Din konsert går under titeln Annan – En Anna. Kan du berätta lite om bakgrunden till den?

– Det är den finska titeln på min svenska skiva Buren, som jag har översatt. Men som du ser så kan den också läsas på svenska. När jag kommer till Håga kommer jag att sjunga låtarna både på finska och svenska. 

Varför översatte du skivan?

– Finskan är mitt första språk. Jag kom till Sverige när jag var sex år och när jag var barn läste jag väldigt mycket böcker på finska och jag har pratat finska hela tiden. Det här är ett försök att hålla fast vid språket, eftersom jag känner att det håller på att glida mig ur händerna lite grand efter så många år i Sverige. 

– Jag ville testa hur långt jag kunde gå, om jag kunde skriva poesi på finska. 

Du har en publik i Finland också. Vad har reaktionerna varit hos dem efter den här översättningen?

– Det fick mycket uppmärksamhet och i oktober och november åkte jag till Finland på turné. Skivan togs emot väl – för det första var det ingen som skrattade åt texterna, utan många ansåg att de var poetiska. 

Var det här ett sätt att knyta an till dina finska fans?

– Nej, jag är dålig på att anpassa mig till en publik. Jag kan helt enkelt inte skapa utifrån vad jag tror att andra vill ha. Det har jag aldrig kunnat.

Albumet Buren går ju att utläsa på två sätt. Buren som i att någon bär på en, eller som att sitta i en bur. 

– Ja, det är meningen att det ska vara så också. Jag tänkte på båda två sakerna när jag skrev texterna till det albumet. Dels är låtarna producerade på ett sätt som ska skapa en lite klaustrofobisk och instängd känsla. 

– Samtidigt hade jag också den här tanken på att bli buren. Hur skönt det vore om någon annan tog ansvaret för en. 

Det här med att du gjorde solodebut när du var 37 – och då blev en jättesuccé – uppfattas ju som rätt häftigt, som att du sprängde ett glastak. Tänkte du själv så?

– Nej inte alls. Jag är 35 på fotot till skivomslaget, som togs några år tidigare, men tyckte själv att jag såg ut som 15. Jag var snarare barnslig – men på ett bra sätt. Om jag hade varit yngre hade det varit tvärtom. Jag hade känt att jag visste och kunde allt och då hade jag inte kunnat skriva eller göra musik på det sättet. 

Du har släppt fyra skivor, deltagit i Melodifestivalen, gjort intervjuprogram på SVT. Vad händer framöver?

– Jag kommer alltid att göra något kreativt. Skriva, teckna, måla eller göra musik. Men precis vad det blir vet jag inte. 

Spelar det ingen roll för dig om det blir publicerat eller utgivet?

– Nej, egentligen inte. Det viktiga för mig är att det jag gör känns sant, att jag får uttrycka det som skulle sägas. Så kan man hoppas på att någon tycker om det. Just nu skriver jag mycket.

Du jobbar samtidigt som lärare. Har du funderat på att sluta med det och ägna dig helt åt musiken?

– Ja, men det är ett moraliskt val från min sida. Jag vill arbeta där jag känner att jag gör någon nytta. Det gör man förstås med kultur, men det jag gör som lärare är verkligen viktigt arbete, och så roligt. Jag hjälper mina elever att hitta sitt språk. Det vill jag nog fortsätta att göra.