Författaren har mycket att göra. Tankarna snurrar kring en deadline.

– Den blir jättejättebra, jag känner verkligen det, säger hon om sin kommande tv-serie ”Amningsrummet”, en dramakomedi om förlossningsdepression som ska lämnas i dagarna och har premiär i SVT i höst.

Ett mail ska skickas. Det ringer på mobiltelefonen, något om soundtracket till serien. Ett till samtal om något annat. Hon ursäktar sig för avbrotten, men lyckas sedan ändå svara närvarande på mina frågor. Välformulerat. Roligt och oförutsägbart. Just de egenskaper som blivit framgångsreceptet i hennes och serieskaparen Liv Strömquists kulturpodd ”En varg söker sin podd” och gjort kompisparet till två av Sveriges mest hörda vänsterröster.

Mammor med svart hål inuti

Det blir ofta konst av Caroline Ringskogs Ferrada-Nolis liv. Både som tv-makare och författare säger hon sig använda delar av sig själv. Hennes första förlossning finns med i romanen ”Rich boy”. Debutboken ”Naturen” tematiserar känslorna kring en broders död, en sorg hon själv upplevde i tonåren.

Av förlossningsdepression, huvudtemat i ”Amningsrummet”, har Caroline Ringskog Ferrada-Noli också en liknande erfarenhet. En foglossning övergick efter bebins födsel i kronisk smärta och många vårdbesök för att få hjälp och diagnos. De tre trappstegen ut från hemmet port var oöverstigliga.

– Jag kunde inte gå dem. Jag kunde inte bära mitt barn, blev isolerad och sjuk. Inte deprimerad, eller man kan kanske kan kalla det kroppsligt deprimerad. jag kunde inte använda kroppen. det gjorde för ont.

Skillnaden var drastisk, en diametral motsats till förväntan av en babylycka. I ”Amningsrummet” vill hon därför skildra andra mammor som mår skit. Mammor som har allt men ändå är olyckliga. Det blir en tv-serie med både skam och humor.

– Allt är perfekt, så varför känner jag ett svart hål inuti? Man har gjort olika försäkringar på olika sätt, en perfekt vagn, en perfekt kille, ändå gnager det. Jag tycker att det finns en slags humor i det, säger hon.

”Är väldigt högpresterande”

Förutom krisande mammor skildrar ”Amningsrummet” också en fantasi om vänskap. Caroline Ringskog Ferrada-Noli hade själv föreställt sig hur hon och hennes ”babymamas” skulle ta plats på trottoaren med barnvagnar och varsin latte. Det blev aldrig så.

– Jag hade ingen sån mammavän. Jag kände mig så ensam och var så ledsen och på grund av smärtan var motståndet så stort att ta mig ut. Så det är mycket en dagdröm om hur det skulle kunna vara. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det, för det är så sorgligt. Tänk om jag träffar en person som också hade det svårt, och så blir vi vänner och så hjälper vi varandra. Det hände inte mig. Jag har vänner, men inte med små barn. Så jag var bara ensam. Jag hamnade lite utanför samhället.

Du har också varit utbränd, var det i samband med den kroniska smärtan?

– Jag är väldigt högpresterande, så jag tog hand om mitt barn trots att jag var beyond slut. Jag är besatt av anknytningsteorier, så även om jag hade så ont att jag inte kunde sova på natten så skulle ingen kunna säga att jag inte tog hand om mitt barn. Tvärtom, jag tog hand om henne extra mycket, för att bevisa för mig själv att jag inte var en dålig mamma, men också för att jag ville, känslorna var det inget fel på. Så jag blev utbränd av att vara mammaledig. Sånt som är jobbigt för andra var, på grund av smärtan, dubbelt så jobbigt för mig. Gå med vagnen, vara i park, lyfta.

Hon tog en paus, jobbade som producent för Filip & Fredriks ”Breaking News”, och skulle sedan vara föräldraledig igen. Det gick inte.

– Det var då det smällde och jag blev sjukskriven, barnet var 1 år. Jag skrev ”Rich boy” under det året, men det borde jag nog inte säga för Försäkringskassan kan bli sura, säger hon.

Nyckeln till ett jämställt förhållande är att som kvinna sluta göra saker, har du sagt. Hur ser det ut i praktiken hemma hos dig?

– Det har alltid funkat extremt bra, och det handlar serien också om. Att få vara sjuk. Det mest romantiska som sägs är ”vi sjukskriver dig”, haha. Det har hänt mig också.

Så hur gör ni hemma?

– Min man gör allt vad gäller hushållsarbete. Han jobbar också, och är väldigt trött... De rollerna satte sig lite när jag inte kunde göra nåt, men han gör det utan klaga. Både han och min äldsta dotter håller på mycket med stolthet och värdighet, de gör allt heroiskt och tyst. Men jag gör också saker, jag älskar att handla och laga mat och jag är med barnen väldigt intensivt och skämtar väldigt mycket med dem, leker, läser.

”Tror inte på bråk som metod”

Att varannan vecka skapa innehåll till podden verkar kräva en hjärna på högvarv. Caroline Ringskog Ferrada-Noli beskriver sig själv som ständigt läsande, med en skyhög mediekonsumtion (”jag läser allt med bokstäver”). Hon konstaterar att det är hemskt, och undrar om det går att sluta.

– Jag är gratisprenumerant på allt, det tar slut, sen gör jag ett nytt konto från en annan enhet. Sånt håller jag på med hela tiden. Jag betalar inte för nåt. Och så läser jag böcker. Det är bra för min analys, men dåligt för mitt mående.

I mobilen antecknas saker hon läst, tänkt eller blivit arg på. Sedan pratar hon i podden utifrån det.

Barndomsvännerna startade podden 2012 och har fortsatt sedan dess. Åtta år av tids­krävande arbete som också etablerat ”Liv och Caroline” som givna makthavare i kulturvärlden. Men hur har de orkat hålla på att hitta nya ”hot takes” och samtalsämnen i alla år? Genom småbarnsliv och sjukskrivning?

– För min del handlar det om att jag för jättelänge sedan bestämde mig för att inte ta beslut utifrån pengar, och det har jag aldrig gjort. Därför är det ekonomiska ingen faktor, utan det är väldigt lustdrivet. Det var Liv som startade podden med mig kan man säga, för hon var helt inne i sitt småbarnsliv och träffade aldrig någon. Det var ett sätt för henne att hålla kontakten, och nu är det mycket så med mig. Jag längtar efter att vi ska prata med varandra, för att vi är vänner.

Vad tycker du och Liv Strömquist olika om?

– Typ inget? Jag tror inte på att det är intressant med olikheter i en podd. Jag tror att man ska vara lik den man är ihop med, och lik sina kompisar. Men ibland vill jag kanske vara lite mer flamsig, haha.

Jag uppfattar ändå att ni är lite olika ideologiskt. Du har kallat dig ”liberalsocialist”, det tror jag inte att hon skulle. Vad lägger du i det begreppet?

– Låter inte som nåt jag har sagt? Skulle inte sälja ut mig själv så? Också så sårbart säga ”att man är nåt”. Nej, jag minns i alla fall inte att jag har sagt det. Jag tror att vi båda befinner oss under ett vänsterparaply, men jag kanske är lite mer liberal? Jag tror ändå att vi delar något slags grundsyn. Jag har kanske hållit på lite mer med antirasism och hon lite mer om klimatet? Ah, jag vet faktiskt inte, jag tror att det är ganska likt. Vi delar också konstsyn, vi är båda besatta av skilja på verk och person. Jag kanske drivs av rätten att slippa göra duktig konst.

Har din och Livs vänskap krisat någon gång?

– Nej. Jag tror inte på bråk som metod för en relation.

Ändå framstår du ju verkligen inte som konflikträdd?

– Nej, jag vet. Jag är inte konflikträdd. Men jag skiljer på det privata och det offentliga. Jag tycker att det är jätteviktigt att vara i konflikt med makten och konstnärligt att vara i konflikt med en trend eller norm. Men jag vill inte vara i konflikt i mina relationer.

Vilken är den vanligaste missuppfattningen om dig?

– Eric Schüldt (programledare i P2, reds. anmärkning) brukar säga att jag är aggressiv, men jag är inte det. En annan missuppfattning är att jag är gammal. Skoja.

Vissa verkar tycka att du framstår som lite dryg. Är du det?

– Nej, jag tycker inte det. Vad tycker du, du sitter ju här nu? Varför tror du att de tycker det?

Haha. Nej, jag tycker inte det. Det kanske handlar om din stockholmska dialekt? Men också att du uttrycker dig drastiskt? Men om man är diplomatisk hela tiden så blir det ju sällan kul.

– Det är en missuppfattning, att jag inte är en underhållare. Folk förstår inte att jag är ”in it for the laughs”. Jag är här för att underhålla, alltid.

Går underhållningen före att säga något viktigt som folk ska hålla med om?

– Ja. Eller nä... inte nu den senaste perioden. Då har jag tappat det lite, men egentligen är det så. Den här våren sörjer jag att jag har blivit politisk. Det är ett skämt, men också lite allvar. För jag tycker att det är en oskuld som jag förlorat. Innan dess har jag aldrig gått ner i den dyn att jag har stått där odistanserat och oironiskt sagt något. Men det har hänt nu.

Varför tappade du humorn just under våren?

– Jag tror att det blev masspsykos, och att jag kände att jag var ensam. Min kritik om Sveriges coronastrategi handlar mycket om att vi drivs in i SD:s famn. Om socialdemokratin nu gör sig så oattraktiv genom att göra så många fel, så står SD där som ett normalt alternativ. Det är så sorgligt alltihopa. Det har jag tyckt har varit så allvarligt, så därför har jag tappat min humor lite den här våren. Men det ska aldrig hända igen, jag har tänkt på det, jag ska sluta vara politisk i podden.

Du raderar ofta tweets. Vad beror det på?

– För att det jag skriver ofta inte stämmer. Eller på ett sätt kan det stämma, så tänker jag på det igen någon timme senare och tänker typ på ett motargument som är bättre en mitt eget argument, haha. Typ ”å ena sidan” och så någon timme senare, ”å andra sidan”. och så får jag panik.

Då passar väl podden bra, där man kan nyansera mer?

– Ja, jag borde verkligen inte ha Twitter. Jag ska sluta med det nu efter den här intervjun. Stänga av kontot. Jag hatar Twitter. Och det är motsatsen till PR, det är så dåligt för mig. Mina tweets är skrivna exakt som om någon väckt mig på natten och frågat mig nåt random om Palmemordet och sen ba är det ok att jag publicerar det här och jag bara: ”jaaa”.

Några timmar efter mötet twittrar Caroline Ringskog Ferrada-Noli i ett skämtsamt inlägg att hon ska avveckla sitt tioåriga samarbete med plattformen och att en intervjuare sagt att hon har ”vidrig persona”.

Inlägget raderas sedan snabbt.

Några timmar senare twittrar hon igen. Då om värmen, som hon älskar. 

</p>

Christoffer Garplind, vän och programledare Tankesmedjan P3.

”Caroline är en av dom absolut roligaste människor jag känner. En gränslös hustler på 1,50 med kleptomaniska drag. Hon kör tex runt sina barn i en sån där Arlanda-barnvagn som jag antar att hon såg där och bara plockade mer sig hem. Älskar henne för det.”

Alida Moberg, skådespelare i "Amningsrummet"

”Jag tycker att Caroline är en fantastisk författare. Hon skriver på ett mångbottnat intelligent sätt. Jag hade lätt att förstå hennes intentioner när vi jobbade tillsammans, ett roligt samarbete trots det tunga temat.

”Andreas Gustavsson, chefredaktör Dagens ETC

”Jag tycker att hon har varit en av de mest intressanta kritiska rösterna kring Sveriges coronastrategi, både i podd och på Twitter. Att black lives faktiskt inte alls matter, att vi offrar samhällets marginaliserade, de som inte kan isolera sig. Hon har ett smart klassperspektiv. Hon menar att vänstern gått bort sig i Tegnell-dyrkan och glömt bort att vara vänster.”

Caroline Ringskog Ferrada-Noli om...

… att hon ibland kallar sig för ”fattig konstnär”:

– Om man bara kollar på min socioekonomiska plats i livet är jag överklass. Men fattig konstnär, ja, vad kan det bero på att jag sa det? Jag minns inte att jag har sagt det. Det är jag inte. Kanske att jag inte hade pengar just då, för så har det verkligen varit ibland. Men det är bättre att säga att jag är en rik person, fastän jag inte är det heller. Jag vill bevisa att jag är en top dog, som har makt. För det har jag absolut. Att kalla mig fattig är att osynliggöra riktig fattigdom. Gränsen för hur dum i huvet jag får vara. Jag är alltså rik.

… om varför hon säger ”Jag är en idiot” ”lyssna inte på mig”:

– Jag vet ju inget. På det sättet är jag en vanlig idiot.