– Det är nästan som en förälskelse.

Sedan programmet spelades in i somras har Lars Lerin och musikern Nino Ramsby hörts av nästan varje dag.

Dels visade det sig att de har mycket gemensamt, både på grund av konsten och för deras koppling till Värmland. Men framför allt blev deras möte starkt eftersom det var första gången som Lars Lerin lärde känna en person som hade gått genom en könskorrigering.

Vad är vänskap för dig?

– Att kunna skratta åt samma saker. Bara den där glimten, som man inte riktigt kan ta på. När man kan skvallra lite grand och skratta åt elände och allt.

Är det så det är med Nino?

– Ja. Vi kan flamsa ihop. Vi skrattar.

– Det där att prata om smärta och mörker, det kan jag göra med vem som helst. Huvudsaken är att man känner det där, själ mot själ, att man kan skratta ihop.

Ville vara flicka

Lars Lerin kom ut som homosexuell när han var 24 år gammal. Stödet från vänner var viktigt för att han skulle våga. Samtidigt har han aldrig känt sig hemma i gayrörelsen, där han ofta kände sig ”lite lantligt töntig”. Det var till paret Karin och Marc Broos som han först kom ut. 2012 släppte deras dotter, Sara Broos, den omtalade filmen För dig naken om gudfadern Lars jakt på kärleken, som blev Manoel ”Junior” Marques från Brasilien. I dag är paret gifta. I filmen och i intervjuer har det framkommit att Lars Lerin ville vara en flicka när han växte upp, men att mamman förbjöd honom från alla könsöverskridande uttryck, till exempel genom att hindra honom från att klä sig i flickkläder.

– Jag reflekterar över det konstant. Mitt förflutna och min mamma är en process i mig.

Mycket har förändrats sedan Lerin träffade Nino Ramsby i somras, berättar han. Det är första gången Lars har en vän som fötts i fel kropp. De stöter och blöter ständigt frågan om Lars könsidentitet.

– Jag ville ju vara flicka när jag var liten. Sedan har jag blivit så stelnad i den här rollen som jag fick påtvingad.

– Jag har svårt att se mig själv som kvinna nu. Men jag skulle nog velat vara det om jag var yngre.

Så om möjligheten funnits där tidigare hade du valt att genomgå en könskorrigering?

– Ja, det skulle jag nog kunnat göra. Men jag var så himla rädd för allting. Det var så skamligt. Allt med mig själv handlade om skam.

Upplever du att det är ett annorlunda samhällsklimat kring de här frågorna i dag?

– Jo. Men det finns säkert många som lever i det dolda även nu. Det beror ju på hur modig man är, och vad man har för resurser att våga. Jag beundrar de som tagit steget, som Nino och (skådespelerskan) Saga Becker.

Är det en sorg, längtan efter att aldrig ha fått utforska den här delen av dig själv?

– Ja, det är faktiskt det. Hela livet är ett sorgearbete.

Det gör ont i honom när han tänker på den lilla pojken, som var en flicka. Samtidigt är han försonad med tanken att det var annorlunda på den tiden. I dag är han god vän med sin mor.

– Jag har fått förverkliga mig själv på så många sätt ändå. Så det är inget jag går och grämer mig över. Men det är klart. Jag skulle ju ha önskat att det var annorlunda.

Men det är ju inte försent.

Lars är tyst länge, som att han verkligen tänker efter.

– Nej, det är det väl inte i och för sig. Vi får se hur det går.

Tror du att du hade blivit konstnär, om det inte var för den här identitetskonflikten du beskriver?

–Nej, jag tror inte att jag hade blivit konstnär om jag inte hade behövt bli det. Som flykt, eller kompensation.

Tacksam för sin livskamrat

I dag lever Lars med Junior, tätt intill varandra, fast ”parallellt”. De har ”slipat av kanterna” som störde i början, säger han.

– Jag har alltid sökt Den Rätte. Men vem är det, den rätte? Jag är tacksam för att jag har en livskamrat, i huset.

– Jag är väl mer hans fru, på något sätt, säger Lars och skrattar.

Hur känner du inför att åldras?

–Nej, det tycker jag inte om, svarar Lars snabbt.

– Jag vill ju vara med så länge som möjligt. Jag har väldigt svårt att finna mig i åldrandet, rent fysiskt.

Han berättar att han ogillar förändringen, något han tror beror på att han var bedövad så länge på grund av medicinerna han tog. Han var bara 26 år när han fick Temesta (Bensodiazepin), en valiumliknande medicin som gjorde honom till ”en robot” i 22 år. Medicinen skulle hantera hans rädslor och osäkerhet. Indirekt, hans identitetsproblematik.

På den tiden visste man inte vad transfrågor var, säger Lars. I dag hade bemötandet antagligen varit annorlunda. De första åren efter att han kom ut från behandlingshemmet var som en tonårstid på nytt. Det fanns mycket att ta igen.

I dag försöker han undvika bitterhet, trots sorgen över de förlorade åren.

– Fast samtidigt, hade jag inte fått de där tabletterna kanske jag aldrig hade vågat gå ut över huvud taget. Det finns en del enstöringar på skogen i Värmland, som aldrig vågar någonting.

SVT:s pressperson kommer in i rummet. Det är dags för Lars att ta en taxi till tåget. Jag får hänga med i bilen.

Tror du på något mer, än det vi kan se?

– Ja, jag tror helt enkelt bara. Det är ingen speciell tro, mer än allmän tro på att det här stora är ett kretslopp, att vi är med i någon sorts process i universum.

–På något sätt är vi ju stjärnstoft, en del av det hela. Jag känner mig som att jag är i goda händer. Den känslan går jag runt med.

Är du rädd för döden?

–Nej. Men jag vill inte dö. Jag vill så gärna vara med ett tag till.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Lars Lerin om...

... Juniors syn på könskorrigering:

– Han tycker att det är fel med könskorrigering. Han har något katolskt i sig. Det ska man inte göra, tycker han. Men det är klart, han hade ju fått stå ut med det om jag skulle göra det.

... Caitlin Jenner:

– Jag har nog fördomar när det är en så otroligt maskulin sportsman som blir kvinna. Om jag skulle se mig själv som kvinna så tycker jag att jag är för lång, och sådär.

– Jag tycker det är helt ofattbart att den människan vågar stå upp, och fram, med den kroppshyddan.

... internaliserad transfobi:

– Det är mycket som jag inte riktigt tänkt ut och känt efter. Jag har lagt locket på, på något sätt. Och hellre utvecklat konstnärskapet.

... samhällsklimatet:

– Det finns så otroligt mycket hat. Kanske inte så mycket mot homosexuella, men mot invandrare och flyktingar. Att det kommer fram så fruktansvärt mycket otäcka känslor. Och det kan lika gärna rikta sig mot vilken olikhet som helst.

... kärlek som flykt:

– Jag har bara velat ha kärlek som bedövning och försäkring, för att inte vara ensam. Sen har jag inte riktigt utforskat det där. Vem jag är.

... åldrande:

– Jag är väldigt upptagen av det där faktiskt. Jag ser det och tänker på det. Och är frustrerad över det.