BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jag har varit i Iran och firat persiskt nyår. Hängt med släkten och käkat middagar. Basically har jag bara varit där och svullat, berättar han.

Det är fjärde gången på två år som han gör den resan. Under större delen av sitt liv har Parham haft begränsad kontakt med släkten i hemlandet. Det var först när en vän, med liknande bakgrund som han själv, berättade att det troligen skulle betyda mycket för honom att åka dit som han bestämde sig för att faktiskt göra det.

– Mina föräldrar är politiska flyktingar, och det har länge funnits en rädsla för att det skulle vara riskabelt att åka dit. Jag har släktingar som blev mördade av politiska skäl under kriget mellan Iran och Irak. Men oroligheterna har mattats av och för två år sedan kände jag att det var dags att resa. Jag drog direkt efter att jag hade fått mitt pass. Det var väldigt stort för mig, en milstolpe i mitt liv.

Fick ett sammanhang

Han berättar att han i Iran upplever ett sammanhang som han inte har varit med om tidigare. Värmen, kärleken och en känsla av att vara en del av något större, var något nytt för honom.

– Jag har förlorat så mycket tid med de här människorna. Under halva delen av mitt liv har jag varit i Sverige utan att alls bejaka den här sidan av mig själv. När jag var där första gången blev det en väldig kontrast med alla de här känslorna som sköljde över mig. Då var det svårt att komma hem till Sverige igen. Jag blev väldigt deprimerad.

Med tiden har det dock blivit lättare att genomföra resorna. Nu kan han komma hem till Sverige igen utan att bli låg.

– Människorna i Iran är på många sätt varmare än i Sverige, men de lever också liv som är begränsade på många sätt, främst för kvinnor. Jag uppskattar känslan av ett sammanhang med släkten, men har också någonstans landat i att det är Sverige som är hemma, berättar Parham.

Skrattar åt eländet

En annan hemvist för Parham är givetvis musiken. Den 6 april släpper han sitt tredje album, som har fått namnet ”Torsken”.

– Det har varit mycket ”controversy” kring det namnet och många har sagt att jag inte borde döpa albumet till det. Men jag ser det som en humoristisk titel på hur det är att vara en loser och hur man dealar med det.

Det handlar om att att ”torska” på saker, att fastna i olika beroenden av exempelvis bekräftelse och rus. Albumet kom till efter att Parham upplevt en längre period av motgångar på det privata planet. Han festade mycket, var bostadslös, sov på soffor och genomgick ett uppbrott med sin dåvarande flickvän. Men till slut kom han till en punkt då han började skratta åt eländet. I och med det kunde han också börja skriva.

– Det här albumet har varit mycket lättare att göra än den förra, säger Parham och konstaterat att han i dag inte tycker att förra skivan ”Hemma här”, som släpptes 2016, riktigt nådde upp till det han ville åstadkomma.

– Den var inte alls rolig att göra. När man gör sitt första album finns ingen tidspress, för det är ändå ingen som vet vem du är. På den andra kände jag att jag hade mer jag behövde leva upp till. Det gjorde att jag blev stressad, och att jag i efterhand inte är särskilt nöjd. Men under arbetet med det här albumet har jag haft väldigt roligt. Den är lättare och mer färgstark i sitt sound.

Mani präglade skrivandet

Skaparprocessen har också präglats av att Parham genomgått en period av hypomani. Han har tidigare haft perioder då han upplevt att han haft stora energipåslag, men det har inte på långa vägar varit på samma sätt som under denna period.

– Jag fick medicin mot depression av en läkare, och av någon anledning gjorde den att jag sköt upp som en raket. Jag var inte samma person. En vän beskrev mig som ”Supermario på stjärnan”. Jag var högljudd och sov ingenting. Negativa grejer bet inte och de positiva levde mycket längre. Jag drack mycket, rökte gräs och kände mig som ”the shit”. Stark, snygg och smart hela tiden.

Några av hans vänner började distansera sig, men själv förstod han inte att han uppfattades som jobbig av sin omgivning. Han tyckte att han aldrig hade mått bättre, och kände att de vännerna som sa att han borde trappa ned på medicinen försökte ta lyckan ifrån honom.

– Jag tänkte att om någon inte diggar mig är det bara ”fuck you”, då hänger jag med någon annan. Men efter ett tag förstod jag ju hur jobbig jag var. Medicinen fick mig att känna mig stark, men det var inte sunt. Nu har jag trappat ned.

Vad hade manin för inverkan på din konstnärliga process?

– Jag fick lite mer energi, lite mer uthållighet. Lite mer distans till jobbiga saker. Det var inte manin som skrev det nya albumet, men den gjorde att jag kunde se på min keffa livssituation på ett annat sätt.

När skapar du som bäst?

– Oftast är det när jag är på väg ur en depressiv period. Jag är väldigt besvärlig när jag är låg, och i de lägena kan jag inte skapa. Då når jag inte upp till den konstnärliga verkshöjden som jag vill. Den energin som jag lägger i en låt får jag tillbaks när jag lyssnar på den, så de låtar som jag har gjort när jag varit deppig tycker jag bara är äckliga.

Speciellt att spela i Göteborg

Efter att skivan släppts är det också dags att ge sig ut och spela live. Den 27 april står Parham på Pusterviks scen. Ett gig som han ser fram emot.

– Det är alltid speciellt att spela i sin hemstad. Jag har fler lyssnare i Stockholm, men här har folk hängt med på ett annat sätt och sett mig från tiden då jag sprang runt på stan med mixtapes. I somras spelade jag på Götaplatsen för 4 000 pers, och stod och sträckte upp min hand vid Poseidonstatyn. Det var skitstort. Det finns inget bättre än att spela i Göteborg.