Det finns ett fotografi av Alice Bah Kuhnke där hon sitter tillsammans med sina syskon och kusiner framför en småländsk, röd liten stuga. Omgivna av grönt gräs, solsken och sommar. Det ser idylliskt ut och hon säger att bilden symboliserar hennes känslor när hon tänker på sin barndom.

– Men vad man inte ser är att bakom fotografen så står min mamma, utan något på överkroppen och hoppar. Det är därför vi skrattar så hysteriskt. Hon hade jättestora bröst och de fladdrade upp och ner såhär, säger Alice Bah Kuhnke och gestikulerar skrattande.

– Det är min uppväxt i ett nötskal, både idyllisk och utflippad.

Hon beskriver en barndom som alternativ och vänster i det lilla samhället Horda utanför Värnamo.

– När jag läste om Lukas Moodyssons film Tillsammans så sprang jag genast och köpte biljetter till mig och mina syskon för jag tänkte att det påminde om vår uppväxt. När vi sen gick och såg den så skrattade jag hela tiden, men min bror reste sig upp efter halva filmen och väste till mig: Man kan faktiskt inte skämta om allt!

Så när du och din bror jämför uppväxt så minns ni olika?

– Ja, det är väldigt fascinerande att samma händelse som han minns som utsatthet, rasism eller plågande minns jag helt annorlunda. Jag har nog alltid tagit lättare på sådant som inte bygger upp mig eller inte hjälper mig leva det liv jag vill försöka leva.

En egenskap som kanske är nödvändig om man vill syssla med politik. I samband med utnämningen till kultur- och demokratiminister blev Alice Bah Kuhnke hårt kritiserad och ifrågasatt av stora delar av medierna. En kritik som stundtals liknade ett illvilligt drev där över tjugo år gamla bilder från hennes tid som programledare för Disneyklubben spreds, samtidigt som hennes kompetens ifrågasattes. En avpolitisering i form av rubriker som ”Nu flyttar Disneyklubben in i Rosenbad” och uttalanden från kulturchefer som utbrast att utnämningen av Bah Kuhnke var ”ett skämt”. Men när jag frågar henne hur det kändes att befinna sig mitt i stormen så är min egen upprördhet betydligt större än Alice Bah Kuhnkes.

– Jag är väldigt bra på att hantera att inte vara omtyckt. Det låter kanske hårt men jag är till och med van vid att vara hatad och har genom livet övat upp metoder för att hantera det. Jag har ju fått den här frågan förut, och det kanske låter flummigt men det är som att jag lägger ”hatet” i en glasbubbla som jag kan hålla i min hand, jag har kontrollen och så tittar jag på bubblan, vänder och vrider lite på den kanske ber någon vän eller någon medarbetare berätta vad de ser och sedan lägger jag den i en alldeles särskild skål med en massa andra glasbubblor och så får den ligga där, långt bort från allt som jag behöver kunna fokusera på för att kunna vara den person jag vill vara och göra det som betyder något för mig. Ofta försvinner glasbubblorna av sig själv eller så får jag plocka upp den igen och analysera den lite till. Men helt ärligt, så har det hänt så otroligt mycket under de här månaderna som är viktigt på riktigt så jag har inte riktigt haft tid att tänka och känna så mycket. Dessutom så blir jag trygg när jag känner att jag har kompetens och jag vet att jag kommer göra skillnad, det har jag redan gjort och den styrkan är också något att vila på. Och som Gustav Fridolin sa till mig: ”Alice, tänk på att 93 procent inte röstade på oss.”

Men blev du inte förbannad när du såg de där gamla bilderna av dig som valsade runt i sociala medier och alla dumma kommentarer som folk sa och skrev?

– Men jag tar inte mig själv på så stort allvar. Alltså det som gör mig förbannad på riktigt är förtryck i Sverige och världen. Jag är ju en extremt privilegierad människa, jag kommer just nu direkt från statsministern i Rosenbad där jag försökt påverka honom i en fråga. Jag har ju makt och möjligheter. Att människor inte gillar mig och det jag gör, det kommer ju alltid fortsätta. Det måste jag kunna ta, annars kan jag inte gå in i det här ...

En av de saker som kom upp och kritiserades var bland annat att du skrev en bok om kronprinsessan Victoria tillsammans med Elisabeth Tarras Wahlberg 2002, och hur förenligt det är med att vara demokratiminister. Är du monarkist?

– Nej. Jag intervjuade Victoria så jag har inte gjort en bok om henne. Men nej, jag är inte monarkist, eller rojalist.

Hur kom det sig att du medverkade i den?

– Jag fick frågan och Victoria är ju en person som jag är nyfiken på, så då sa jag ja.

Förutom att kölhalas i medierna innebär ministerjobbet hårt arbete som du i princip aldrig är ledig ifrån. Hur orkar du?

– Men jag älskar det! För en gammal statsvetare som mig så är ju det här värsta pornografin. Jag har haft det här uppdraget i snart fyra månader och det har varit de bästa månaderna i mitt liv, inklusive en massa barnafödande, säger Alice Bah Kuhnke och skrattar.

Alice Bah Kuhnkes meritlista kan lätt ge intrycket av att hon kommit från ett extremt ambitiöst övre medelklasshem med föräldrar som pushat och broilat henne sedan barnsben. Förutom en rad höga befattningar (generaldirektör, verksamhetschef, hållbarhetschef, generalsekreterare, programledare) så har hon även haft tusen olika förtroende- och styrelseuppdrag, samt gått lika många olika ledarskapsutbildningar. Men när jag frågar om hennes mamma var en Tigermamma så skrattar hon och skakar på huvudet.

– Tvärtom! Min mamma Ulla var väldigt ointresserad av mig. Hon skäms inte för att säga om mig och mina syskon att vi var gosiga fram till åtta, nio årsåldern. ”Men sedan var ni ganska jobbiga”. Mamma har alltid varit intresserad av det stora perspektivet, omvärlden och politiken, hon är lärare. Det där pushiga kommer i så fall mer från min pappa. Han föddes i Gambia och kom till Sverige i slutet av 60-talet. Han som vuxit upp i ett fattigt land och sett en verklighet som många av oss inte har upplevt, uppfostrade oss barn med att aldrig skylla ifrån oss om vi inte lyckades. Han kunde säga ”Varför gråter du? Har militären dödat din familj? Nej, men då så, håll käften!” Det låter kanske hårt men det var en attityd som funkade bra på mig. Min bror däremot som är en mycket finare och känsligare människa funkade det inte lika bra på.

Har du höga krav på dig själv?

– Ja.

Hur gör du för att balansera dem så att det inte blir jobbigt?

– Jag har alltid varit en tävlingsmänniska och gick på friidrottsgymnasium och så, men ända sedan jag var liten har jag utvecklat metoder för att förlåta mig själv så numera är jag ganska bra på att också vara snäll mot mig själv.

Vilken klass skulle du säga att ni tillhörde?

– Jag trodde länge att jag var arbetarklass, men någon gång på högstadiet eller gymnasiet mötte jag en klasskompis som hade en riktig arbetarklassbakgrund och hon var så jäkla förbannad över att jag kallade mig arbetarklass och skällde ut mig och då föll polletten ner. Min mammas släkt kom ju från bondefamilj och min morfar var statare och såldes på aktion, men mamma var ju lärare. Och pappa kommer ju från ett fattigt land men tillhörde en grupp som hade det bra och gav sig ut i världen av äventyrslystnad. Så jag är ju absolut någon slags medelklass, vänsterintellektuell.

Om du kunde gå tillbaka i tiden och träffa tioåriga Alice, vad skulle du säga då?

– Dämpa dig! Hahahaha. Nej, det skulle jag kanske inte säga men jag skulle nog tänka det. Men på riktigt, så ska jag berätta något för dig. När jag växte upp så fick vi under perioder inte äta godis eller dricka Coca Cola och det där med Coca Cola var en stor sak som fortfarande får mitt hjärta att dunka. Jag och min bror kunde viska till varandra när vi hade varit på kalas ”Vet du, vi fick cola”. Så vi hade ett enormt sug efter socker, eftersom vi fått tugga på anisstänger och sådant istället. Så när jag flyttade hemifrån som femtonåring så var det första jag gjorde att åka till ett varuhus och fylla en korg med Coca Cola och sockrade Cornflakes sen åkte jag hem och hällde upp en djup tallrik med Coca Cola och cornflakes och åt. Flera år senare hade jag hållit en föreläsning och dagen efter så ringde telefonen och en man förklarade att han jobbade på marknadsavdelningen för Coca Cola i Sverige och att en av deras medarbetare hört mig föreläsa två gånger och hört den här historien om att jag inte fick dricka Coca Cola som barn. Nu hade de haft möte och kommit fram till att de gärna ville sponsra mig med Coca Cola. Jag var helt chockad och frågade hur de tänkt att det skulle gå till och hon förklarade att de kunde se till att jag fick hem så mycket Coca Cola som jag ville konsumera per vecka. Tårarna bara sprutade medan jag förklarade att det tyvärr inte var möjligt men att jag gärna ville ha ett papper på det här så jag skulle kunna visa min bror. Och det här är poängen. Du frågade vad jag skulle säga till mig själv om jag fick träffa den tioåriga Alice. Inte ens om en ängel hade stigit ner mitt framför mig när jag var tio år och sagt Alice, var inte så ledsen för att du inte får dricka Coca Cola för en dag kommer de ringa och säga att de ska sponsra dig, hade jag kunnat tro att något så stort, så långt från min verklighet, skulle kunna hända. Så efter det bestämde jag mig för att tro på att allt, precis allt kan hända. Så fort någon säger till mig att något är omöjligt så svarar jag bara, ”Du, de ringde till mig från Coca Cola. DE RINGDE MIG!”

Som så många andra vaknade hennes feministiska medvetande när hon läste Nina Björks Under det rosa täcket. Hon beskriver den som ögonöppnare, dock en sen sådan, i mitten av tjugoårsåldern.

– Men grejen var att jag var så stark och därför ville jag inte se strukturer som förtryckande därför att det kändes som att jag blev förtryckt bara genom att erkänna dem.

Så innan dess gick du genom livet och tyckte allt såg okej ut?

– Ja, jag gjorde otroligt pinsamma saker som att sitta i stora salen på universitetet när Maud Eduards föreläste i statsvetenskap och ifrågasatte saker hon sa ... alltså jag har sagt så mycket dumma saker så det är helt otroligt!

Vad tycker du är den största feministiska utmaningen i ditt privatliv?

– Att fostra våra tre döttrar är en stor utmaning. Det har ju hänt så skrämmande lite sedan jag växte upp och allt det som min mamma och pappa sa till mig då.

Kommer du att driva en feministisk kulturpolitik?

– Ja, absolut. Vi är ju världens första uttalade feministiska regering och det är något som statsministern tagit upp flera gånger, så vår politik ska vara feministisk, det är inget jag vare sig vill eller kan välja bort. Jag hoppas att det kommer märkas om tre fyra år att vår politik bidragit till ett mer jämställt samhälle.