Jag går under med dig, USA

Det gick fort att slita ut hjärtat på USA. Och jag pratar inte om politiken, särskilt inte utrikespolitiken nu, den har alltid varit full med blod, utan om den kulturella stormakten USA.  

Alla kritik-debattörer som tycker att man måste skilja på verk och presidentadministration har fel. Lika glädjelöst som det varit att läsa Tjechovs noveller från Krim under Ukrainakriget, blev det plötsligt att läsa valfri tegelsten ur det amerikanska romanbiblioteket. Igår var Faulkner och Harper Lee själva definitionen av humanism. Idag är det som att den amerikanska kulturen bara dolt ett monster. Ett land som kan kasta av sig sin demokratiska mask så snabbt måste vila på en i grunden sjuk kultur.

Murarna kring den har börjat resa sig högre än de mellan Texas och Mexico.

Det var därför vår generations vänster inte kunde kommunicera med den föregående

Är det ok om jag pratar med mina Generation X-kamrater ett tag? Ni ungdomar kan springa ut på gården och leka med någon podcast eller nåt under tiden. 

Tack. 

Jag har älskat så mycket med USA. Alltså verkligen älskat. På det där Robert Crumb-sättet då en Hokumsång från 1937 kan få mig att se djupet av min själ. Och jag vet att ni varit likadana. 

Det var därför vår generations vänster inte kunde kommunicera med den föregående. Hatet mot imperialismen var så stort hos dem. Vad de aldrig begrep var att deras omhuldade 68-uppror bars fram av amerikansk popkultur. Att studentprotesterna började på Manhattan och inte i Paris. 

Men när de pratar om amerikansk kulturimperialism så har de en liten poäng. När Obama hedrade Chicago house-pionjären Frankie Knuckles fick jag i alla fall så pass mycket tårar i ögonen att det var omöjligt att tänka på Guantanamo.

Soft power fungerar. 

Eller… fungerade fram till för några veckor sen.

De yngre generationerna har redan vänt sig mot Asien. Japan och Sydkorea är en betydligt viktigare faktor i deras liv än USA. De har aldrig känt gravitationen. Men vi gamla Alan Lomax-män och kvinnor från 1900-talet är just nu som sovjetkommunister 1991. Utan att förstå vad vi gjorde för fel så blev vi historiens stora förlorare. 

Jag vill att ni tar mig på allvar, nu. För mig handlar det nämligen om att förlora både arv och ursprung. 

Och jag vet att det numera fnissas lite när man säger så. Vår idé om kultur har blivit så begränsad att många tror att den konst som utspelat sig inom vår drygt 100 år gamla nations gränser är den som gör oss till människor. Vissa politiker hävdar till och med att det finns en ”kristen kultur” som återspeglas i vårt sätt att bete oss mot varandra. Det börjar bli svårt att hävda något annat utan att bli utskrattad.

Själv fnissar jag åt alla som söker sina rötter genom att tonsätta texter av Gustaf Fröding som de aldrig hört talas om tidigare. Ibland får de för sig att moll-ackord har en svensk klang. De pratar om ett ”svårmod” som tydligen kan upplevas i Hälsingland men inte i Georgia eller Gaza. Allra roligast blir det när de försöker hedra sitt vikinga-arv med elgitarrer.

Men ingen av oss slipper ifrån det sättet att betrakta kultur längre. Vår litteratur har blivit nationell. Regeringen har till och med tillsatt en utredning som ska hindra oss att tro att saker fungerar annorlunda. 

Deras kulturrevolution har varit omåttligt framgångsrik. Den har gett den nya politiken sitt språk

Men jag vill komma åt er skam, kära generationskamrater. Vi förlorare borde sett det komma.

Den trumpistiska revolutionen har förberetts av ett kulturellt maktövertagande under snart 20 års tid. Långsamt har techoligarkerna byggt en helt ny offentlighet på sina plattformar och fyllt den med sin egen gamerkultur, sina nördfilmer, sin anti-woke humor och sina revanschististiska mansfantasier. Kanon har skrivits om. Fight Club, Mishima och Jordan B Peterson har sen länge ersatt Breakfast Club, Margaret Mitchell och William S Burroughs.

Långsamt och systematiskt tömde oligarkin det där amerikanska referensbiblioteket på innehåll. När de började förbjuda böcker om svart historia och homosexualitet var grundarbetet redan gjort.

Och deras kulturrevolution har varit omåttligt framgångsrik. Den har gett den nya politiken sitt språk. Ta bara den där rumänske presidentkandidaten som JD Vance försvarade så hårt i München – Calin Georgescu. Hans största vallöfte var att ta Rumänien ut ur ”The Matrix”.

Men just när jag satt där och snyftade över min oförmåga att gråta inträffade något som känns allt mer osannolikt ju mer jag tänker på det. 130 miljoner tv-tittare hade samlats för att se NFL-finalen Super Bowl i New Orleans. Enligt undersökningsföretaget Nielsen den största tv-publik som existerat i världshistorien. 

Och storleken spelar verkligen roll just här. 

Trots att Donald Trump trotsat alla säkerhetsrekommendationer och besökte arenan, hungrig efter bekräftelse, så blev han dagens stora förlorare. De 130 miljoner ögonparens uppmärksamhet stals av annan man med lustig röst. 

Som han själv formulerade det när han klev upp på scenen: ”You picked the right place but the wrong guy”.

Förväntningarna var redan upptrissade på förhand, men ordet ”sensation” räcker inte för att beskriva vad som sen inträffade. 

Det var som att en propp gick ur. Och något ostoppbart flödade fram ur de som såg det.. 

Under de dryga två veckor som passerat sen uppträdandet har det tolkats som ett borttappat evangelium. Varje rim har förklarats, varenda referens skärskådats och varje danssteg fått en egen teori. 

En föreställning om att vara svart i den vita revolutionens tid

Kendrick Lamar låter som Lilla Al Faji och belönades 2018 med Pulitzerpriset. Uppfostrad i Comptons gängkultur blev han något av en galjonsfigur för Black lives matter-rörelsen. En rappare som klamrar sig fast vid tanken att svart kultur, i synnerhet hiphop, ska vara grov, skamlös och ja… farlig. 

Och den upptrissade stämningen inför Super bowl handlade om just skamlösheten. Hur grovt skulle han kränka Drake, den sexige kanadensiske rappare han haft en beef med i över ett decennium?  Svaret blev: exakt så grovt man kan utan att säga ordet ”pedofil” i direktsänding inför 130 miljoner människor.

Att Lamar älskar sin beef är inte svårt att begripa. Beefen är en manifestation av det dumma och hotfulla i rapen – det som länkar musiken till blodiga gänguppgörelser och gör att ord bokstavligen kan förvandlas till vapen. En tanke som hiphopromantiker inte kan få nog av. Rap är den fattiges handgranat. Du har ingenting förutom din käft, men rätt använd kan den göra verklig skada.

Mitt i detta söndertjatade kändisbråk finns dock en undertext som inte gick någon av tittarna förbi. Texten till den snabbt ihoprafsade diss-låten ”Not like us” handlar om föraktet mot svart kultur, med en insprängd föreläsning om slaveriet i mitten. 

Men för varje blygsam referens han slängde ur sig blev plötsligt den där Bob Dylan-listan med namn meningsfull igen. 

Det var bara att anteckna.

Lamar citerade Gil Scott Heron, rappade om ”40 achres and a mule” (den kompensation befriade slavar erbjöds men aldrig fick). Samuel L Jackson gestaltade en Uncle Sam som desperat försökte uppfostra den oregerlige Lamar: ”Too ghetto!” De svarta dansarna gjorde olika varianter på Elon Musks Hitlerhälsning. Klädda i blått, rött och vitt kunde ingen missa att de formade amerikanska flaggan för att manifestera vems obetalda arbete som byggde landet. Men det röda och det blå är också Bloods och Crips färger – de gatugäng som dominerat Compton sedan 80-talet. Och Lamar missar sällan ett tillfälle att påpeka att han representerar en kultur som inte definieras av sin nation, utan av klass, ras och konflikt.

En av dansarna slet fram en palestinsk flagga och blev utslängd. Tennisspelaren Serena Williams (en av Drakes ex- flickvänner) dansade ”crip walk”. Det var en föreställning marinerad i västkustens gängkultur, exakt så långt ifrån en Fredrik Kärrholm-godkänd P3-gala man kan komma. En manifestation för att hedra hans ”konstform”, sa Lamar på presskonferensen strax innan.

”Att få visa upp den på den här typen av scen, är något jag alltid strävat efter”, förklarade han.

Lamars show var helt enkelt allt som inte Donald Trump är. 

Femton minuter av det andra Amerika.

En föreställning om att vara svart i den vita revolutionens tid.

Dagen efter utbrast den högerliberala demokraten Ana Navarro på ABCs morgonprogram ”The View” att det hon just bevittnat bara kan beskrivas som ”blackety-black-black!” Hon jublade. ”Om rasisterna är arga, så är jag lycklig! Welcome to black history month!”

Längre till vänster på den politiska skalan uteblev jublet. World socialist website, ett digitalt hem för socialistisk teori, var rasande. Kendrick Lamars show var ingen protest mot Trump och big business eftersom hiphop är big business, menade de hårdkokta marxististerna på WSW. Värre än så: Hiphop är ”en reaktionär avloppsbrunn”. Det var banalt!

Det är ett resonemang som ekar även här hemma. Hiphop har avfärdats av svensk vänster eftersom den inte är tillräckligt moralisk och inte pratar klasskamp. Den är trumpistisk, en tom symbol för motstånd, ren kulturimperialism. Och det sista kanske stämmer ur något sorts Obama-perspektiv (snyft, Frankie Knuckles), men det kräver att man betraktar hiphop som en nationell egendom. Vilket är exakt så fel något kan bli. 

Högerns argument är annorlunda. För dem är romantiken kring världens största konstform något ”kultureliten” ägnar sig åt – enligt den beprövade principen att allt de inte gillar är kulturelitens fel. 

I Kendrick Lamars tolkning är hiphop visserligen en kultur som inte passar in någonstans i det vita nationsbygge som Trump håller på att skapa. En samhällsfiende, helt klart. Men efter att hans framträdande gjort honom till den fokligaste rapparen någonsin, börjar det bli svårt att prata om elitism eller musik för de härskande klasserna. Det är betydligt mer intressant att prata om det motstånd som finns mitt i amerikansk mainstream.

Den amerikanska demokratin är ett sjunkande skepp. Men det hörs fortfarande ljud inifrån kajutan. Och jag vet vilken låt Titanics orkester spelar

Ett par veckor efter Trumps valseger gästade Bob Dylans gitarrist T Bone Burnett en av alla dessa nattliga talkshower på amerikansk tv. De är säkert en form av kulturimperialism i sig. 

Burnett, en av många överteoretiska amerikanska musiker, var uppgiven och försökte vädja till tittarna: 

– Om ni vill veta vad som är bra med USA, lyssna på vår musik. Löftet om USA förverkligas i musiken.

Det är bara där den berömda ”smältdegeln” ännu existerar, menade han.

Inget kunde vara mer sant just nu.

Den amerikanska demokratin är ett sjunkande skepp. Landets kultur må vara perveterad. Men det hörs fortfarande musik inifrån kajutan. Och jag vet vilken låt Titanics orkester spelar: ”Not like us”.

Själv är jag för gammal för att orka hoppa i livbåtarna. Jag sjunker med dig, USA. Den där melodin kommer att hålla mig på gott humör in i det sista. 

Men får jag önska något innan jag försvinner under ytan? 

När Trumpismen nu koloniserar Europa önskar jag att musiken hördes även här. Ska ni överleva den här tiden behöver ni något som kan väcka er ur den kulturella mardröm ni lever i. Något som kan bryta techoligarkins makt över era hjärnor.

Jag betvivlar att någon tysk Kendrick Lamar kommer att sjunga på bästa sändningstid för de papperslösa migranter som ska fördrivas från landet. Och jag tror inte Gustaf Fröding-tonsättningar gör jobbet. 

Ofta oroar jag mig för att den europeiska kulturen är betydligt sjukare än den amerikanska.