Kamrater,
”Måste man veta vem alla är hela tiden?”, frågade kulturminister Parisa Liljestrand i ”Fördomspodden” nyligen. Hon kunde inte svara på om regissörerna Bo Widerberg, Christopher Nolan och Tomas Alfredson är regissörer eller författare.
Förvisso såg jag i morse till att få ett kommande avsnitt av ”P3 Klubben” omklippt, efter att jag vaknat upp alldeles frossig av insikten att jag under en inspelning nyligen blandat ihop författarna Richard Ford och Richard Yates, men svaret på Liljestrands fråga lyder:
Ja, det måste man.
Minns att namedropping – egentligen förmågan att göra lyssnaren osäker – är en av världens viktigaste och mest missförstådda konstformer.
På tal om Parisa Liljestrand överlämnade i veckan den ideella föreningen Kreativ Sektor över en rapport med bransch-nyckeltal till Karin Svanborg-Sjövall – statssekreterare hos kulturminister Parisa Liljestrand och den svenska kulturpolitikens svar på Steve Bannon.
Rapporten visar tydligen att den kreativa sektorn omsätter 650 miljarder och sysselsätter typ 250 000 personer. Tydligen är det nödvändigt att övertyga kulturministern om att det faktiskt är väldigt många som jobbar med något ”kreativt”? Och att detta genererar ”omsättning”.
Jag är så pass gammal att jag sett det här tricket förr: När den svenska modeindustrin åtminstone förut publicerade statistik som bevisade vilken fantastisk exportframgång och tillväxtmotor det så kallade ”svenska modeundret”, var lyssnade dåvarande regeringar i allmänhet och den förre kulturministern Alice Bah Kuhnke i synnerhet. I sin vilja att vara nere med kidsen invigde Bah Kuhnke modeveckor utan att skälla ut publiken. Problemet var bara att samtliga timanställda som någon gång arbetat i en svensk H&M-butik räknades in i de där siffrorna.
Oavsett är jag inte så säker på att Parisa Liljestrand blir imponerad av den här sortens övertalningskampanjer. Desperation är som bekant en mycket svår känsla att dölja.
/Kristofer
I övrigt:
◼ Författaren Eva Ströms nya diktsamling heter ”Den underjordiska floden”. Vän av ordning undrar om det inte redan finns minst tio böcker av Eva Ström som heter just så?
◼ Tidningen ”Svensk Bokhandel” intervjuar Norstedts förre förlagschef Patrik Hadenius. Denne lämnade förlaget i fjol för att satsa på drömmen om att bygga ett språkmuseum i Stockholm. Rubriken lyder: “Patrik Hadenius något närmare ett språkmuseum”. I brödtexten får vi veta att “Den stora frågan just nu är var museet ska ligga. För närvarande förs samtal med privata fastighetsägare och Stockholms stad, men än finns det inga konkreta planer." Känslan av ett absolut NU har väl sällan varit starkare?
◼ Hur många böcker om döda konstnärer och gamla kungar kan egentligen publiceras? Den sista utvägen för alla som så gärna vill vara författare men som inte har något av vikt att säga.
◼ När jag vill alienera mig lite extra från den svenska kulturgemenskapen brukar jag läsa kommentarer på Victor Malms facebooksida. Så här kommenterar en uppburen svensk författare en text om att Donald Trumps ministrar verkar vara totala idioter: ”Ordet ’absurt’ f a precisera ’främmandegöring’ tycks mig aningen fel: för negativt. I Sjkolovskijs fenomenologiska begrepp finns en modernistisk uppenbarelsetanke, häpnad, vidning av förnimmelserna”. Jag som började med kultur mest för att jag gillar fest, kläder och kön har något svårt att hänga med i resonemanget. Men onekligen en lektion i just främmandegöring.
Till sist:
◼ Producenten och gitarristen Jari Haapalainen tipsade i veckan om ett släpp på det ljuvliga tyska skivbolaget Habibi Funk som jag inte hade hört: Återutgåvan av Issam Hajalis ”Mouasalat Ila Jacad El Ard”. Det är – just nu – bland det största jag har hört.
På tal om Habibi Funk. Jag förväntar mig inget mindre än att kommande ”Hawalat” av den libanesiska artisten Charif Megarbane (som hittills släppt över 100 album) i princip är lika fantastisk.
