå vet är påväg för leverans.

En leverans av dig till himlen, helvetet eller ingenting. 

Planetens död är mer i våra händer. Problemet är väl att det enda sättet att lindra sin ångest över att våran jordliga boning är på god väg att brinna upp är att göra mer skit som tuttar eld på skiten. 

Det finns två typer av människor: de som lindrar sin ångest genom att städa – och de som löser den (högst tillfälligt) genom att blunda så att de slipper se macklemanget. Tyvärr tillhör de absolut flesta den andra kategorin.

Hade vi tillhört den första hade ju alla motat ångest-Olle i grind och skallat honom genom att källsortera skiten ur sig, stannat på marken, konsumtionsstoppat sig själva såsom töntiga barn som höll sina godisförbud i år av självupptagen asketism som matchade tandställningen, och bojkottat alla företag som ens sneglade på jordens resurser. Problemet är att vi inte gör det.

Med en obefintlig Gud och en svag stat lämpas allt ansvar över på individen. Något som redan rika och starka människor alltid älskat. Men alla andra då?

Så nu följer alla mottot: lev varje dag som om det vore den sista. 

Det vill säga: i ren panik, överkonsumerande. Fånga dagen – Döda jorden. 

Den enda mentala snuttefilten som har funnits och funkat i flera tusen år. Gud och religionen har vi också osmart nog övergett precis lagom till att vi VERKLIGEN hade behövt den.

Vi har inga gudar i himlen. Nu är det du som är guden. Du som ska lyckas. Du som ska njuta. Du som ska tjäna pengar. Du som ska förverkliga dig själv. Du du du du du du dududududududududu. Trudelutten från helvetet. Med en obefintlig Gud och en svag stat lämpas allt ansvar över på individen. Något som redan rika och starka människor alltid älskat. Men alla andra då? Ja, de får väl titta på Lyxfällan och glädja sig åt att de själv åtminstone inte köpt åtta pytonormar och en lösfitta som lyser i mörkret på avbetalning.

Soho House är inte skapelsens krona. Det är kronans slut. Slanten är singlad och på väg ner i rasande takt och på myntets sidor står det inte ”krona” eller ”klave”. Det står bara ”YOU ARE FUCKED” och vi vet det – så vi låter inte myntet träffa marken, utan vi kastar upp det igen och igen och igen. 

I Stockholms innerstad äter vi så dyra luncher vi har råd med. Halsar kombucha för att bli så gamla som det går. Man kanske inte kan bli lycklig men man kan åtminstone få leva med sin ångest i så många år som möjligt. Vi försöker frottera oss med så många rika och kända som möjligt. För de är symboler. Och till skillnad från människor eller marken vi står på kan symboler inte dö.

Det vi inte tänkt på är att även symboler dör när alla vittnen till symbolerna är borta. Om vi inte finns här för att se dem, beundra dem, så finns de inte. De är blott hologram som strålar ur våra ögon.

Låter ett träd som faller i skogen om ingen är där och hör det?

Svaret är nej för det finns inga träd längre.

Alla ska dö. Men bara vissa av oss kommer befinna oss på Soho House när det sker

Så här slutar alla texter om man skriver tillräckligt länge. Och alla civilisationer om de pågår tillräckligt länge. Vi är dock unika för vi kommer ta själva spelplanen med oss när vi förlorar. 

Det är inte för att vi är värre än till exempel romarna. Vi har bara bättre gear.

Alla ska dö. Men bara vissa av oss kommer befinna oss på Soho House när det sker. 

Jag ska inte ljuga: jag är besviken. Jag hade alltid föreställt mig jordens undergång, Roms sista dagar, som något lite vildare. Om man nu har en nattklubb mitt i centrala Stockholm där ingen får fota och där man, om man är medlem, alltid kommer in, hur ful eller full man än är. I vilka skor som helst. HUR kan den inte vara roligare?

Med friheten på Soho House kommer ett ansvar. Ett ansvar att fucka ur. Hur man kan lägga den friheten på att sitta i smågrupper snacka sökordsoptimering i måttsydda gabardinbyxor, går över mitt förstånd. Men det är väl därför jag inte är rik, heller. 

Mycket tyder på att jag kommer sitta hemma och skriva en grinig text när jorden går under. För om Soho House är för vinnare är jag hellre en förlorare. För en förlorare har allt att vinna medan vinnarna har allt att förlora. Det är väl därför de ser ut som att de går runt med en specialtäljd asavass pinne i röven hela tiden. Man vill bara lägga en hand på deras axel och säga ”Det är lugnt, du ska också bli kompost”.