– Jag är uppväxt i Örebro och bodde där tills jag tog studenten vid 19 års ålder. Efter det har jag fokuserat väldigt mycket på teatern. Först gick jag på Wendelsbergs folkhögskola och sen scenskolan i Malmö. Sen hamnade jag direkt på Folkteatern efter att ha gjort min praktik här, säger Helmon Solomon vid ett bord i teaterns foajé.
Hon började med teater och kulturverksamheter i allmänhet ”skittidigt”, som hon säger. Hon var bara sex år när hon började med olika kurser på Kulturskolan hemma i Örebro. Men föräldrarna, ursprungligen från Eritrea, utgjorde inte något speciellt kulturellt hem. Det fanns inga fotspår att gå i.
– Nej. Inte alls faktiskt. Jag tror att mina föräldrar fick något slags tips om kulturskola för att jag ville hålla på med det så mycket. Dans var det först, sen plockade jag med alla broschyrer jag kunde hitta där hem och sa åt dem att skriva på, skrattar Helmon Solomon.
Föräldrarna flyttade till Sverige under kriget mellan Eritrea och Etiopien i slutet av 90-talet och Helmon beskriver dem som vanliga arbetare. Pappan hade en kiosk i Örebro men jobbar nu som hemspråkslärare och tolk. Mamman är undersköterska.
Folkhögskola, scenskola och anställning på Folkteatern. Har dina föräldrar hängt med på att det ändå är en prestation?
– Nu tror jag att de förstår det. De har alltid varit väldigt stolta och stöttande. Men de har nog varit rätt oroliga över jobb, utan att bli ifrågasättande. Men nu tror jag att de är rätt lugna.
Just nu spelar hon ”Madame Bovary” några kvällar i veckan och repeterar samtidigt den egna monologen ”Vi går aldrig sönder”. Att den blev verklighet skedde i samråd med teaterns konstnärliga ledare Frida Röhl.
– Det är ju typ det läskigaste som finns, att vara på en scen ensam. Men också ett sätt att verkligen utmana mig själv. Jag måste våga pröva och påstå grejer.
Manuset har hon skrivit ihop med poeten Ali Derwish. Först med en överväldigande känsla av att de kunde göra precis vad de ville. Men då började idéerna spreta åt alla möjliga håll.
– Men sen började jag känna att det är en viktig plats och inget man bara kan lattja bort. Det finns så mycket saker som jag tycker är viktiga och vill fylla rummet med. Då började den processen mer på riktigt.
Många tankar som Helmon burit med sig länge började komma upp, och hon insåg att hon har viktiga saker att säga.
– Jag har länge känt att det finns många drivkrafter som vill göra en till någon slags representant. Att man på något sätt ska inkvoteras och stå för något. Det kan få mig att känna mig rätt nere. De här åren av utbildning och erfarenhet. Det kanske inte är så många som bryr sig om att jag är skådespelare, utan de är intresserade av att jag är en svart skådespelare, och det finns få av oss på scenerna.
Bilderna, projicerade av andra, av vem hon liksom borde vara behöver inte alltid vara negativa. Men de är ändå andras bilder av vem de tycker att hon borde vara.
– Det finns förväntningar på att jag ska stå på scenen och vara stark, cool och lite sådär ”fuck you”, och jag kan bli otroligt trött på det. Vare sig man är svart, kvinna eller kommer från någon förort så ska man stå där och berätta någon hjältesaga för att göra en del människor bekväma. Då började jag och Ali snacka om hur mycket texter som är skrivna för en vit blick, eller en patriarkal blick. Hur skriver man ens texter som är ... inte exkluderande, men mer ”här är jag” bara?
”Vi går aldrig sönder” tar med publiken till olika delar eller rum tillhörande Helmon själv. Som det paranoida rummet som hon pratar om.
– Jag började fundera kring vilka representanter det finns som svart kvinna. Beyoncé typ. Man lyfter upp dem och kallar dem storslagna saker som ”queen” och det finns nästan som en magi kring dem. Det blir en extrem exotifiering. Det måste gå att berätta en historia om att vara kvinna eller svart men samtidigt sårbar.
Hur tar du alla de här tankarna till scenen?
– Ali är ju poet, så det hamnar mycket i poesins och filosofins värld. Sen har det varit en utmaning för mig och Andrea Edwards som regisserar att gestalta det. Det vi insåg ganska snabbt var att allt var möjligt. Vi är i mitt huvud, i mitt rum. Och där kan all typ av fantasi få utspela sig.
”Vi går aldrig sönder” innehåller både självbiografiska och betydligt mer abstrakta delar. Den röda tråden kring hur man blir tittad på. Den vita eller den manliga blicken. De är helt oundvikliga att få menar Helmon, men det handlar om hur man förhåller sig till dem.
– Jag försöker göra mig av med andras blick på mig, och inte låta de blickarna påverka hur jag definierar mig själv. Jag pratar om det i monologen. Jag ser mig själv som sexårigt barn och ser hur tanter tittar på mig som en svart flicka. Och första gångerna man förstår att det betyder något, och hur man oundvikligt börjar förhålla sig och anpassa sig till blickarna.
Hur ter sig det?
– Att man börjar ... platta håret. Aha, DET är att vara snygg. Men det kan också vara språk, hur man pratar, eller för sig i rum. Den typen av kulturella grejer. Men ibland tvärtom också. ”Jag pratar hur högt jag vill”. Men allt blir ändå ett förhållande till den blicken och gör att man kan förlora vem man vill vara eller är. Man kan känna sig inboxad och rätt endimensionell. Jag har bara de här sakerna att välja mellan.
