”Jag får sällan bara vara artist”

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jag får sällan bara vara artist, det samiska är alltid i förgrunden. Men jag skulle ju inte vara där jag är utan musiken, säger hon.

Trots denna intention flyter samtalet ändå över till ämnen som jämlikhet, minoriteter och Sápmi. Det sitter liksom ihop trots allt. Men vi börjar med Orda – This is my land, Sofia Jannoks senaste platta som kom förra året. En platta fylld av raka enkla budskap med kraftfull, ibland arg jojk som fond.

– Jojken är en spegling av det som sker runt om oss. Det blåser kalla vindar nu och jag behövde göra power- och survivorjojk. Egentligen ville jag ha en hel jojkkör, säger hon.

”Varför försöka tvinga in mig i en mall?”

Sofias musik har förändrats med samma takt som henne själv. Den har gått från elektroniskt via visa och pop tillbaka till elektroniskt igen. Den blir en del av den samtid som hon ser och hon har en ambition att aldrig göra samma låt två gånger.

– På samma sätt som du ändrar klädstil eller åsikter så är det härligt hur konst och kulturyttringar får vara avtryck av mig från den tid som jag gjorde dem. Det finns en tillåtelse att följa det som är inom mig och utanpå. Det blir en del av historien.

Orda-plattan är skriven från perspektivet att vara en kvinna i urfolksvärlden. Den riktar sig till dem som inte förstår det samiska språket och därför har hon också valt att skriva låtarna på majoritetsspråk.

– Jag behöver inte säga ”We are still here” till en same till exempel. Vanligtvis skriver jag metaforiskt, men nu försökte jag hitta ett rakt tilltalssätt med enkla fraser, utan att för den skull tappa bort mig själv. Melodierna är också enkla och det har varit roligt att förfina och förenkla musiken.

Orda betyder trädgräns på samiska. Något konkret men även något mycket symboliskt ligger i den linje som utgör var träden väljer att växa eller inte.

– Mina föräldrar bor nedanför trädgränsen. På kalfjället kan det aldrig bli skog, och tvärtom. Samtidigt existerar landskapen sida vid sida, precis som vi, och har samma rätt att finnas. Jag som människa kan vandra mellan landskapen, på samma sätt som jag kan vandra mellan olika världar när jag åker därifrån till Umeå. Världen ser olika ut – varför ska jag försöka tvinga in mig i en mall? Många politiker talar om mångfald, att alla har lika värde och rätt att vara som de är, samtidigt som allt utgår från att du ska vara svensk om du bor i Sverige.

Viktigt att komma ihåg ens privilegier

Sofia menar att det är viktigt att komma ihåg vilka privilegier man har. Att bo i Sverige innebär inte att tillvaron är neutral. Här bor människor som får rätta sig efter svenska förutsättningar.

– Jämlikhet handlar om allas rätt att vara olika. Jag är så trött på okunskapen. Kanske är det den ilskan som hörs i jojken på plattan? Varför ska jag måsta säga samma sak hela tiden – det kan ju inte ligga på mig, en enskild artist? Det borde vara storsamhällets ansvar med utbildning.

Livet och vardagen i Loukta-Mávas sameby och det som är så självklart för henne vet inte ens Sofias närmsta vänner i Umeå något om och ändå befinner vi oss alla i Sápmi. Fjäll och sjöar bär samiska namn, men ändå känner inte människor till det.

– Jag är avvikaren. Jag finns inte ens med i diskussioner kring minoriteter. Jag började med musiken som elvaåring. När jag var tolv fick jag frågan av en journalist hur det är att vara same. Tjugo år senare får jag fortfarande samma fråga.